Röda sångboken, arbetarrörelsens nya sångbok

28 augusti 2014 22:25 | Musik, Politik | 2 kommentarer

1969 gav jag ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) med allt som då var känt som skrivet av den till USA utvandrade svensken Joel Emanuel Hägglund.

Året därpå, 1970, gav jag på Prisma ut ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, en sångbok som kom att ersätta arbetarrörelsens klassiska sångbok ”Tidens sångbok”, som då inte hade förnyats på mycket länge. Vad jag då passade på att göra var att i en ny sångbok sammanföra arbetarrörelsens historiska sångarv med nytillskott hämtade från USA och flera andra länder och till det lägga freds- och frihetssånger från olika delar av världen. Flera av de nya sångerna i ”Upp till kamp!” kom därmed att införlivas med rörelsens sångarv – en del av dem kom också med i nya, senare upplagor av ”Tidens sångbok”, innan den slutgiltigt försvann. (De partiägda förlagen Tiden och Prisma såldes till Kooperativa förbundet, där de så småningom uppslukades av KF-förlagen Norstedts och Rabén & Sjögren, och därefter var också Tidens sångboks öde beseglat. Thorstein Bergman har senare gjort en behjärtansvärd insats genom att på Bäckströns förlag ge ut ”Den nya tidens sångbok”.)

Nu har Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, tillsammans med Leopard förlag gjort en mycket välkommen insats för att åter ge arbetarrörelsen en egen sångbok, kallad ”Röda sångboken”, med Emeli André och Peter Gustavsson som redaktörer.

Redaktörerna har gjort ett storverk, och även om jag nedan kommer med några randanmärkningar, vill jag varmt rekommendera den här sångboken både till enskilda medlemmar av arbetarrörelsen i vid mening och till organisationer – de senare bör köpa ”Röda sångboken” för unison sång vid möten.

Jag avtackas för egen del i ett efterord, och det är väl inte helt galet med tanke på att över dussinet av sångerna i den nu utgivna sångböcker är hämtade ur mina båda sångböcker: några Joe Hill-sånger (men utgivarna har faktiskt hittat en som jag då inte kände till), sånger jag med mina sångböcker bidrog till att infoga i rörelsens sångtradition (”Alla tillsammans”, Pete SeegersInga blommor finns det mer”, ”I natt jag drömde något som”, ”Den svarta tuppen”, ”Jag står här på ett torg”) samt sånger jag lät översätta till svenska för publicering i ”Upp till kamp!” (”Bandiera rossa”, ”Den svarta tuppen”, ”Vårt förbund” (”Solidarity Forever”), ”Ingen rubbar oss” (”We Shall Not Be Moved”).

Bland de sånger, som också har funnits med i upplagor av Tidens sångbok och som jag bidrog till att lyfta fram finns Ture Nermans och Lillebror SöderlundhsDen vackraste visan om kärleken”. Detsamma gäller Dan AnderssonsHelgdagskväll i timmerkojan”.

Det jag kanske tycker att redaktörerna för ”Röda sångboken” har snålat för mycket med är faktiskt arbetarrörelsens klassiska sångrepertoar, den som helt dominerade äldre upplagor av ”Tidens sångbok”.

Jo ”Internationalen” finns med med alla verserna, ”Arbetets söner” och ”Arbetets kvinnor” likaså. Liksom ”Vi bygger landet”, ”Den röda fanan”, ”Till seger” och ”Första maj”. Likaså Dagfinn Rimestads fina ”Låga över länderna”.

Men jag saknar till exempel ”Det unga gardet”, ”Till den nya tiden”, ”Vi äro smeder” och ”Oss alla unga” – är det den senare textens svenske upphovsman, Nils Flyg, som har fått redaktörerna att välja bort den?

Min gamla ”Upp till kamp!” innehöll också flera mycket sångbara texter, som jag tycker det är synd att de inte gavs plats i ”Röda sångboken”: Cornelis VreeswijksCylinderhatten” (för övrigt utgiven på skiva av SSU), Molly ÅsbrinksVi går också med”, Jacob BrantingsDenna frihet”, Roland von MalmborgsTankar är fria” och ”En ensams händer”, Olle AdolphsonsMitt eget land” och några till.

Liksom sena upplagor av ”Tidens sångbok” (men inte min ”Upp till kamp!”) innehåller ”Röda sångbokn” något tiotal sånger, som inte är politiska men har andra kvalitéer. Där finns till exempel Tove Janssons och Erna TaurosHöstvisa”, Dan AnderssonsTill min syster”, Paul Simons och Art GarfunkelsSom en bro över mörka vatten”, Carl AntonsSista visan”, Allan EdwallsKärleksvisa” samt liknande material av Annika Norlin, Bo Sundström (Bo Kaspers orkester) och Eva Dahlgren. Och jag har inga invändningar, förutsatt att man har utrymme nog.

På en annan punkt är jag uttalat kritisk. Inte mot sångurvalet men mot att sångerna i fråga återges oöversatta, på engelska. Jag kan engelska, så det är inte det. Men svenska folkrörelser rymmer fortfarande framför allt äldre medlemmar, för vilka det inte är naturligt att sjunga engelskspråkiga texter. Så jag önskar verkligen att man hade låtit översätta texterna av Bruce Springsteen, Joni Mitchell, John Lennon (”Working Class Hero” och ”Imagine”), Holly Near, den feminististiska ”If I Were a Boy”, Dolly Partons faktiskt underbara ”Nine To Five” med flera. Jan Hammarlunds översättning av Malvina Reynolds, ”Begrav mig i min overall”, är ett exempel på att översättningar kan bli lika bra som originalen.

Ett av den här bokens stora plus är att den innehåller ett nittiotal sånger, i och för sig inte nya men nya i just en arbetarrörelsesångbok. Här skulle man kunna rabbla sångtitlar och sångskapare, men jag nöjer mig med att ge belysande exempel. Tidsspannet sträcker sig här från Röda bönor till Timbuktu och Sara Varga, från proggeran (”Vi äro tusenden”) till Astrid Lindgrens och Georg RiedelsFattig bonddräng”, och ska jag nämna enskilda sånger som jag själv gärna hade tagit med i en ny rörelsesångbok, kan jag ur högen nämna ”Ingen kommer undan politiken” (Ola Magnell), ”Befrielsen är nära” (Edander, Garpe, Osten), ”Ett glas öl” och ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Hasse & Tage), ”Jag hade en gång en båt” (Cornelis Vreeswijk), ”Jag vill tacka livet” (Violeta Parra), ”Sång till friheten” och annat av Björn Afzelius, ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?” (Elisabet Hermodsson), ”Vintersaga” (Ted Ström), ”Staten och kapitaletLeif Nylén) och ett antal sånger av Mikael Wiehe, Ronny Eriksson med flera.

”Röda sångboken” känns också modern genom att den innehåller så många sånger om jämställdhet och kvinnokamp, till och med om homosexualitet.

En smula osäker är jag i fråga om alla de här i sammanhanget nya sångernas brukbarhet som allsånger, ett viktigt kriterium i just en folkrörelsesångbok. Är melodierna tillräckligt enkla för att fastna hos icke notkunniga, bara de får höra någon spela dem till exempel på piano eller gitarr? (Sångerna är genomgående försedda med noter och ackord.)

Jag gör själv ganska ofta musikprogram i föreningar på temat ”Sången som vapen”. Där tar jag självfallet ut svängarna och ser mer till innehållet än till sångbarheten, men när det kommer till just rörelsesångböcker, är sångbarheten mycket viktig. Hur som helst: När jag ganska snart åter gör ett program om Joe Hill och hans sånger, lovar jag att visa upp inte bara min egen Joe Hill-sångbok utan också ”Röda sångboken” för den ganska stora publik jag brukar samla.

Jag hoppas att ABF systematiskt säljer ”Röda sångboken” vid alla de valmöten rörelsen just nu genomför över hela landet.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Varför spelas inte Thorstein Bergman mer? Den vackra ”sårbarheten”, känsligheten i stämman gör honom speciell. En period körde jag ”Samarkand” gång på gång.

    Comment by Hans G Eriksson — 2014 08 29 5:30 #

  2. Till Hans G Eriksson: Ja, det kan man undra. Så sent som 2012 gavs en hel rad CD med äldre inspelningar med honom ut.

    Comment by Enn Kokk — 2014 08 29 7:09 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^