Må julens värme omfamna er

Jag växte upp under materiellt mycket knappa omständigheter, men det jag främst minns av min barndoms jular är värmen och den vilja som fanns hos mina föräldrar att ändå ge barnen det deras ekonomiska förmåga räckte till.

Mamma var uppfostrad till att ha en enkel gudstro, men när jag i tonåren deklarerade att jag var ateist, ställde sig pappa på min sida och förklarade, att han för sin del heller aldrig hade trott på ”det där”. Av min första jul i Sverige, 1944, minns jag att vår familj fick följa med Halléns, i vars bondgård i Nyland (i Njurunda) vi till att börja med blev inhysta, till julottan i Njurunda kyrka, men det jag främst minns av detta var slädfärden till kyrkan, inte själva julottan.

Annars tror jag att det är just det ovanliga, det avvikande, som man bäst minns från sin någorlunda tidiga barndom. Från den där julhelgen, min första i Sverige, minns jag också hur jag en av julmorgnarna gick ut på gården och förundrad tittade på den branta bergvägg, som reste sig ur skogen strax utanför Halléns tomt. Berg var jag inte van vid från mitt ganska platta Estland, men det som för evigt fastnade på mina näthinnor var bilden av en räv, som likt ett rött streck mot snön, snabbt rörde sig uppåt längs bergssidan.

En sak till minns jag från den där julen. Medan jag var ute hörde jag från lagårdssidan en av gårdens lilldrängar – Ture eller Einar – vissla. Melodin fäste sig omedelbart i mitt musikminne, och jag lärde mig senare att det jag hade hört var ”Stadsbudsvisan”.

I Nyland lärde jag också känna Tures och Einars bror Ivar, som var inhyst i en granngård – de här grabbarna var på grund av problem hemma utplacerade så här av de barnavårdande myndigheterna. För Ivar, med efternamnet Nordberg, gick det förresten mycket bra senare i livet. Jag återsåg honom både som riksdagsman och som ordförande för Socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Självklart har jag själv senare i livet haft ekonomiska möjligheter att ge både mina barn och så småningom barnbarn mycket mer än det jag själv fick i julklapp.

Men livet har också lärt mig att långt viktigare än antalet klappar och det ekonomiska värdet av dem är den gemenskap och den värme de är ett uttryck för.

Så visst får mina barn och barnbarn julklappar, fler än jag själv fick när jag var liten. Men mycket viktigare är det att vi fortsätter att träffas i den varma familjegemenskapens tecken.

God jul också till er, mina läsare!

Danmark: Ändringar på vänstersidan men fortsatt borgerligt försprång

I Voxmeters sista mätning för året, redovisad i Jyllands-Posten, har de borgerliga fortfarande ett solitt försprång, men inom vänsterblocket har det, precis som i kommunalvalet i höstas, skett inbördes styrkeförskjutningar.

Socialdemokratiet har under året ökat sin väljarandel med 2,3 procentenheter, men ligger fortfarande på en historiskt låg nivå, 22,9 procent.

Socialistisk Folkeparti har under samma period tappat 2,6 procentenheter och stöds nu av 4,6 procent.

Vänsterliberala Radikale Venstre får i den aktuella mätningen 8,6 procent och regeringens stödparti i Folketinget, Enhedslisten, 10,4 procent. Det här innebär en uppgång på drygt en procentenhet under året för båda partierna.

På oppositionssidan går både Dansk Folkeparti och Liberal Alliance upp med lite över 1 procentenhet. DF får i den här mätningen 15,3 procent och LA 5,0 procent.

Läget är fortsatt dystert för Konservative Folkeparti, som i den här mätningen får 4,2 procent.

Det stora borgerliga partiet Venstre är med 28,6 procent fortsatt Danmarks största parti, men under de senaste 12 månaderna har partiet backat med 3,2 procentenheter, vilket nog främst har att göra med klanterier av partiledaren, vilka jag tidigare har skrivit om.

Melodikrysset nummer 51 2013

Med dagens melodikryss har vi väl redan klarat av de flesta aspekterna på begreppet jul.

Jag vill inte påstå att det här julkrysset var särskilt svårt, men melodikryssen innehåller ju nästan alltid ett och annat som man inte brukar lyssna på.

Pojkband lyssnar jag till exempel nästan aldrig på, men jag känner ju till några, och allt efter som jag fick hjälpbokstäver, framstod det allt klarare, att de som sjöng ”Christmas Time” var Backstreet Boys.

Därmed hade jag också fått första bokstaven i staden med biblisk anknytning, som med icke-svensk stavning här skulle skrivas Bethlehem. Fast vad det här var för sång kom jag faktiskt inte på. Någon som vet?

Annars är jag, så ateist jag är, allt sedan unga år ganska slängd på psalmer och andra sånger med religiöst innehåll.

Så visst kände jag, utan att behöva ta hjälp av Anders Eldeman, genast igen ”O helga natt”, efter sin upphovsman Adolphe Adam även kallad ”Adams julsång”, här framförd av Jussi Björling.

Lika bekant är jag med adventssången ”Hosianna, Davids son”.

Och självklart har jag under min egen folkskoletid sjungit ”Det är en ros utsprungen”.

För mig är de här psalmerna för evigt lika förknippade med julen som mer allmänna julsånger som ”Jul, jul, strålande jul” (Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921).

Ganska många någorlunda nutida, engelskspråkiga eller ursprungligen engelskspråkiga sånger är numera också fast förankrade även i vår julsångstradition.

Ett exempel i dagens melodikryss är ”Rudolf med röda mulen”, som ju var en ren.

Ett annat är ”Jingel Bells”, som vi hörde med Bing Crosby.

Känd i Sverige är också ”We Wish You a Merry Christmas”.

Annat är förmodligen inte lika bekant för en bred publik.

”Stilla natt” känner vi förstås alla igen, men även om Enya (som sjöng på gaeliska och egentligen heter Eithne Ni Sharonáin) är hyggligt känd även för en internationell publik, finns det säkert många här som inte kan identifiera henne.

Dolly Parton, som tillsammans med Kenny Rogers sjöng in ”I’ll Be Home With Bells On”, är förvisso känd av många (jag har henne själv i en av mina skivhyllor), och även Kikki Danielsson har en stor och trogen publik. Men hur många köper alla dessa julskivor, till exempel den som innehåller Kikkis version av den nämnda sången, ”Jag vill hem till julen”?

Och också Sarah Dawn Finer finns förstås i den här julskivfloden, tillsammans med trombonisten Nils Landgen i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”.

Ja, sen var det väl bara Tom Jones, tjuren från Wales, kvar att redovisa. Och det är väl så att ”Mary’s Boy Child” blir en av julklassikerna, just för att han har sjungit in den.

För egen del önskar jag alla mina läsare och medlyssnare en hjärtans god jul!

Julefrid?

Under den här veckan har jag gjort upprepade bussresor till city för att köpa julklappar. Den axelväska jag har haft med mig har jag aldrig återvänt tom med hem. Vi är en stor familj; numera har alla våra tre barn egna barn. Men jag och Birgitta fortsätter att ge julklappar åt varandra och förstås också åt våra vuxna barn.

Min kondis är dock inte som förr. I dag var jag på hjärtkliniken på Akademiska och tog prover inför ett kontrollbesök jag ska avlägga strax efter helgerna. Och sen gick jag i några affärer igen; hämtade också ut kemtvätt.

Men jag ska inte klaga. Är det någon i vår familj jag känner beundran för så här i julstökstider är det vår dotter Kerstin, som klarar ett arbetsschema som jag i mitt nuvarande tillstånd skulle stupa av, om det vore mitt.

Jag har ju berättat, att Kerstin, som har akademisk examen och har arbetat som först arkivarie, sedan informationsansvarig (med datorn som främsta arbetsredskap), har sadlat om och valt ett jobb i linje med ett av sina stora intressen i livet, att baka: Hon har fått anställning på ett renommerat bageri.

Men det här betyder också att hon, som i den här jäktiga julveckan, ibland har arbetstider, som i mina ögon ter sig omänskliga. Mitt i natten kliver hon alltså upp och cyklar till bageriet i Bergsbrunna, en rejäl sträcka – vid de här tillfällena går det nämligen inga bussar.

Jag kommer själv från en miljö där skiftarbete var vanligt; jag har också själv prövat det, fast då var det under sommarlov och följaktligen under bättre förhållanden. Men jag kan ana hur det är att jobba så här i höstrusk och vintertid.

Tänker vi alltid på att det finns andra människor som genom hårt slit åstadkommer alla de där godsakerna åt oss?

Fast någon gång får också de som sliter så hårt sin belöning. Uppsala-Tidningen, som delas ut till alla hushåll i vår stad, innehöll i veckan en bedömning/betygsättning av årets lussekatter, och de som vann var lussebullarna på Stadsbibliotekets café, som drivs av Trillers där Kerstin arbetar.

Jag hade lagt fram tidningen, med artikeln uppslagen, åt Kerstin, och hennes leende, när hon läste den och konstaterade att det handlade om hennes och hennes arbetskamraters verk, kommer att värma mig hela julen.

Vill ni se en av hennes och Trillers’ lussekatter, gå in på Kerstin Kokk, Twitter.

Fler av Aftonbladets kvinnliga krysskonstruktörer vänstrar

Jag har tidigare uppmärsammats på att en av mina gamla favoritkonstruktörer av kryss för Aftonbladet, kanske för att hon får för lite publicerat där (och inget alls längre i tidningens kryssbilaga), Anna Hagberg, numera också publicerar kryss i Dagens Nyheter.

I Aftonbladet Kryss & Quiz är numera Eva Ohlin-Särman en av mina kvarvarande favoriter: Hon tvingar en ofta att tänka till en extra gång, innan man kan svara. I dag ser jag att även hon bidrar med ett kryss i Dagens Nyheter.

Internationalen som grötrim

På Dagens Nyheters kultursidor roar oss Lars Linder med dagliga grötrim. Lucka 19 (19 december 2013) i denna mycket träffsäkra adventskalender lyder:

Upp trälar, medelklass och andra, som högern bojor lagt uppå,
snart ses vårt S-tåg åter vandra, då ska valsegerns timma slå.
Det vi kräver är, typ, mer av samma: vi vill också i mitten stå.
Lätt blekt, vårt upprors röda flamma – men vi ska dunka Fredrik blå!

Vitsiga tvetydigheter

En hel del av det mest läsbara på Dagens Nyheters Namn och Nytt står läsarna för.

I dagens (19 december 2013) DN hittade jag tre julpräglade exempel:

”Läpp är inte mycket att hänga i julgran.”

Lars Wengrud

”Sillen hittade ett kryphål i lagen och smet.”

Roger Simonsson

”Tomten kom inte in. Julen stod för dörren.”

Björn Thärnström

Pressgrodor

återgivna efter Journalisten nummer 15 2013:

”Armen ska
tvingas välja sida”

SVEIGESRADIO.SE

* * *

Bildtext under en kolsvart bild:

”Försvunnen sedan 1946″

Aftonbladet

Bokförlagens försäljning och inriktning ändras

I OLM, Ordfronts Litterära Magasin, en återkommande specialutgåva av Ordfront Magasin, hittar jag intressanta uppgifter om bokförlagens försäljning.

Den låg 2012 på samma nivå som 2001, året innan bokmomsen sänktes från 25 procent till sex procent. I förhållande till toppåret 2007 har försäljningen minskat med 22 procent i löpande priser. Om man tar hänsyn till förändringar i penningvärdet blir nedgången ännu större.

Förlagens försäljning i mkr av olika typer av böcker har också förändrats.

Försäljningen av facklitteratur minskar markant: 865 mkr 2010, 863 mkr 2011 och 697 mkr 2012.

Också barn- och ungdomsböcker säljer mindre: 349 mkr 2010, 337 mkr 2011 och 327 mkr 2012.

Försäljningen av skönlitteratur uppvisar en mer ojämn kurva: 554 mkr 2010, 643 mkr 2011 och 599 mkr 2012.

I en rad artiklar i det här numret genomlyses viktiga delar av bokbranschen. För en av de mest intressanta står förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson, som skriver om de litterära agenterna, de som i allt större utsträckning nosar rätt på presumtiva storsäljare och sen prånglar ut dem till förlag runt om i världen. Många av de här agenterna har tidigare haft ledande befattningar på olika förlag men har nu övergått till en mer selektiv och lukrativ verksamhet.

I vart fall de stora förlagen och de stora förlagens in spe utgivning präglas också allt mer av den här andan. I dagens (18 december 2013) Dagens Nyheter finns ett exempel, signerat Georg Cederskog och Karolina Bergström, ”Salander är värd ett evigt liv”. Den Salander som avses är förstås Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-serie, en fantastisk försäljningsframgång i stora delar av världen.

Men Stieg Larsson är ju död, så vad göra? Med stöd av rättighetsinnehavarna/familjen Larsson har man nu bett Zlatan-författaren David Lagercrantz att skriva en fortsättning.

Zlatan-boken är förresten ett ytterligare ett exempel på att många ”författare” i dag inte skriver sina memoarer själva utan tar hjälp av spökskrivare.

Fast själv köper och läser jag inte såna böcker. Jag vill däremot gärna läsa böcker som verkligen speglar sin författare, på gott och ont. Hellre lite misslyckanden på köpet än polerade och marknadsanpassade verk, vars verkliga författare anges med väldigt liten stil.

Som tur är finns det fortfarande små och idealistiska förlag som kämpar vidare med att ge ut riktiga böcker.

Lyrikvännen hittar tillbaka till sin ursprungliga ton

Jag har varit prenumerant på Lyrikvännen allt sen starten 1954. Ambitionen hos dess förste redaktör, Stig Carlson, var att med hjälp av tidskriften och vidhängande Lyrikklubbens diktantologier sprida lyrik till bredare samhällsskikt, bland annat de många litteraturintresserade arbetare som läste gamla Folket i Bild och till skolungdomar.

Jag läser själv gärna poesi som många betraktar som ”svår”, men jag känner också stor sympati för den breda folkbildningsambition som präglade femtiotalets Lyrikvännen och Lyrikklubben.

Det gläder mig därför, att dagens Lyrikvännen, numera med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare, framför allt med ett antal temanummer åter knyter an till de här ursprungliga ambitionerna.

Det senaste numret (6 2013), med temat ”Sång, visa, poesi”, är inte bara ett lysande exempel på detta – Lyrikvännen för mig också tillbaka till mina egna yngre dagar.

Sven Smedberg, själv vissångare, fanns i början av 1960-talet på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, i Uppsala, där många av mina vänner i Laboremus bodde. Jag ser att han nu bor i Värmland.

I det aktuella numret av Lyrikvännen skriver han under rubriken ”Tolv nedslag kring sången till lyra” om bland annat Orfeus, den helige Franciskus av Assisi och Hjalmar Gullberg och låter i sin text orden möta musiken.

Olle Adolphson blev tidigt ett självklart måste i min med tiden allt större skivsamling. Han är, som bäst, både en nyansrik poet och en tonsäker tonsättare. Om honom skriver Charlotte Ulmert i det här numret av Lyrikvännen.

Bengt Eriksson, som jag hade nöjet att publicera under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), bidrar med ”Sångpolitiska funderingar”, där vi får möta till exempel Beatles, Pugh Rogefeldt och Ola Magnell.

Eriksson nämner förstås också Blå Tåget, och påföljande texter är knutna till en av medlemmarna, Tore Berger: Dels får han några frågor – det visar sig att även han har varit med i Lyrikklubben från starten. Dels publiceras tre av hans texter.

I det här blocket ingår också en artikel om estradpoesi.

Ändå har jag inte nämnt allt annat material i det här numret, men jag hoppas att jag redan med det här har övertygat er om att Lyrikvännen är värd att prenumerera på.

320 kronor kostar det för sex nummer. Gå in på www.lyrikvännen.se eller kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 06.

Som prenumerant på Lyrikvännen får du som bonus, utan extra kostnad, varje ny bok i den klassiska lyrikbokserien Lilla serien.

Med det nämnda numret följde ”Men det är själva kartan du lever i”, en antologi sammanställd av Jan-Olov Ullén med dikter av Göran Printz-Påhlson. Ullén har också skrivit en inledande introduktionstext till Printz-Påhlsons poesi. Printz-Påhlson (1931-2006) har varit ganska sparsmakad med att ge ut egna dikter, men likafullt var han en gigant i nydanande svensk poesi – han sökte ständigt nya ansatser.