Bokförlagens försäljning och inriktning ändras
18 december 2013 12:55 | Barnkultur, Media, Prosa & lyrik | 10 kommentarerI OLM, Ordfronts Litterära Magasin, en återkommande specialutgåva av Ordfront Magasin, hittar jag intressanta uppgifter om bokförlagens försäljning.
Den låg 2012 på samma nivå som 2001, året innan bokmomsen sänktes från 25 procent till sex procent. I förhållande till toppåret 2007 har försäljningen minskat med 22 procent i löpande priser. Om man tar hänsyn till förändringar i penningvärdet blir nedgången ännu större.
Förlagens försäljning i mkr av olika typer av böcker har också förändrats.
Försäljningen av facklitteratur minskar markant: 865 mkr 2010, 863 mkr 2011 och 697 mkr 2012.
Också barn- och ungdomsböcker säljer mindre: 349 mkr 2010, 337 mkr 2011 och 327 mkr 2012.
Försäljningen av skönlitteratur uppvisar en mer ojämn kurva: 554 mkr 2010, 643 mkr 2011 och 599 mkr 2012.
I en rad artiklar i det här numret genomlyses viktiga delar av bokbranschen. För en av de mest intressanta står förre Ordfront-förläggaren Jan-Erik Pettersson, som skriver om de litterära agenterna, de som i allt större utsträckning nosar rätt på presumtiva storsäljare och sen prånglar ut dem till förlag runt om i världen. Många av de här agenterna har tidigare haft ledande befattningar på olika förlag men har nu övergått till en mer selektiv och lukrativ verksamhet.
I vart fall de stora förlagen och de stora förlagens in spe utgivning präglas också allt mer av den här andan. I dagens (18 december 2013) Dagens Nyheter finns ett exempel, signerat Georg Cederskog och Karolina Bergström, ”Salander är värd ett evigt liv”. Den Salander som avses är förstås Lisbeth Salander i Stieg Larssons Millennium-serie, en fantastisk försäljningsframgång i stora delar av världen.
Men Stieg Larsson är ju död, så vad göra? Med stöd av rättighetsinnehavarna/familjen Larsson har man nu bett Zlatan-författaren David Lagercrantz att skriva en fortsättning.
Zlatan-boken är förresten ett ytterligare ett exempel på att många ”författare” i dag inte skriver sina memoarer själva utan tar hjälp av spökskrivare.
Fast själv köper och läser jag inte såna böcker. Jag vill däremot gärna läsa böcker som verkligen speglar sin författare, på gott och ont. Hellre lite misslyckanden på köpet än polerade och marknadsanpassade verk, vars verkliga författare anges med väldigt liten stil.
Som tur är finns det fortfarande små och idealistiska förlag som kämpar vidare med att ge ut riktiga böcker.
10 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ja tyvärr minskar bokförsäljningen. Bär väl själv syn för sägen. Tidigare flitig bokläsare, men nu är det lätt att exempelvis få fram fakta från nätet och även från nischade TV kanaler. Formatet kan dock innebära en begränsning i form av bristande fördjupning.
Ok, en fördel böcker utan behjälpliga spökskrivare, men måste tillstå att jag hade stor behållning av ”Zlatanboken”. Avlyssnad som ljudbok. Också lyssnat på ett föredrag som David Lagercrantz höll på stadsbiblioteket i Lund, där David L. med stor inlevelse kåserade om sina möten med Zlatan. Han har ju turnerat mycket flitigt land och rike runt och marknadsfört boken.
Så kan de´va´.
Comment by Hans Gemmel — 2013 12 18 18:03 #
Kommer spontant att tänka på Predikaren 12:12: ”Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!
Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
och mycket studerande gör kroppen trött.”
Vad nu det har med detta att göra…
Comment by Jan — 2013 12 18 23:01 #
Till Enn Kokk, jag håller med om spökskrivare, det är ingen rolig företeelse men har väl alltid förekommit även om det inte har skett öppet. Det är nog ganska få politiker och andra makthavare som har skrivit sina memoarer själva, möjligen har de läst in något på band. Då är det kanske justare att göra som förra S-ministern Björn Rosengren och ge en yrkesskribent i uppdrag att skriva memoarerna, om än som i hans fall en skribent på högerkanten.
Comment by Anton — 2013 12 18 23:21 #
Till Anton: Till exempel Ernst Wigforss skrev sina Minnen själv – tre band. Och Ulla Lindström skrev själv. Kan inte dagens politiker skriva själva, borde de nog aldrig ha blivit politiker.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 19 9:56 #
Hur var det med Tage Erlanders betydligt fler än tre memoarvolymer? Jag har alltid trott att han författade dem själv.
Comment by Jean — 2013 12 19 21:15 #
Till Jean: Han skrev dagbok – dagböckerna har ju nu under lång tid varit föremål för utgivning i tydning mer än redigering av Leif Andersson och sonen Sven Erlander. Också memoarerna skrev han i huvudsak själv, men han hade också där hjälp av Björn von Sydow, minns jag från debutdelen.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 19 22:02 #
Jaha, då är jag en illusion fattigare om Erlander. Varken i första delens (1901-1939) förords tack till personer, partistyrelsen, partiets riksdagsgrupp, diverse institutioner eller i personregistret finns von Sydow namngiven. Har också snabbkollat ett par av de senare delarna utan att hitta hans namn.
Comment by Jean — 2013 12 20 14:23 #
Till Jean: Fast du ska nog inte överdriva det här. Tage Erlander var en högst skrivkunnig person. Men han var också oerhört noga med detaljerna, vilket han hade bevisat i ungdomen genom arbete för ett känt uppslagsverk, och jag tror att han ville att någon annan med skarp blick på historia och i fråga om uttryckssätt skulle lämna synpunkter. Det här är något helt annat än när, som nu, ”memoarer” skrivs av en helt annan person.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 20 16:22 #
Till Enn Kokk med flera, vi slår nog in öppna dörrar här. Det är väl bara undantagsvis som politiska memoarförfattare har skrivit själva. Ett undantag är ju, som du nämner, Ulla Lindström men hon hade ju en bakgrund som journalist och hennes böcker är ovanligt välskrivna och läsvärda. I andra fall, t ex Lennart Bodström, hade det nog inte varit dumt med en spökskrivare, åtminstone för att göra texten mer lättläst.
För övrigt väntar vi med spänning på en viss f d talmans memoarer.
Comment by Greger — 2013 12 21 10:34 #
Till Greger: Fast jag har en känsla av att kända politiker från förr också kunde skriva. Sven Aspling, som gav ut ett antal böcker, hade en bakgrund som journalist. Och vi måste ju nämna Olof Palme, en lysande stilist. Han hade, liksom Tage Erlander (som han själv jobbade åt), talskrivare men av tidsbrist, inte för att han själv inte kunde skriva, men han lade alltid sista handen vid sina talmanus. Jag har själv jobbat ihop med Palme i den programkommission, som skrev 1975 års socialdemokratiska partiprogram.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 21 11:07 #