Mördaren är inte ensam om att vara svåridentifierad

Jag fortsätter med att via deckare och film göra återbesök i mitt 1950-tal. ”Mördaren ljuger inte ensam” (i original utgiven redan 1949, 2013 återutgiven av samma förlag, Norstedts) hör till de Maria Lang-deckare som samtidigt (2013) har filmatiserats.

Jag startade med att se ”Mördaren ljuger inte ensam” som film i regi av Birger Larsen. Eftersom jag hade svårt att orientera mig i handlingen och ännu mer när det gällde alla misstänkta, läste jag boken, för att därefter se om filmen.

Handlingen är ganska Agatha Christie-artad: de agerande, bland dem Puck Ekstedt (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren), som har kommit för att de är betuttade i varann, är alla bjudna på en midsommarfest i ett ensamt sommarhus på en stor ö i Skogasjön. Midsommarvädet är strålande, men det blir ändå en mycket blöt natt fast en med både kättja och tragedier. Problemet, om vi håller oss till filmversionen, är att personerna vi ser i sovrum och ute i skogen är jättesvåra att identifiera också för mig när jag ser filmen för andra gången.

Men för att återvända till handlingen: Puck hittar på morgonsidan ute i terrängen ett kvinnolik. Einar lyckas kalla dit sin vän Christer Wijk, men när sedan den här kriminalaren väl är där, går den enda båtens motor inte mer att få i gång. Filmen understryker också det som var självklart för femtiotalspubliken: Det fanns ju ingen mobiltelefoni att ta till, när det som här saknades fast telefon. Först i slutet av handlingen bryter Einar isoleringen och tar sig simmande den mycket långa sträckan till fastlandet samt får på så sätt dit en båt med poliser.

Fast under tiden har det i den här slutna kretsen på ön à la Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” inträffat ytterligare ett mord. Mördaren försöker också begå självmord men fängslas och tvingas erkänna.

De på det här sättet isolerade personerna på ön skildras, bortsett från Puck och hennes Eje, ganska stereotypt, men trots detta lär man sig aldrig i filmhandlingen riktigt förstå vad det är som driver dem, i somliga fall till mord. Inte ens det för bokens tid djärva greppet att låta homosexualitet vara en utlösande faktor blir riktigt tydligt i filmversionen.

Problemet med den här filmhistorien är att den i motsats till den historia Christie presenterar i ”Tio små negerpojkar” faktiskt aldrig blir riktigt spännande. Inte heller Christer Wijks närvaro och grävande i de närvarandes förehavanden och egenheter förhöjer spänningen, detta särskilt som Ola Rapaces ständiga och ofta omotiverade leenden alltför ofta förtar hela effekten.

För egen del dras jag till det femtiotalistiska i den, sådant som det myckna rökandet, damernas bjärt röda läppar, kläderna och annat sådant. Fast så många och så stora cognac tror jag inte att den tidens, dessutom motbokstidens, akademiker ständigt kunde dricka ens på midsommar.