Svensk stumfilmskomedi från 1965
25 december 2013 17:13 | Film, Politik, Teater | 4 kommentarerRobert Brandt (1925-2001) var bland annat filmregissör, men trots att Carl-Gustaf Lindstedt gjorde huvudrollen i två av hans sammanlagt fyra spelfilmer, har jag aldrig sett någon enda av dem förrän nu, då jag i TV har sett ”Calle P” från 1965.
Det ska genast sägas att det här inte är någon omistlig film, men den tidens kritiker gav den, utan att höja den till skyarna, ändå betyget godkänt. Den har onekligen bra flyt, vilket kan bero på att den bygger på en fars som hade premiär på Chinateatern i Stockholm 1963 och var skriven av Rune Moberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Den senare spelar också huvudrollen, uppfinnaren Calle Parking, i såväl pjäsen som filmen.
Filmen är mycket stjärnspäckad. Lena Söderblom spelar lärarinnan Calle P förälskar sig i. Bland skurkarna/stadsplanerarna finns rollfigurer spelade av Lill Lindfors (som försöker använda vampfasoner för att snärja Calle P), Frej Lindqvist, Sune Mangs, Håkan Serner och Rolf Bengtsson. Jan Malmsjö spelar luffare/uteliggare. Också Lill-Babs har en liten roll som kontorsflicka.
Den innehåller en del fyndiga gags, men i andra partier – till exempel den långa biljakten mot slutet av filmen – känns den utdragen. Dess listigaste och mest vällyckade grepp är att den i princip har gjorts som stumfilmsfars, dock à la Jacques Tati med inlagda ljudeffekter och ibland gutturalt, obegripligt tal. Kanske var det just det här som fick samtidens filmkritiker att ändå se så pass positivt på den.
Också stilmässig är den en stumfilmsfars à la Tati och även Charlie Chaplin. Handlingen kopplas, som i Chaplins ”Moderna tider”, till ett tekniskt genombrott: Uppfinnaren Calle P har åstadkommit en bil som man med en enkel handryckning kan krympa ihop till en liten platt, portföljliknande väska, märkligt nog så lätt att man kan bära den med sig. Undra på att de stadsplanerare, som har sin utkomst av att hitta ytterligare hus i citykärnan att riva och ersätta med parkeringar, vill komma åt den här farliga uppfinningen. Också parkeringseländet, ett mycket aktuellt problem i mitten av sextiotalet, bidrog väl till att öka publikintresset, detta speciellt som filmen ju inte utmanade tidens mycket bilvänliga värderingar.
Till det jag med privat glädje noterar är att min gamla klasskompis från gymnasietiden i Sundsvall, pianisten och basisten Björn Alke (1938-2000) har bidragit med en del av originalmusiken till filmen.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Oj, vad roligt att hitta uppskattning och rättmätig värdering av våra gamla kulturskatter och galabesättningar i form av svenska långfilmer 1930-1970. Är själv totalbegiven på
dessa rörliga historieböcker och miljöuppvisningar om allt sen
länge förgånget. Varje gång man sett en bevarad dyrgrip, kan ägnas lika mycket tid att googla och framleta dessa skickliga gycklares och skådespelares förehavanden, relationer och ätteläggar. Kan inte Enn, som sakkunnig och intresserad, vidarhänvisa till sajter där man kan få sitt lystmäte av tidens nationella stjärnors whereabouts och rullar?
Comment by Rolf Liljeblad — 2013 12 26 2:40 #
Till Rolf Liljeblad: Jag har själv här på bloggen skrivit om ett par hundra filmer, sådana jag vid skrivtillfället har sett eller sett om på bio, i TV eller på video. Du hittar mina recensioner ovan under Kulturspegeln, Film. Där ligger de, sorterade i alfabetiska ordning efter regissörens efternamn.
Eftersom jag är filmintresserad, har jag i mina hyllor inte bara DVD-filmer utan också filmlitteratur; bland det jag då och då hämtar fakta ur är Rune Waldekranz’ ”Filmens historia” i tre mycket tjocka band.
En ovärderlig källa som är tillgänglig för alla finns på nätet: Svenska Filminstitutets arkiv med data främst om alla svenska filmer: regi, skådespelare, kort resumé av handlingen, citat ur filmrecensioner och så vidare. Använd Google och sök på filmtitel och lägg till sfi.
Även Google tillhandahåller sidor med kortare texter om filmer och regissörer, dock med större tonvikt på amerikanskt och annat utländskt material.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 26 12:18 #
Det finns ju också Wikipedia. Visserligen kan det kanske vara en smula osäkra uppgifter, men jag har sällan upptäckt något fel.
Comment by Åke F — 2013 12 26 18:14 #
Till Åke F: Med det sista jag skrev avsåg jag främst Wikipedia-texterna om film. De innehåller kärnfakta men är inte lika utförliga som de man hittar hos SFI.
Comment by Enn Kokk — 2013 12 26 22:43 #