Sommar i P1 med Lisa Nilsson

Jag gillar Lisa Nilsson som sångerska, allt från ”Himlen runt hörnet”, signerad Mauro Scocco, till hennes brasilianskt inspirerade inspelningar.

Det kanske bästa i hennes Sommar-program i dag handlade om inspelningen av en låt, som jag för övrigt har på skiva, Evert Taubes ”Som stjärnor små”, som hon gjorde tillsammans med Sven Bertil Taube på hans CD ”Alderville Road” – jag har skrivit om den; ni hittar texten ovan under Kulturspegeln, Musik, Taube, Sven Bertil.

Den historien sticker nämligen ut genom sin detaljrikedom och närvaro – kul att få höra historien bakom en skivinspelning.

Ibland, som i några historier frän Värmland, finns den mycket speciella värmländska verkligheten närvarande – det skildras också roligt – men som helhet blev Lisa Nilssons sommarprogram aningen abstrakt, lite för lite utlämnande. Varför nämnde hon till exempel inte sina män vid namn? Själv har jag via Google hittat namnet på åtminstone ett par av dem. Och liksom de människor hon berättar om blir namn- och ansiktslösa, blir också mycket av det hon berättar om sitt eget liv översiktligt i stället för konkret. Fast på en punkt, som säkert förklarar en del av hennes samlevnadssvårigheter, var hon faktiskt utlämnande: hon berättade om sina plågsamma premenstruella besvär.

Musikurvalet i programmet var, bortsett från inslag som var knutna till de värmländska skrönorna, ofta överraskande och hade en bredd som vittnar om att Lisa Nilsson själv har en musikalisk bredd. Vad sägs om en mix av Keith Jarret, Joni Mitchell (två låtar), Santana, Earth. Wind and Fire, Hank Williams, Frédéric Chopin, Elvis Presley, Stan Getz och några till?

Och så spelade hon Sven Bertil Taube och då inte bara den låt de hade gjort tillsammans.

Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson

Martin Schibbye (journalist) och Johan Persson (fotograf) blev allmänt kända, när de under en reportageresa till Ogaden, en etiopisk provins där Lundin Oil har verksamhet, illegalt tog sig över gränsen från Eritrea tillsammans med gerilla och väl inne i Ogaden-provinsen under dramatiska former fängslades av etiopisk militär – till de första mycket dramatiska händelserna där ingick, berättade Martin Schibbye, en skenavrättning.

De greps den 30 juni 2011 och dömdes så småningom, trots sina bedyranden att de var ute på ett journalistiskt uppdrag, till elva års fängelse. Reaktionen både från Sverige och från annat håll var hård mot den här domen, men den etiopiska regimen ville uppenbart statuera exempel och lät i alla fall Schibbye och Persson sitta av 14 månader – först i ensamcell, sedan i gemensam cell – innan de släpptes.

Mycket av det Schibbye berättade om det här i dagens Sommar-program är tidigare känt (och mer kommer i en kommande bok), men den här radioberättelsen gav ändå en del spännande detaljer om kommunikationen mellan fångarna och om hur man psykologiskt klarar att hantera en förvaring i ett etiopiskt fängelse, en förvaring vars längd man egentligen inte vet något om.

Schibbye gav också glimtar av andra reportageresor i Asien, några även av dem företagna utan myndigheternas tillåtelse.

Jag har inte samma politiska utgångspunkter som de här båda världsreportrarna – Schibbye har ett mycket aktivt förflutet i KPMLr – men när det gäller innebörden av det journalistiska uppdraget, har jag ingen annan uppfattning än de.

Schibbye berättade också några saker med mer personlig anknytning, till exempel om sitt bröllop – och jag visste faktiskt inte att hans far, nu död, var Sture Karlsson, som jag känner till som egensinnig skribent och författare; ursprungligen var han officer, lika obstinat då.

På Johan Perssons lott hade det fallit att välja musiken som spelades i programmet.

Det blev ganska mycket hårdrock och annan näraliggande musik, och jag tyckte att den musiken passade den militanta tonen i pratdelen av programmet. Black Sabbath och Rihanna hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men Patti Smith går förvisso an, och jag har allt med Imperiet och Nationalteatern.

Men programmet innehöll också en del mjukare musik: Sofia Karlssons insjungning av Gunde Johanssons tonsättning av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa” och Bob Dylan’s ”Percy’s Song”, här i Fairport Convention’s tappning. Leonard Cohen hör jag också ganska ofta på, senast här om kvällen.

Melodikrysset nummer 32 2013

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men att tyda mina egna anteckningar och sen skriva rätt blir allt svårare med min allt klenare syn. Kommande vecka ska jag till Akademiska för ett mindre ingrepp i mitt tidigare opererade högeröga. Hoppas att synen på det ögat åtminstone inte blir sämre av det.

Bara en av artisterna i dag, Mike Rosenberg med ”Passenger”, har inte spelats tidigare i krysset.

I gengäld fick vi åter igen också höra en repris på ”Hotel California” med The Eagles.

Ganska mycket var över huvud taget material med tryggt välkända artister och grupper, mycket av det faktiskt svårutslitligt.

Nog föredrar jag själv Paul Simon och Art Garfunkel framför Thorleifs, men det är ju ett bevis på de förras storhet, att ett svenskt dansband spelar in deras låtar, ”Mrs Robinson” med flera. Fast i mina skivhyllor finns allt av Simon & Garfunkel och inget med Thorleifs.

The Beatles har jag också komplett. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Hey Jude”.

Allt som Olle Adolphson har gjort på skiva har jag också i våra skivhyllor. Däribland inspelningar av ”Nu är det gott att leva”.

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag

Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.

Det är en trösterik sång för oss gamla krattor av båda könen!

Också en annan kär gammal skivbekant – jag har det mesta av honom också – är Povel Ramel. Men i den text som börjar ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” varnar han oss: ”Underbart är kort”.

Kärlek av mer handgripligt slag sjunger Monica Zetterlund om i Hasses och Tages ””Vad en liten gumma kan gno”, som här skulle ge oss ordet för det hon bokstavligen gör på scenen, gnor.

Också The Real Group finns i vår skivsamling. I dag hörde vi dem i psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”, och inte nog med det: de dirigerades av ingen mindre än Eric Ericson, kär gammal bekant från ODs fester, nu tyvärr död.

Svante Thuresson har jag liksom till exempel Monica Zetterlund hört live på socialdemokratiskt valmöte. I dag hörde vi honom exekvera en låt av en annan av mina favoriter, också han med vänstervårderingar, Ulf Lundell, ”Rom i regnet”.

Alla de här finns i vår skivsamling, och där finns också Alice Tegnér, bland annat i insjungning av Alice Babs. Så ”Bä, bä vita lamm” känner jag förstås igen, inte bara därför utan också för att vi fick sjunga den i småskolan.

Charlotte Perrelli har jag mest hört i samband med Eurovision Song Contest och de svenska uttagningsomgångarna. I dag hörde vi henne i ”The Girl”. Ta det förresten försiktigt nu efter nya babyns ankomst!

Sen börjar vi avrundningen med något som inte brukar innehålla så mycket musik, ”Rapport”. Det är klart att en gammal journalist och fortfarande politiskt intresserad människa som jag dagligen ser det här programmet och då också hör signaturen.

Detta fastän jag inte längre har några politiska plikter utan, för att citera titeln på den låt vi hörde med Bo Kaspers orkeser, ”Semester”, numera förfogar fritt över min egen tid.

Sommar i P1 med Erik Haag

I Sveriges Radios programpresentation av Sommar med Erik Haag beskrivs Haag utan närmare förklaring som tondöv. Kanske är det bakgrunden till att vi i hans Sommar-program fick höra ganska mycket musik med mer av hög volym än ett tilltal som berörde åtminstone mig. Men han spelade i alla fall Håkan Hellström och Veronica Maggio.

Av ett Sommar-program väntar jag en personlig ton, en berättelse där programvärden släpper oss lyssnare in på livet. Om Erik Haags liv vet jag tidigare inte så mycket: Jag har med stor uppskttning sett honom och hans hustru Martina Haag i ”På spåret”, men det han i övrigt har gjort för radio och TV är jag inte särskilt förtrogen med.

Det han i det här programmet berättade om sitt liv i etermedia var dess värre ganska ytligt – enda undantaget var den berörande berättelsen om en nu död kvinnlig kollega. Den visade, att Erik Haag blir så mycke bättre, om han bara sänker garden.

Jag uppskattade också det han sa om sin politiska livshållning, det som tog sin utgångspunkt i mordet på Olof Palme och som slutazde i en plädering för det öppna och demokratiska samhället.

Sommar i P1 med Sara Danius

Jag har med stor uppskattning läst Sara Danius på Dagens Nyheters kultursidor, kände också till att denna nya ledamot av Svenska akademien är dotter till Anna Wahlgren.

Modern figurerade förvisso i hennes Sommar-program – i ett ruckel till bostad någonstans i södra Sverige, som maka till en ny man på den egyptiska landsbygden (!) – och jag tyckte nog att hon skildrades med ett mycket välvilligt överseende.

Men fokus i det här programmet låg, kanske mot mångas förväntningar, i stället på fadern, Lars Danius, som förvisso skildrades med sina egenheter men framför allt med stor kärlek – det var hos honom Sara och en syster bodde mellan tio-elvaårsåldern och fram till studenten. Sara Danius’ berättelse var humoristisk och känslomässigt påtagligt behärskad, men det fanns inget tvivel om att det här var ett äreminne över den nu döde fadern – han var mycket äldre än modern, Anna, som var hans elev i gymnasiet.

Det märktes att det här sommarprogrammet var gjort av en person som är van att handskas med ord; Sara Danius är utöver att vara kritiker även litteraturvetare.

Också med musiken i sitt Sommar hade hon god hand. Klassisk musik, aldrig pliktskyldigt inlagd, varvades med mycket dansanta låtar. Flera gånger – ett par exempel är Franz Schuberts ”Die Forelle” och George Gershwins ”Summertime” – spelades musiken på precis rätt ställe i programmet.

Det ser illa ut för den norska regeringen

Norge har stortingsval i höst, och trots sommaren görs det därför opinionsmätningar. Sommarmätningar är alltid mer osäkra, men i den mätning, som InFact har gjort för VG har över 3.000 personer intervjuats, vilket borde minska osäkerheten.

Det ser illa ut för den sittande rödgröna koalitionsregeringen under ledning av Jens Stoltenberg (AP).

Hans eget parti, Arbeiderpartiet, backar med 2 procent och hamnar på 27,5 procent.

Senterpartiet håller ställningarna med 5,3 procent (+ 0,1), medan Sosialistisk Venstreparti med bara 3,3 hamnar under spärrgränsen.

En del av förklaringen till det senare är ett par småpartiers framryckning i Oslo, där de båda skulle kunna tänkas ta var sitt mandat. Det gäller dels Miljøpartiet De Grønne, som i den här mätningen får 2,9 procent (+ 0,8), dels det socialistiska Rød Valgallianse med 2,0 proccent (+ – o).

Överlägset störst är Høyre med 31,9 procent (+ 0,7).

Fremskrittspartiet, med 14,2 procent, lider fortfarande av utøyaeffekten, men dess framgång med o.6 procentenheter får kammen att växa på partiet, och om det ställer alltför extrema krav på en kommande høyreregerings politik, innebär väl detta åtminstone ett litet hopp om att ett regeringsskifte inte blir av.

Särskilt om Fremskrittspartiet också ska ingå i regeringen, hamnar nämligen de två mittenpartier, som lutar åt en høyreledd regering, i svåra själskval – jag talar här om Kristelig Folkeparti med 6,6 procent (+ – 0) och liberala men relativt gröna Venstre med 5,6 procent (+ 0,4).

I en given situation skulle de ju, likt Senterpartiet, också det ett mittenparti, kunna tänkas byta sida.

(S) först på tredje plats i ny dansk opinionsmätning

Danska Socialdemokratiet, vars ledare Helle Thorning Schmidt är statsminister, har nu under lång tid varit extremt impopulärt bland väljarna, och i en ny opinionsmätning frän Greens kommer partiet med 17,3 procent först på tredje plats. (Enligt några andra opinionsinstitut har partiet tidigare under sommaren haft en liten men dock uppgång.)

Största parti är sedan länge borgerliga Venstre med 28,1 procent, men i den här undersökningen är också den närmaste motsvarigheten till vårt Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, större än (S) och får 17,9 procent.

Små marginaler och resultat i enstaka undersökningar ska inte övertolkas, men det är uppenbart att dansk socialdemokrati befinner sig i en djup och långvarig kris.

Socialdemokratiet har tappat en del av sina traditionella väljare till Dansk Folkeparti – många av dessa ser helt uppenbart invandrare och flyktingar som ett hot mot jobb och trygghet. Till de här väljarnas främlingskap bidrar säkert också den eleganta socialdemokratiska ledaren, som har fått öknamnet Gucci-Helle.

Till Socialdemokratiets kris bidrar också en väljarflykt åt andra hållet, åt vänster. Periodvis har (S) tappat väljare till Socialistisk Folkeparti, ett parti med vissa likheter med svenska Vänsterpartiet.

SF har i sin tur, på grund av att det delar regeringsansvaret med (S), haft ett läckage av väljare till det rödgröna och feministiska Enhedslisten, som står utanför regeringen och ibland opponerar mot dess politik. Enhedslisten är inte ett parti i traditionell bemärkelse utan en valkoalition av mindre partier på vänsterkanten.

Men inte ens om man räknar med Enhedslisten, får vänster-mittensidan enligt Greens ihop mer än 42,5 procent.

De borgerliga oppositionspartiena får sammanlagt 57,3 procent.

Sommar i P1 med Daniel Sachs

Jag fick tyvärr inte tillfälle atthöra slutet på dagens Sommar-program, eftersom vi fick besök, men jag tror att jag ändå fick höra tillräckligt mycket för att våga avge ett omdöme.

Daniel Sachs’ styrelseengagemang i så vitt skilda verksamheter som Metro, Thomas Cook, Preem och Dramaten antyder en stor personlig bredd, men hans musikval (Prince, David Bowie med flera) innebar inga våldsamma överraskningar eller variationer, möjligen då med undantaget att han spelade även Cornelis Vreeswijk.

Intressantast av det jag hörde tyckte jag var vittnesbörden om generationsskiftningar i fråga om intresset för affärer respektive för mer immateriella värv. Särskilt intressant var berättelsen om farfadern Josef Sachs, grundaren av NK. Utifån fallet Josef Sachs förde Daniel Sachs ett intressant resonemang om huruvida det går för en aldrig så integrerad och välgörenhetsinriktad jude att någonsin bli en helt accepterad medborgare i det svenska samhället.

Sommar i P1 med Cecilia Edefalk

Jag är inte särskilt väl förtrogen med Cecilia Edefalks konst (inom olika genrer), men hon är förvisso en stjärna inom både svenskt och internationellt konstliv. Det intressantaste med hennes Sommar-program var enligt min mening just det yrkesmässiga: hur hon själv arbetar, hennes samarbete med olika kanaler för att visa och sälja hennes konst och så vidare.

Svårare hade jag för ett par andra inslag i hennes program, umgänget med den döde August Strindberg och upplevelserna i Rom, de som utgick från Jesu liksvepning. Men inte heller Strindbergs ockulta dagbok sänker honom i mina ögon från positionen som en av våra största författare.

Musiken i programmet var både varierad och innehöll överraskande inslag. Vi fick höra Evert Taube och Brian Eno, Lars-Erik Larsson och Bryan Ferry, och så två varianter – båda uruppföranden – av ett verk av hennes far, Martin Nilsson. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att få höra ”Let My Baby Ride” med R L Burnside.

Spännande och rolig serie för yngre skolbarn

Jag är inte längrfe i åldern för att läsa Kamratposten, så följaktligen har jag inte kommit i kontakt med Katten Nils & Morris innan jag nu köpte albumet ”Den mystiska ön” (Kartago, 2013). Men det blev en trevlig ny bekantskap, skapad av kollektivet Johanna Kristiansson och Joakim Gunnarsson.

Det tar en stund innan handlingn blir mer äventyrlig. Nils och Morris är till att börja med upptagna av det kortspelande Nils är helt fixerad vid. Morris slits, liksom pojkar i den åldern, mellan rädsla för tjejbaciller och en oemotståndlig lust att bli ihop med kattflickan Semlan.

Semlan är samtidigt jätteförälskad i Morris och ser sin chans när hennes mormor tar med henne på en båtresa till ön med plantagen varifrån hon får sitt älskade kaffe, som nu är på upphällningen. Med sig på resan får Semlan ta också en kompis, och hon väljer då förstås att fråga Morris men skarvar lite med sanningen för att locka honom: expeditionen till ön är en skattjakt, inte en kaffejakt.

Morris i sin tur lurar henne genom att i en stor koffert smuggla med också Nils. De här båda tillbringar, till Semlans stor förargelse, nästan all tid i Morris’ hytt, där de fortsätter att spela kort.

Väl framme ser de uppe på öns centrala bergstopp mystiska strålar upp mot himlen – det här fenomenet har tidigare skrämt i väg kaffeplantagens alla arbetare från ön. Mormor tar ensam en båt i land för att leta kaffebönor, och trots att hon har tillhållit småkatterna att stanna kvar på skutan, smyger de i en livbåt och ror i land.

Nils lämnas att vakta roddbåten, och Morris och Semlan går uppför en stig och in i en gång i berget – när detta plötsligt får ett nytt utbrott. Samtidigt som de förstår att de är med om ett vulkanutbrott och måste fly ner till båten, upptäcker de att berget innehåller mängder av jättelika diamanter.

Under den panikartade flykten tappar de dock alla diamanterna. Mormor är redan på väg ut till skutan – men var är Nils och ders egen livbåt? I sista stund dyker han upp, och även de tar sig tillbaka till skutan. Mormor får inte ens reda på att de har varit i land.

Några diamanter fick de alltså inte med sig, men plötsligt kommer det en jättelik sådan och landar på Nils’ svans. Nils, som inget vet utan tror att det bara är en lavasten, slänger diamanten i havet!

Till det här långa äventyret har man i albumet lagt en rad korta, mer komiskt inriktade fyrarutorsserier om de här tre och deras vänner och fiender,