Barnbarnens liv är också vårt liv

I går, när vi just hade satt oss för att se TV-programmet där jag intervjuades, kom Viggo hem från skolan. Ensam för ovanlighetens skull. Han och yngre syrran Klara brukar alltid komma tillsammans.

Det visade sig att Viggo hade mått illa i skolan, ringt mamma och berättat, och så fått gå hem ensam utan Klara, som i stället lite senare hämtades av mamma Kerstin.

Oron fanns ju förstås där, bland annat för att det skulle vara vinterkräksjukan. Så Viggo sjukanmäldes och fick stanna hemma i dag.

Barnen har, när de varannan vecka bor hos oss, hyggligt nära till skolan, men det är ändå en bit att gå – bland annat ska de ta sig över den ganska biltrafikerade Svartbäcksgatan. Men de har tillsammans klarat den här skolvägen bra utan att någon vuxen har behövt följa med dem.

Fast Klara som är yngst, – hon går i ettan – har hittills aldrig gått ensam till skolan. Så hur skulle vi nu göra?

Kerstin litar på sin flicka, och det gör hon rätt i. Så i morse var det bara Klara vi fick att gå upp och dricka morgonchoklad, och så småningom gick hon kavat – och lite stolt, tror jag – ensam till skolan. Och det gick bra!

Viggo låg kvar hemma och vaknade så småningom till liv även han. Medan han låg och tittade på TV, fick han mjukt tunnbröd och mineralvatten, och till lunch åt han lite ungsbakad lax men framför allt bitar av färsk paprika. Hinken som hade stått bredvid hans tillfälliga bädd på golve bredvid mammas säng hade inte behövt användas på natten och kom inte heller till användning under den påföljande dagen.

Det ser inte ut att vara vinterkräksjukan, tack och lov!

När vi åt middag, hade Viggo riktigt god aptit igen. Kerstin hade lagat strömmingsflundra, och det tyckte han om. Och det var väldigt gott tillsammans med hemmalagat potatismos, skirat smör, inlagd gurka och minitomater.

I morgon får han nog gå till skolan igen.

Jag säger det bara för att det ju är hans ”jobb” att gå i skolan, inte för att jag vill bli av med honom. Det är bara roligt för en gammal morfar att ha barnbarn hemma att tala med.

En misslyckad filmatisering av Peder Sjögren-roman

Peder Sjögren (1905-1968) är en högst läsvärd författare. Flera av hans böcker nådde, rättvist, höga upplagor, och några av dem – jag har skrivit om ”Kärlekens bröd” – har också filmatiserats.

Hans roman ”Svarta palmkronor” (Norstedts, 1944) handlar om några vinddrivna och försupna existenser, akterseglade sjömän, i en spansk hamnstad. Sjögren kunde miljön väl – han hade deltagit i det spanska inbördeskriget, på den republikanska sidan.

Den här romanen nådde en stor läsekrets, och den utkom också i en rad nytryck i billighetsserier, senare pocket: Det av Norstedts och KF samägda Vingförlaget gav ut den i sin populära billigserie 1952, och Folket i Bild gav ut den i sin folkbokserie år 1958. Norstedts gav ut den i PAN Pocket 1967, vilket säkert hade att göra med att Lars-Magnus Lindgren skulle göra en filmatissering av den.

Filmen ”Svarta palmkronor” i regi av Lars-Magnus Lindgren kom 1968 och kan nog inte sägas ha blivit något annat än en flopp. Lindgren tillägnade den Sjögren, som han kände, men egentligen var det väl lika bra att Sjögren då nyligen hade dött.

Lars-Magnus Lindgren var ingen oäven filmmakare, men han hyste en tveksam kärlek till att filmatisera romaner, som kanske inte är så där alldeles lätta att göra en sammanhängande filmstory av. Sjögrens ”Svarta palmkronor” har visserligen öden och miljöer som det kan vara lockande att göra film av, men den här historiens mörkare sidor lyckas Lindgren inte riktigt gestalta. Av någon obegriplig anledning har han också flyttat filmens skeende från Spanien till Brasilien, närmare bestämt ett ganska ruffigt område i närheten av Rio de Janeiro. Varför ett gäng akterseglade svenska sjömän på dekis skulle hamna där är obegripligt, likaså hur filmens kvinnliga huvudperson Elin Pappila (Bibi Andersson, utan ett uns av finsk brytning) har kommit på att leta just där efter sitt barns pappa.

Där finns hur som helst ett gäng akterseglade och alkoholiserade sjömän, spelade av Max von Sydow (Gustav Olofsson), Thommy Berggren (Colett), Roland Hedlund (Luleå) och Cornelis Vreeswijk (Kocken). Toralv Murstad spelar en moraliskt inte helt hederlig norsk sjömanspräst.

Handlingen är i Lars-Magnus Lindgrens version (det är han som har skrivit manus) ganska rörig och ryckig, inte bara för att de agerande sjömännen ständigt är berusade. Med lite god vilja förstår man i alla fall att Elin söker fadern till sin son.

Resten av handlingen skulle jag kunna rekonsruera med hjälp bland annat av SFIs sammanfattning, men då skulle jag riskera att locka intet ont anande läsare att se filmen i tron att den har en begriplig handling.

I eftermiddag intevjuas jag i SvT 2

I eftermiddag intervjuas jag om mitt bloggande i SvT 2. Aina Bergvalls intervju med mig ligger allra sist i blocket SvT Forum, klockan 16.05-16.20.

Programmet ligger redan på webben: http://www.svt.se/nyheter/svtforum/enn-kokk-blev-bloggare-som-pensionaer.

* * *

Och nu har programmet alltså sänts enligt programtablån. Jag tittade själv, ganska noga för att kolla om något viktigt hade klippts bort, men jag tyckte att Aina Bergvall hade gjort ett gott jobb.

Det är andras sak att bedöma om också jag gjorde ett gott jobb.

* * *

Sitemetern är uppe i ovanligt många besök i kväll. Säkert är det ett antal nyfikna som efter TV-inslaget har tittat in här för första gången.

De flesta av mina besökare är dock ganska tysta av sig. Det händer rätt ofta att jag möter folk, som berättar att de då och då brukar läsa min blogg. På Stadsteatern i Uppsala i lördags, träffade jag under mellankten två gamla bekanta från journalisttiden, paret (inte då men nu) Ingemar Odlander och Christina Jutterström och han inte bara berättade att han då och då besöker min blogg utan frågade också hur många läsare jag har, hur det här tekniskt går till och så vidare.

Eliza, rebellen

George Bernhard Shaw (1856-1950) var en irländsk författare, dock under sin verksamma tid bosatt i Storbritannien. Han fick nobelpriset i litteratur 1925 – skänkte för övrigt prispengarna till en fond för ökade kulturella förbindelser mellan Sverige och Storbritannien – och hör verkligen inte till de nobelprisade författare, vars verk har fallit i glömska.

Musikalen ”My Fair Lady” (1956) av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text) såg jag hösten 1959 (det svenska premiäråret) på Oscars i Stockholm med Ulla Sallert och Jarl Kulle i de ledande rollerna som Eliza Doolittle respektive Henry Higgins.

Det var en i många avseenden oerhört stark föreställning, men det fanns också möjlighet att konstatera, att dess handling inte är riktigt identisk med den i George Bernhard Shaws original, teaterpjäsen ”Pygmalion”, skriven 1913 och med urpremiär i Wien samma år; i London gick den upp 1914. Framför allt är slutet i Shaws ”Pygmalion” inte särskilt rosen- eller ska vi säga violskimrande. Det kunde man konstatera eftersom Shaws pjäs gavs som radioteater den 4 februari 1960 i en lång serie shawpjäser som gick hösten 1950 och våren 1960, mitt första läsår i Uppsala.

Jag har alla de här pjäserna i tryck, utgivna av Sveriges radio, dessutom också Herbert Grevenius´ i anslutning till radioserien utgivna bok ”Shaw – rebellen” (Sveriges radio, 1959).´Översättningen av pjäsen har gjorts av Bengt Anderberg. Det här häftet har också den stora fördelen att innehålla ett efterord av George Bernhard Shaw själv, där han mycket tydligt tolkar pjäsens innehåll och tendens.

”Pygmalion” är till formen till stor del en komedi – också uppsalapubliken vid premiären i lördags eftermiddag skrattade och applåderade – men den blottlägger obarmhärtigt klassamhället, och dess tendens är socialistisk – Shaw var på sin tid en mycket engagerad socialist, labouranhängare och mycket aktiv i Fabian Society.

Grundhandlingen är den här: Den något excentriske språkprofessorn Henry Higgins (på Uppsala stadsteater utmärkt spelad av Aksel Morisse) föresätter sig att språkligt lyfta blomsterförsäljerskan Eliza Doolitle (Linda Kulle) till sin egna samhällsklass’ nivå. Deras talövningar roar publiken, även mig – men möjligen tycker jag att Linda Kulle inte riktigt har hittat rätt uttryck för den cockneydialekt, som är Elizas ursprungliga språk. Men annars spelar hon mycket bra, inte minst i trots- och upprorsscenerna i andra akten, och det är faktiskt också lite kul att just hon, med tanke på hennes fars roll i ”My Fair Lady”, har fått den här rollen.

Christer Olsson gör med den äran Elizas far, Mr Doolittle, som kommer sig upp utan att först genomgå Elizas polityrprucedur. Övriga skådespelare gör också de utmärkt ifrån sig, men de roller de har i pjäsen tillåter dem inte att få samma plats i rampljuset. Och unge Freddy (Peter Viitanen) har ju i den här pjäsen rollen av att vara underlägsen både Eliza och Higgins – det faktum att Eliza på slutet väljer honom har ju nämligen sin bakgrund både i att professor Higgins har attityden att hon i sin nya skepnad till slut ändå är hans verk och i att hon inser, att ett äktenskap mellan dem skulle vara liktydigt med en livslång kraftmätning.

Den här klassgrundade motsättningen med alla sina gräl och alla sina kastade tofflor skrattar vi i publiken hjärtligt åt – men Shaws uppsåt är allvarligare: att få oss att se klasskillnadernas grin mot oss.

Nämnas bör också några andra saker.

Ulla Roseen har gjort en nyöversättning av ”Pygmalion” som flyter mycket fint.

Lucy Pitman-Wallace’s regi förtjänar beröm, och jag vill också ge en särskild eloge både till henne och Jessica Curtis, ansvarig för scenografi och kostym, för att de har brutit mot oskicket att försöka modernisera handling och miljö – det här är London på 1910-talet, och det gör inte den här pjäsen mindre aktuell. Scenlösningarna är också fyndiga.

Uppsala stadsteater kan!

* * *

Eftersom det här var en eftermiddagsföreställning, åt vi lunch i Teatercaféet: var sin riktigt god räklandgång och till det för min del grönt te.

När vi sedan kom hem, bjöd hustrun på kall rostbiff med tillbehör.

Svårighetsgradbestämning av kryss

Jag har som vanligt löst allt utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz.

Ofta går det för en van krysslösare av bara farten, som i fallet Anna Erlandssons allid lätta kryss. De har inte bara åsatts en- eller tvåpoängsnivå – de är på den nivån. Märkligt nog kan skickliga korsordskonstruktörer – ett exempel är Eva Ohlin Särman – ha svårigheter med att leverera lätta kryss på den här nivån. Det är som det bär dem emot; de måste konstra till de så kallade lätta kryssen på ett antal punkter.

Men det exempel jag har på just det här fenomenet är ett kryss, signerat Tomas Widmark och rankat som ett tvåpoängskryss.

Temat är Stad, och när det gäller nyckelfrågorna är de verkligen på tvåpoängsnivån, åtminstone för mig som har varit i Malmö, med egna ögon sett Turning Torso och så vidae.

Men ganska mycket av det övriga är av en betydligt högre svårighetsgrad än två poäng. Man ska känna till skalden Keats och den babyloniska himmelsguden Anu, veta att sanskrit är ett vedaspråk och minnas Bröderna Cartwright. Annat är ganska långsökt: Är polenman = arktisk och Boknalle = Ranelid – det sista handlar alltså om författaren Björn Ranelid.

Missförstå mig inte. För egen del tycker jag det är roligt att vilseledas av en nyckel som LINDA GARNER. Det får en att leta i minnet efter amerikanska eller brittiska sångerskor eller skådisar – men svaret ska bli SNO.

Men inte är det här på tvåpoängsnivån.

Vinner någon av de här två låtarna finalen i Melodifestivalen, kommer jag inte att hålla på Sverige

Om någon skulle be mig sjunga de två låtar som gick vidare till final från Andra chansen i Melodifestivalen, skulle jag gå bet. Ändå tror jag att jag är ganska musikalisk, men det är kanske det som är fel. I den här så kallade schlagertävlingen är numera yl och dans och scenshow viktigare än melodi och sångförmåga.

Sålunda registrerar jag att Robin Stjernberg med ”You” och Anton Ewald med ”Begging” gick vidare till final, men jag försår – åtminstone på musikaliska grunder – inte varför. Också ”Jalla dansa sawa” med Behrang Miri var för all del en scenshow, men här fanns det också sug och puls i själva låten.

Det skulle vara intressant att se en sociologisk studie av vilka som röstar i den här tävlingen och hur rösterna fördelar sig till exempel efter de röstandes ålder. Röstningsproceduren går oerhört fort, vilket kanske hindrar många, till exempel äldre, från att delta. Och röstningsproceduren var, åtminstone i den här omgången, en smula snårigt presenterad.

Men för att återvända till de båda låtar – eller var det snarare artister eller kanske rent av scenshower – som gick vidare: Vinner någon av dem finalen i Melodifestivalen, komme jag inte att hålla på Sverige.

Melodikrysset nummer 9 2013

Ni som vill veta mer om personen bakom melodikrysskåserierna på lördagarna, också se hur han ser ut på gamla dar, får en chans på måndag (4 mars) klockan 16.05-16.20 i TV. Programmet heter SVT Forum och går i SVT 2.

Det är just mitt bloggande som är ämnet för intervjun.

Men nu övergår vi till Melodikrysset, svårt enligt Anders Eldeman, ändå inte våldsamt svårt enligt mig.

Vi tar det jag för min del tyckte var knepigt först.

Den film och den filmmusik krysset avslutades med kände jag inte till. Men eftersom svaret skulle bli en siffra och jag hade första och sista bokstaven av tre, var det ju lått att lista ut att svaret måste bli nio. På nätet hittade jag sen filmen ”9 millimeter”, men jag har alltså inte sett den filmen och vet inte, om jag har hamnat rätt på den punkten.

Jag har tidigare bekänt att dansband inte riktigt är min grej, men naturligtvis känner jag, till exempel via Svensktoppen, till ett antal svenska dansband, bland dem Thorleifs. Och när vi sen fick titeln, ”Déjà vu”, var det ju lätt att få bekräftat att det här var just Thorleifs.

Kim Larsen kände jag igen på rösten och danskan – jag har en del äldre skivor med honom. Så även om jag tidigare inte hade hört just ”Hvorfor er jeg dog så liderlig”, var det inte alltför svårt för mig att identifiera honom.

Andra tyckte säkert att de klassiska styckena i dagens kryss var svåra, men jag som också lyssnar på sådan musik, på skiva så väl som på konserter, hade inga våldsamma svårigheter att identifiera Robert Schumanns ”Träumerei”.

Och eftersom jag har sett ganska mycket opera på scen, beredde det mig heller inga svårigheter att genast känna igen ”La donna è mobile” ur Guiseppe Verdis ”Rigoletto” (1850).

När det gäller operetter och musikaler brukar långt fler känna igen enskilda stycken, hämtade från sådana.

”Maria” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” är ett bra exempel på detta.

För oss som är äldre är ”The Lambeth Walk” en mycket välkänd sång. Färre vet kanske att den ursprungligen kommer från en musikel, ”Me And My Gal”, skriven 1937 av Douglas Faber och L Arthur Rose (text) samt Noel Gay (musik).

När vi nu är inne på lite äldre musik, kan vi ta också ”Fia Jansson”, som ursprungligen ingick i Emil Nordlanders revy ”Den förgyllda lergöken” år 1900 jämnt. Den hade här parats ihop med folkvisan ”Jag gick mig ut en afton”, här i Jan Johanssons version.

Melodifestivalmelodier slapp vi i stort sett i dag. ”I’m In Love” sjöng Sanna Nielsen så sent som 2011, och den är väl heller inte så svår att komma ihåg.

Mer svensk schlagermusik: Även om vi idag hörde Lennart Palm spela ”Här komer alla känslorna på en och samma gång”, är det ju inte så svårt att minnas den i original med Per Gessle.

Ännu bättre är dock ”Musik ska byggas utav glädje” sjungen av och med musik av Lill Lindfors. För texten stod bland annat den mångsidigt begåvade Åke Cato. Jag läser hans blogg regelbundet – länk finns här intill – och han har också länk till min blogg.

Musikalisk glädje utmärker också Orsa spelmän, en grupp som vi i dag skulle placera geografiskt.

Och så var det då bara en låt kvar, ”Anywhere Is”, sjungen av den begåvade Enya, med rötter på Irland.

Bokpool i stället för bokbål

I en huvudledare i Dagens Nyheter 1 mars 2013 läser jag om bibliotekens fortgående utrensningar, som ibland genomförs på så sätt att man eldar upp äldre och sällan lånade böcker.

Målet för detta är inte, som i Ray Bradburys ”Fahrenheit 451”, att utplåna alla böcker utan att bereda plats i hyllorna för nya.

Det låter ju i förstone rimligt, men när det sen visar sig, att det bland de utrensade och brända böckerna i Backe, Strömsunds kommun, finns verk av nobelpristagare som Ernest Hemingway och Isaac Bashevis Singer, känner man sig som bokälskare mycket sorgsen. Dessutom är det kulturarv biblioteken är satta att förvalta betydligt bredare än så.

Ett problem i sammanhanget är att nyutgivningen – i klassikerserier eller i pocket – av äldre litteratur är mycket mindre i dag än den var, säg, på sextiotalet. Äldre arbetarförfattare, för att ta en helt annan genre, masspridda i till exempel FiBs folkbokserie under 1950-talet, återutges i dag i ganska liten utsträckning. Exemplen kunde mångfaldigas.

Folkbiblioteken har ett bildningsuppdrag som inte begränsar sig till det de kommersiella förlagen behagar nyutge, och här finns kärnan till det problem vi diskuterar. Biblioteken har ett begränsat hyllutrymme till sitt förfogande och kan naturligtvis inte härbärgera hur många böcker som helst, men den nödvändiga förnyelsen av bokbeståndet riskerar genom den process jag ovan har beskrivit, vare sig denna tar sig uttryck i bokbål eller gåvor eller utförsäljning, att gradvis utarma boksbeståndet.

Därför har jag ett förslag, som bättre rimmar med bibliotekens folkbildningsmål:

Rensa bara ut böcker som är mycket slitna eller skadade, dessutom också böcker som finns i nyutgåvor och alltså kan ersättas av dessa. Övriga sällan utlånade böcker deponeras i ett kommunalt bokförråd till exempel i en rymlig källarlokal med kompakthyllor.

Men ska detta ha någon annan motivering än den sentimentala, måste de här böckerna också göras tillgängliga. Inte alla på en gång – det går ju inte. Men inrätta i varje bibliotek åtminstone en sektion för böcker ur den här sällanlånsdepån – ett omväxlande urval men ibland med fokus på en bestämd äldre författare vars verk är värda att lyfta fram, ibland med fokus på en bestämd tidsepok, ibland med fokus på ett bestämt tema (arbetarförfattare, äldre kvinnliga författare, deckarförfattare från förr och liknande).

Äldre litteratur går att få att leva igen, inte bara genom förlagens alltför nyckfulla och sparsamma nyutgivning.