En estetiker som utmande det politiserade sovjetsamhället

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1977 (27 januari) publicerade jag följande:

Brodskij på svenska

I FiBs lyrikklubbs Lilla serien har Werner och Anna Aspenström gett ut ett urval av Josif Brodskijs dikter, ”Oas i öknen” (Tiden, 1976).

Det är svårt att förstå varför Brodskijs dikter har lett till konflikter med sovjetsamhället, till rättegång, till fem års förvisning till ett läger utanför Arkangelsk och slutligen, i praktiken, landsförvisning. Bara några få av de i boken publicerade diktena har en direkt social udd; ”Monumentet” är ett exempel. Att ett samhälle inte anser sig kunna acceptera metafysiska, ”antimaterialistiska” eller vad man nu väljer att kalla det, dikter säger mer om samhället än om diktaren.

Inledningens dialog mellan domaren och Brodskij gör, bara den, boken värd att ha.

* * *

Så långt min recension.

Jag vill här ge ett exempel på att Brodskijs poesi oftare var estetisk, meditativ och reflekterande än politisk:

Om kvällen

Snö hade silat in genom det otäta taket
och mjukpudrat höet.
När jag bäddade åt mig
flög en liten fjäril upp.
Lilla fjäril, lilla fjäril!
Gömd på höskullen
uppsköt den sin död
en vinter till.

Den levde för att se
hur lampan rykte
och stockväggarna skimrade
i ljuset.

När jag lyfte upp den
såg jag mjölet på vingrna
tydligare än lågan,
tydligare än min egen handflata.

Alldeles ensamma är vi
i kvällsdunklet,
mina fingrar varma
som junidagar.

(1965)

1987 tilldelades Brodskij nobelpriset i litteratur.

SSU-skiva med Thorstein Bergman

1974 gav SSU ut en EP med Thorstein Bergman, ”Vårt vapen heter solidaritet”. Då fanns jag ännu inte på Aktuellt i politiken (s), men 1977, när jag redan regelbundet skrev om skivor i Aktuellt i politiken (s), påminde jag i AiP nummer 2, den 27 januari, läsarna om den här skivan:

Thorstein Bergman hos SSU

SSU har inte bara gett ut ett par klubbgängs-LP.

Man har också låtit Thorstein Bergman sjunga in en EP, ”Vårt vapen heter solidaritet” (Frihets förlag, SSU 1).

Titelsången med text av Bernt Rosengren och musik av Georg Riedel skrevs ursprungligen för Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse. I övrigt sjunger Bergman sin egen ”Hur mycket längre ska vi vänta kamrater?” och Hans Eislers och Betolt Brechts ”Sången om Moldau”. Samt, allra bäst, ”Alla tillsammans” som Thorstein Bergman skrev för SSU 1971. Den är ett bra exempel på nyskrivna sånger som har alla utsikter att bli en del av arbetarrörelsens klassiska sångrepertoar.

* * *

”Alla tillsammans” – både text och noter – fanns också med i den av Thorstein Bergman redigerade ”Den nya tidens sångbok” (Landsorganisationen och Bäckströms förlag, 2000), som kom att ersätta ”Tidens sångbok”, vars sista utgåva kom 1983.

Men även i denna den sista utgåvan av ”Tidens sångbok” (redigerad av Kjersti Bosdotter och Rune Nordin) hann den vara med, både i den lilla versionen med bara sångtexter och den stora där det också finns noter.

Alla tillsammans

Text och musik: Thorstein Bergman, 1971

Alla tillsammans –
tillsammans för människans rätt.
Vad vi gör är vad vi ska och bör
och ingen kan stå utanför.
Alla tillsammans –
det finns inget annat sätt.
Framtiden kan verka hopplös, men
det är människan som skapar den.

De bomber som vräks över byar och fält,
det gift som du får i ditt bröd,
en värld som är full utav så mångas svält
och några fås överflöd,
de fattiga satarna suger man ut,
magnaterna tar och de spar.
Och hur ska väl orätten en gång ta slut?
Det finns ändå bara ett svar:

Alla tillsammans…

En värld som är mörk och som har gått i kvav
som ett helt olösligt problem –
och ändå är allt konsekvenserna av
ett visst ekonomiskt system.
Det finns ingen ödets och himmelens lag,
det finns ingen slumpens cynism.
Människor lider vareviga dag;
de liter av kapitalism.

Alla tillsammans…

Och tiden går vidare, inget består.
Historien tycks ha gått vill.
Befästningar faller och dogmer förgår
och inget finns att ty sig till.
Men ondskan förblir, nöd, och lidandets kval,
och den som tar ansvar är fri.
Människans framtid är människans val –
det finns inga andra än vi!

Alla tillsammans…

* * *

”Tidens sångbok” och dess variant med noter, båda från 1983, innehöll också ”Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater? ”:

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?

Text och musik: Thorstein Bergman, 1968

Dom sitter högst uppe, dit vi aldrig ser.
Dom tittar ibland ganska roat hitner;
ser några som släpar i slammer och sot
för deras mervärdeskvot.
Dom räknar om människors möda och slit
i aktieutdelning och vinst och profit.
Dess makt vilar stadigt på mångas misär –
kan vi formulera så här?:

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge håller vårt humör?
Hur länge ska vi låta
herrar magnater ståta
med allt som vi har slitit för?
Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge ska vi bilda tross?
Bröder i alla stater,
slut leden tätt, kamrater –
världen och livet tillhör oss!

Dom söker sej utåt, mot främmande land,
får alltmera pengar och makt i sin hand –
ett mångnationellt monopolkapital
med vanvettig krigspotential –
För dom är historiens svartaste brott
en avsättning för kapitalöveskott.
I dag – masskremering i Vietnam…
Vem vet morgondagens program? –

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur mycket längre ska vi gå?
Hur mycket längre ska vi
dö som soldater, ha vi
funnit oss i att det ”är” så?
Hur mycke längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge ska vi tiga still?
Bröder i alla stater,
håll fanan högt, kamrater –
Världen är vår närhelst vi vill.

Om den här sången skriver Thorstein Bergman själv på skivkonvolutet till ”Vårt vapen heter solidaritet”:

”Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?” är faktiskt sprungen direkt ur ett privat uttrycksbehov. Den tillkom 1968, då det ännu var smått inopportunt att framföra slika åsikter på dylikt sätt och den ingick sedermera i det likaledes inopportuna ljud-bild-program, ”Latinamerika – spel om en verklighet”, som jag ägnade min tid åren 1968-70. I ”Hur mycket längre…” försökte jag formulera en världsåsådning och en livshållning som hade blivit min. Jag är glad över att ha funnit att vi är många – och att vi blir fler!

En grammofonversion av ovannämnda ”Latinameriak – spel om en verklighet” finns på en LP-skiva (ARAC SLP 501), utgiven av ABF Mellannorrland, Fack 196, 871 01 Härnösand.

* * *

Om den fjärde och sista låten på EPn ”Vårt vapen heter solidaritet” skriver Thorstein Bergman:

”Sången om Moldau” av Hanns Eisler och Bertolt Brecht heter i original ”Das Lied von der Moldau” och ingår i pjäsen ”Svejk i andra världskriget” skriven 1943-1944. Denna lysande parafras på Jaróslav Hašeks klassiska ”Den tappre soldaten Svejk”, framfördes i Sverige senast 1963 på Dramaten i Stockholm, med Allan Edwall i titelrollen.

Brecht framstår som den ”politiske” författaren par prefereance och en oupphinnlig förebild. Eisler är den av hans tonsättare, som tilltalar mig mest. Musikintressereade torde observera att melodin går tillbaka på samma tjeckiska folkvisa som Bedrich Smetana använder i sin bekanta ”Moldau”. Det är inte lätt att översätta Brecht-poesi, men inget av tyngden eller udden går förlorat i Per-Erik Wahlunds svenska version.

Den här visan tillhör mina speciella favoriter, med sitt hisnande historiska perspektiv och sin alldeles lugna förlitan på framtiden: ”Die Nacht hat zwölf Stunden, dann kommt schon der Tag…”.

Sången om Moldau

Svensk text: Per Erik Wahlund, 1963 (till uppsättningen av ”Svejk i andra världskriget”, i tyskt original ”Schweyk im Zweiten Weltkrieg”, på Stockholms stadsteater)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Das Lied von der Moldau”, 1942-1943)
Musik: Hanns Eisler, 1959 (baserad på tjeckisk folkmelodi, som också användes av Bedrich Smetana för ”Moldau”)

Angiveri och arkebusering hör till vardagen i Prag. Från värdshuset Bägaren har den pratsamme herr Svejk förts till Gestapo. Kvar på Bägaren sitter de övriga lamslagna. Men fru Kopecka säjer: ”Jag ska tala om för er hur det kommer att gå!”

Så sjunger hon sången om Moldau:

I djupet av Moldau stenarna vandra
tre kejsare ligger begravda i Prag
Men ingen nu mer är förmer än de andra
Tolv timmar har natten,
men sen kommer dag,
ja sen kommer dag.

Och tiderna växla, tyrannernas välden
ska störtas till slut
i ruiner och grus
förhärjas av stormen
och skövlas av elden
och mörkret skall skingras
och dagen bli ljus,
och dagen bli ljus

I djupetm av Moldau stenarna vandra
tre kejsare ligger begravda i Prag
Men ingen nu mer är förmer än de andra
Tolv timmar har natten
men sen kommer dag,
ja sen kommer dag.

”Sången om Moldau” finns insjungen på svenska också av Margareta Söderberg på LPn ”Käringtand” (YTF-50130, 1976), där också Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen medverkar med musik och sång.

Ytterligare en version på svenska finns med Jan Hammarlund på CDn ”Om trädgårdsbevattning – Jan Hammarlund sjunger Brecht, tonsatt av Eisler, Dessau och Schwaen” (Skördemåne SCD 04, 1996, distribution Amigo).

På en svensk LP, ”Gisela May sjunger Brecht” (Caprice RIKS LP 30, 1971) får man höra världens förmodligen bästa brecttolkare Gisela May göra den här sången i tyskt original – det var hon som i Berlin gjorde rollen som fru Kopecka. I den svenska utgåvan biläggs texterna på svenska; översättningarna är här gjorda av Claes von Rettig.

Men jag har förstås också ”Das Lied von der Moldau” på en östtysk LP, ”Hanns Eisler – Lieder mit Gisela May” (Nova 8 85 037). Den saknar utgivningsår, men ljudupptagningarna är gjorda 1966, 1968 och 1971.

”Das Lied von der Moldau” finns digitalt remastrad med även på Gisela Mays CD ”Brecht Songs” (Berlin Classics BC 2105-2, Edel, 1994).

Här är Brechts tyska originaltext:

Das Lied von der Moldau

Tysk text: Bertolt Brecht, 1942-1943
Musik: Hanns Eisler, 1959

Am Grunde der Moldau wandern die Steine,
es liegen drei Kaiser begraben in Prag.
Das Große bleibt groß nicht und klein nicht das Kleine.
Die Nacht hat zwölf Stunden,
dann kommt schon der Tag, dann kommt schon der Tag.

Es wechseln die Zeiten, die riesigen Pläne der
Mächtigen kommen am Ende zum Halt.
Und gehn sie einher auch wie blutige Hähne,
es wechseln die Zeiten, da hilft kein Gewalt.

Am Grunde der Moldau wandern die Steine,
es liegen drei Kaiser begraben in Prag.
Das Große bleibt groß nicht und klein nicht das Kleine.
Die Nacht hat zwölf Stunden,
dann kommt schon der Tag, dann kommt schon der Tag.

Folklig kultur

I sjuttiotalets Sverige kom, som en reaktion mot urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, en mäktig grön våg. Politiskt exploaterades den av det dåtida Centerpartiet, som under Thorbjörn Fälldins ledning ett slag nådde astronomiska höjder – det kan vara på sin plats att påminna om det nu, när samma parti går under benämningen Stureplanscentern.

Fast vurmen för det folkliga fanns under den här perioden verkligen inte bara hos det före detta Bondeförbundet. Också det kinainspirerade SKP, Sveriges kommunistiska parti, vurmade för ”folkets kultur”.

Gröna vågen hade faktiskt sina goda sidor. Bland annat ökade, generellt, intresset för fenomen som folkmusik och folkdans.

Och för folkligt berättande och dikt på dialekt.

Ett exempel på det senare är Birger Normans dikter på ångermanländska; jag ber där att få hänvisa till vad jag har skrivit ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Hans dikter på ångermanländska gavs ut av ett mycket alert regionalt förlag, CEWE/POOL, som också gav ut en rad andra böcker med förankring i lokalt kulturskapande och skrivna på dialekt.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari) skrev jag om ett par sådana böcker, utgivna 1976:

Vårt hemlands vilda tungomål

Jag har vuxit upp i Juniskär, Njurunda, utanför Sundsvall. Några av min barndoms somrar tillbragte jag i Berghamn på Ångermanlands höga kust. Lumpen har jag förstås gjort i Sollefteå.

Ändå måste jag erkänna, att jag ibland har svårt att klara språket i Rune M Lindgrens antologi ”De’ gror – de väx – å bonn går å gnol” med landsmålsdiktning från Norrbotten, Ångermanland, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

Säkert är jag ett offer för den rikssvenska kulturimperialismen.

För att inte avskräcka någon vill jag genast citera ett par dikter ur boken. Den inleds med Helmer Grundströms ”Langt nol i väla”:

Langt bort i helvitta,
langt nol i vála,
dra jag mitt dragspel
för várken i själa.
Báljen ä sprócken.
Å sprócken ä själa.
Lang nol i helvitta.
Lang bort i vála.

Boken har en stor spännvidd. Här finns J R Sundström (han med Janne Vängman) och Delsbostintan. Men här finns också en modern visdiktare som Ewert Ljusberg från Hede i Härjedalen. Den senare har skrivit följande elegi över en svårartad julafton:

Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Ongan sket i vôffeljönne,
i vöffeljönne,
ô klämd åt.

Jag antar att det inte är riktigt det här som SKP menar med ”folkets kultur”.

Även Birger Norman medverkar i den här boken. Dessutom utkommer han med egna dikter på ångermanländska, ”Utanikring”. ”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset”, skriver han i förordet. Det är ”ett språk närmare tungan än riksspråk och skrivspråk”. Han tror att det är ett utrycksfullare språk, därför att det är mindre nött.

Vare med det hur som helst. Men nog har Birger Norman åstadkommit dikter på ångermanländska som går rakt in i hjärtat; här ”Februari” som är lagom kort att citera:

Dimma driv.
Gråväre.
Blötmyrstråna.
Snön klabbe.
Kråka håse
däri risgrana.
Långt
tell vårdan.

Utgivare är Norrländska författarsällskapet under förlagsnamnet CEWE/POOL. Tyvärr har böckena fått en utstyrsel som för tankarna till ”Grönvåga” för att tala Normans språk. (”Å bortpå gammsåga ha dä vûrte miljö, höre ja dom säg. Ja, dä ä myttje.”)

Folkmusik, mer eller mindre

Jag var en välkomnande uppbackare av sjuttiotalets folkmusikvåg, men det var inte allt som föll mig på läppen. Då kunde jag gå på tvären mot också många av dem som var eller blev stora i den här förgreningen av musikrörelsen. Följande publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari):

Folkdyrkare

Soldyrkarnas motsvrighet inom politiken är Folkdyrkarna. När Silence sänder ut LPn ”Vargavinter” (SRS 4637, 1976, SAMdistribution), talar man om ”förtvivlan, glädje, och sorg från jordens alla hörn” och ”en smältdegel av suggestiva pulsar från Mali, Brasilien och Balkan”. ”Här är musik som strömmar ur hesa ansträngda strupar hos livegna arbetare i Brasilien eller från partisanerna i Makedoniens berg.” Till det kommer ett visst revolutionärt patos i några av texterna.

Själv känner jag stor tvekan inför den här skivan. Så kallad folkmusik till gitarr ger ändå text plus en avskalad melodi. Vargavinter dränker de olika musiktraditionernas särdrag i en kakofoni av ljud, fastän förmodligen till exempel de olika rytminstrumenten är avsedda att ge musiken folklig autenticitet. Vad vi får är musikernas romantiska föreställningar om Det Arbetande och Kämpande Folket över hela världen.

Detta sagt under fullt medvetande om att Vargavinter betår av en samling skickliga musiker. Men det är inte det kritiken handlar om.

* * *

Vargavinter bestod av Janne Hellberg, fiol, gitarrer, bouzouki, Kjell Westling, fiol, flöjter, sopraninosax, bouzouki, basklarinett, Marie Selander, sång, gitarr, flöjt och congas, Jörgen Adolfsson, mandola, sopransax, Tuomo Haapala, basfiol, och Christer Bothén, klarinett, basklarinett, och dousso n’koni. Dessutom spelar alla olika rytminstrument.

En svensk film influerad av franska nya vågen

Jonas Cornells debutfilm ”Puss & kram” (1967) är tydligt påverkad av den franska nya vågen. Det gäller inte bara dess estetik – också sådant som dess slutna, sammanhållna miljö och bilutflykt måste ha hämtat inspiration från tidens franska filmer.

När jag läser vad dåtidens svenska filmrecensenter skrev om filmen, överraskas jag, efter att nyss själv ha sett filmen i TV, en smula av att flera av den tidens bästa filmrecensenter i stället har fäst sig vid att ”Puss & kram” inte bara gör sociala iakttagelser utan också sägs skildra klassmotsättningar, rent av bäras av klasskänsla; den omdömesgille Lasse Bergström jämför till och med med Harold Pinter..

Det är ju inte helt fel – ett sånt moment finns utan tvivel i triangeldramat mellan direktörsassistenten Max (Sven-Bertil Taube), hans fru fotomodellen Eva (Agneta Ekmanner) och så John (Håkan Serner), barndomsvän till Max och föga produktiv och framgångsrik författare, och det förstärks i och med att John tar dit också skrivmaskinslärarinnan Kickan (Lena Granhagen). Men jag ser det här likväl mer som en relationshistoria än som klasskamp.

Fast det görs några försök åt det där hållet i filmhandlingen. Johns och Kickans intåg i Max’ och Evas sovrum under sjungande av ”Marseljäsen” är nästan övertydligt, och partyt med alla buskillarna har drag av socialt uppror.

Fast sedan tar relationskomedin ändå över den här historien. Den teaterföreställning som värdfolket iscensätter för att mota i väg Kickan – hon hittar John i säng med Eva – ändar i att Eva och John på nytt ligger med varann, medan Max hamnar utanför.

Men ingenting av det här griper riktigt tag i mig – det är mer estetik än bultande känsla.

Skådespelarna gör ett bra jobb. Ett särskilt plus får Leif Zern (!) för en liten rolig biroll som expedit.

Ingen nådig kritik

Jag har ju då och då återpublicerat recensioner av skivor och böcker, som det finns anledning att påminna om. Men som recensent kunde jag, som här i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari), också vara mycket elak:

Skjut trubaduren!

Det finns en typ av krogtrubadurer som man skulle ha lust att skjuta bara för att få sitta i fred. Som reformist bär det mig emot att avslöja såna böjelser, men efter att ha hört Stefan Ljungqvists ”Gräjtest hits” (YTF-50250, 1976) måste det ändå säjas.

Skivan är den förfärligaste blandning av plump humor, könsrollsfördomar, sexskämt och lånad musik. Den uppges delvis vara inspelad på Societetshuset i Marstrand; detta bara nämnt som en varning för krogbesökare.

Deckare i politisk miljö

Deckare kan skrivas på många olika sätt. Vi som är förtrogna med genren vet att det också finns en nisch av samhällskritiska, om man så vill politiska deckare – i Sverige har sådana skrivits av till exempel Maj Sjöwall & Per Wahlöö samt Henning Mankell.

Mycket långt från dem, både politiskt och när det gäller infallsvinklar, befann sig Bo Balderson, som på sjuttiotalet sålde deckare i stora upplagor. På sin tid gav den här pseudonymen, för det var fråga om en sådan, upphov till en gissningslek i kvällstidningarna om vem som dolde sig bakom namnet Balderson, vilket väl bidrog till att höja upplagorna. Många kända personer, en del av dem med politisk anknytning, pekades ut, men i själva verket var Balderson, om jag minns rätt, en till Irland avflyttad svensk gymnasielärare.

Till och med jag har fått frågan, om jag var Balderson, och jag förstår den på ett sätt: Jag läser deckare, och till mina egenskaper hör att jag kan se även de komiska sidorna av politiken, men den där teorin föll i mitt fall redan på att jag var mycket mer hemmastadd i maktens labyrinter än vad Balderson uppenbarligen var.

I nummer 17 1975 (28 oktober) av Aktuellt i politiken (s) recenserade jag höstens Balderson:

Mord med talmansklubba

Höstens Bo Balderson heter ”Mord, herr talman” (Bonniers). Trots titeln utspelas den till en ringa del i maktens korridorer. Mordet med talmansklubban och mellanspelet i riksdagens utrymme för grovsopor förmår knappast ge boken så att säga politisk lokalfärg. Kapitlet om flygkaparen känns bara påklistrat och är dessutom reaktionärt på ett rent osmakligt sätt, vilket inte alltid kännetecknar Balderson.

Nej, Statsrådet lever ett eget liv, befriat från verkligheten.

Och som litterär figur har han onekligen sina poänger.

Baldersons styrka är det kåserande, ibland småreaktionära perpektivet på tillvaron, vilket kombineras med ett sinne för situationskomik, understundom slapstick. Historien om marmeladsmugglingen och rymningen från häktet gör till exempel att man är beredd att förlåta Balderson en och annan av hans åsikter.

Märkligt utfall i första deltävlingen i Melodifestivalen

Någon schlagertävling har ju Melodifestivalen inte varit på länge. Men med snart sagt vilka bedömningsgrunder som helst var utfallet i den första deltävlingen obegripligt.

”Porslin” med Anna Järvinen hade visserligen ett hopplöst komp, men den var ändå den bästa låten i det här startfältet. Och ut åkte den förstås med dunder och brak!

Till finalen gick däremot ”Skyline” med David Lindgren. Det är en sån där låt som ligger snubblande nära sånt man har hört förut, och det lär väl den alleuropeiska omröstningspubliken också tycka, om den skulle ta sig vidare till Eurovision Song Contest. Men 2013 är kanske året för det polerade och slätkammade?

Till den svenska finalen direkt gick också ”Heartbreak Hotel” med Yohio. Den är i och för sig bättre än ”Skyline”, men jag skulle tro att en stor del av dem som telefonröstade mer drogs till Yohios spektakulärt androgyna framtoning än till låten – numera är Melodifestivalen ju mer en scenshow än en låttävling.

Vidare till andra chansen gick Cookies N Beans med ”Burning Flags”, en sämre låt än den de tävlade med förra gången, och så ”Vi kommer aldrig…” med Eric Gadd, Gadd är i motsats till flera av de andra som deltar i den här tävlingen ibland en riktigt hygglig artist, men den här låten tyckte jag inte hörde till de bättre han har gjort.

Men jag är glad att den där låten som hette ”Kossa” eller något liknande inte gick vidare i tävlingen.

Melodikrysset nummer 5 2013

Tidigt i morse hade jag datatrassel: lyckades bara lägga upp en del av en text jag hade skrivit för bloggen – jag har kollat att hela texten finns kvar, så resten kommer om ett tag.

Men först ska jag redogöra för dagens mödor med Melodikrysset.

Det innehöll flera låtar som jag inte hade hört förut. ”Step By Step” med Shirley Clamp är ett exempel, ”Det är en spricka i allt, det är så ljuset kommer in” med Pernilla Andersson ett annat.

”Avalon” med Roxy Music är jag heller inte säker på att jag har har hört förut.

Av melodifestivalmelodierna minns jag åtminstone ”Evighet” (”Invincible”) med Carola 2006 – men nu var det ju inte det vi skulle kunna utan namnet på hennes son: Amadeus.

Men ”Tusen och en natt” med Carlotte Nilsson, numera Perrelli, 1999 har fäst sig nittionio gånger bättre i mitt musikminne.

Dansbandsmusik är inte min grej, men det finns ju dansbandslåtar, till exempel ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”, som har fäst sig i ens musikminne. I dag gjorde dock Anders Dahl sitt yttersta för att förvirra även oss som normalt har ett ganska hyggligt musikminne.

Anders Eldeman har en viss tendens att försöka förvilla oss krysslösare genom att välja versioner som ibland inte är helt lättidentifierade, men det faktum att han spelade ”Bygga upp ett stort berg” i en instrumentalversion med Buddy Emmons förvillade väl inte så många. Ganska snart rann de där orden som sjöngs av Jan Malmsjö till.

Ibland är det sångrösten man ska känna igen. Men även om ”Country Is As Country Does” och CDn ”Better Day” är relativt nya, kände väl de flesta igen Dolly Partons röst.

Alf Robertson har också en mycket karaktäristisk röst, men när jag hör honom sjunga ”Kom lella vän ska vi segla”, kan jag också höra upphovsmannen själv, Lasse Dahlquist, sjunga den.

Ni som regelbundet följer min blogg vet, att jag har skrivit oerhört mycket om Evert Taube och också återgett många av hans fina sångtexter. ”Änglamark” till exempel hittar man ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Fast själv behövde jag inte gå dit för att minnas textraden ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill”. ”Änglamark” är en fantstiskt fin plädering för vår miljö, ett exempel på att politisk musik kan ha mångs olika ansikten.

Men jag är, sjuttiofem år fyllda, också fortfarande en stor vän av barnkultur, vet till exempel att Astrid Lindgrens författarskap har gett oss massor av fin musik. Ett exempel hörde vi i dag: ”Mio min Mio”, som Benny Andersson och Björn Ulvaeus gjorde för filmvesionen av boken.

Och så var det bara en låt kvar att redovisa, Erroll Garners ”Misty” i en kul ukulele-version med Andy Eastwood.

Vårt vapen heter solidaritet – öppnandet av Socialdemokraternas 26e kongress i Folkets hus, Stockholm, den 27 september 1975

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1975 (28 oktober) fanns följande text om en då alldeles nyutkommen LP-skiva:

Kongressöppningen finns på skiva!

Den fina öppningen av partikongressen har nu kommit ut på skiva. Till glädje för oss som var med och vill minnas och för dem som gärna vill höra hur det verkligen var.

Skivan heter ”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975). Den kostar 25 kronor.

Det är första gången någonsin som ett avsnitt från en socialdemokratisk partikongress har getts ut på skiva. Alltså ett unikt tillfälle.

Skivan innehåller utdrag ur Olof Palmes hälsningstal, arbetarsånger med Röda röster och Nya gesällerna samt unison sång av ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”. Bernt Rosengren har skrivit de monologer och dialoger som finns på skivan, bland annat ”Katten, trädet och brnet”. Den läses av tioåriga Marie Wallin, Enskede.

Skivan, som ligger i ett rött vackert omslag helt täckt av fanor, kan gärna användas vid mötesöppningar.

”Vårt vapen heter solidaritet” är producerd av Brevskolan för Socialdemokaterna. Den kan mot postförskott rekvireras från den lokala partiorganisationen elle från Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm.

* * *

Så långt den dåtida texten i AiP, som i dag naturligtvis är helt irrelevant både när det gäller prisuppgift och beställningsmöjligheter.

Men den vore sannerligen värd att återutge på CD, faktiskt inte bara för att den innehåller ett tal av den nu genom flera långfilmer åter högaktuelle Olof Palme.

Den innehåller tre av arbetarrörelsens mest centrala sånger, sjungna unisont och mäktigt av en hel kongress. Det är skam, det är fläck på arbetarrörelsens baner, att de här sångerna – och ett antal till – i dag inte finns på skiva i bra inspelningar. Gärna också Thorstein Bergmans ”Alla tillsammans”, som upphovsmannen själv gjorde solo inför kongresen.

Och sången och musiken på den här skivan låter verkligen inte mossigt! Till det bidrar inte bara Röda röster och Nya gesällerna som sjunger utan också Arne Domnerus’ sextett som står för musiken.

Och så finns där en hel rad sånger och texter signerade Bernt Rosengren, ett stycke arbetarrörelsekultur från sjuttitalet värd att bevara:

Katten, trädet och barnet

Text: Bent Rosengren, 1975
Musik: Tor Bergner, 1975

Man kan inte äga en katt
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett träd
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett barn
(Det finns de som tror att man kan)

Detta är mycket viktigt att veta
om kattor, om träd och om barn.

Ditt eget ansvar

Text: Bernt Rosengren, 1975

Passivitet
är också en handling
Det enda borgarna begär och behöver
är att arbetarna struntar i politiken

Därför är dina egna handlingar
så viktiga
Det vardagliga organisationsarbetet
så väsentligt
Orden du säger – ur din egen erfarenhet –
så betydelsefulla
Det gäller sannerligen inte bara
regeringsmakt eller inte.

Det gäller något mycket större:
Ditt eget ansvar
för vår gemensamma framtid.
Vi har något att försvara:
den enorma möjlighetsrikedom
som innesluts i ordet och begreppet
solidaritet!

Deltar oundvikligen

Text: Bernt Rosengren, 1975
Musik: Göran Blomquist, 1975

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

Det finns en nödvändig sorts
galenskap: att tro att just du
kan förändra världen
Galenskap som gränsar
till genialitet
och samtidigt är den enklaste
vardagsklokhet:
Du kan det och du gör det
tillsammans med andra

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

”Bara genom att inte blunda” kom också att ingå i två diktantologier, som utgavs i samband med ett par senare val: dels ”Bara genom att inte blunda…” (redaktör Bernt Rosengren, Tidens förlag tillsammsn med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm och Arbetarrörelsens fredsforum, 1982), dels”Alla tillsammans” (redaktörer Lennart Svensson och Ulf Bergengren, Socialdemokraterna i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska föreningar, 1988).

Vårt vapen heter solidaritet

Text: Bernt Rosengren, 1973
Musik: Georg Riedel, 1973

Jämlikhet är frihet
och ingenting annat
Jämlikhet är frihet
och den får man kämpa för
Framtiden formar vi tillsammans!
Tätare går nu våra led
I denna kamp
för frihet, jämlikhet
och trygghet
heter vårt främsta vapen – Solidaritet

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Ingen frihet för de många
utan jämlikhet
Ingen jämlikhet utan frihet finns!
Det vet vi och vårt vapen, ja det heter
helt enkelt Solidaritet.

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

att förlora av slöhet är att svika
dom som tidigare slagits för vår sak.
Nej, vi glömmer inte dom som nu är borta
men som kämpade för oss en gång, helt nyss.

Och därför ska vi segre, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Den här sången skrevs ursprungligen för Bernt Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse.