Folkmusik, mer eller mindre
4 februari 2013 18:21 | Musik, Politik | 4 kommentarerJag var en välkomnande uppbackare av sjuttiotalets folkmusikvåg, men det var inte allt som föll mig på läppen. Då kunde jag gå på tvären mot också många av dem som var eller blev stora i den här förgreningen av musikrörelsen. Följande publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari):
Folkdyrkare
Soldyrkarnas motsvrighet inom politiken är Folkdyrkarna. När Silence sänder ut LPn ”Vargavinter” (SRS 4637, 1976, SAMdistribution), talar man om ”förtvivlan, glädje, och sorg från jordens alla hörn” och ”en smältdegel av suggestiva pulsar från Mali, Brasilien och Balkan”. ”Här är musik som strömmar ur hesa ansträngda strupar hos livegna arbetare i Brasilien eller från partisanerna i Makedoniens berg.” Till det kommer ett visst revolutionärt patos i några av texterna.
Själv känner jag stor tvekan inför den här skivan. Så kallad folkmusik till gitarr ger ändå text plus en avskalad melodi. Vargavinter dränker de olika musiktraditionernas särdrag i en kakofoni av ljud, fastän förmodligen till exempel de olika rytminstrumenten är avsedda att ge musiken folklig autenticitet. Vad vi får är musikernas romantiska föreställningar om Det Arbetande och Kämpande Folket över hela världen.
Detta sagt under fullt medvetande om att Vargavinter betår av en samling skickliga musiker. Men det är inte det kritiken handlar om.
* * *
Vargavinter bestod av Janne Hellberg, fiol, gitarrer, bouzouki, Kjell Westling, fiol, flöjter, sopraninosax, bouzouki, basklarinett, Marie Selander, sång, gitarr, flöjt och congas, Jörgen Adolfsson, mandola, sopransax, Tuomo Haapala, basfiol, och Christer Bothén, klarinett, basklarinett, och dousso n’koni. Dessutom spelar alla olika rytminstrument.
4 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag förmodar att åren ska vara 1977 (recensionen) respektive 1976 (släppet).
Lite av den där känslan får jag nuförtiden när jag läser tidskriften Lira. Allt är Genuint och Gränsöverskridande och Folkligt och Fantastiskt, kärva bordunklanger korsbefruktade med storstadspuls från Lagos och alla är vi bröder och systrar och… ja, allt som inte är som det som gemene man lyssnar på. Inget fel med den musik de skriver om, jag har en hel del sånt i min skivhylla, men är det egentligen så märkvärdigt att man har rätt att slå sig för bröstet över sin vidsynthet?
Comment by Olof Öberg — 2013 02 05 7:34 #
Till Olof Öberg: Tack för påpekandet – du har rätt, och jag har rättat nu.
Många av de medverkande musikerna har ju i andra sammanhang gjort mycket lovvärda inspelningar, men här rann sinnet till. Och nu tyckte jag det var kul att visa upp ett exempel också på min dåtida uppkäftighet.
Comment by Enn Kokk — 2013 02 05 11:08 #
Hej Kokk och Olof!
Jag funderar på det här med Lira. De kanske helt enkelt bara är entusiastiska och verkligen älskar musiken så där mycket? Vad gäller uttjatade adjektiv och superlativ så tycker jag nog inte journalistik överlag är så bra på att variera sig. Och slutligen om att slå sig för bröstet så är folkmusiker påtagligt sämre på att marknadsföra sig än andra genrer. En uppfattning jag fö delar med Po Tidholm som recenserar för DN. Folkmusiker är i särklass sämst på att skicka pressreleaser plattor osv.
Ha det gott!
Esmeralda
Comment by Esmeralda Moberg — 2013 02 07 21:21 #
Till Esmeralda Moberg: Det sista har kanske i sin tur att göra med att folkmusik ofta ges ut av små och fattiga skivbolag, som inte kan satsa så mycket på marknadsföring.
Comment by Enn Kokk — 2013 02 07 22:05 #