Folkmusik, mer eller mindre

Jag var en välkomnande uppbackare av sjuttiotalets folkmusikvåg, men det var inte allt som föll mig på läppen. Då kunde jag gå på tvären mot också många av dem som var eller blev stora i den här förgreningen av musikrörelsen. Följande publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari):

Folkdyrkare

Soldyrkarnas motsvrighet inom politiken är Folkdyrkarna. När Silence sänder ut LPn ”Vargavinter” (SRS 4637, 1976, SAMdistribution), talar man om ”förtvivlan, glädje, och sorg från jordens alla hörn” och ”en smältdegel av suggestiva pulsar från Mali, Brasilien och Balkan”. ”Här är musik som strömmar ur hesa ansträngda strupar hos livegna arbetare i Brasilien eller från partisanerna i Makedoniens berg.” Till det kommer ett visst revolutionärt patos i några av texterna.

Själv känner jag stor tvekan inför den här skivan. Så kallad folkmusik till gitarr ger ändå text plus en avskalad melodi. Vargavinter dränker de olika musiktraditionernas särdrag i en kakofoni av ljud, fastän förmodligen till exempel de olika rytminstrumenten är avsedda att ge musiken folklig autenticitet. Vad vi får är musikernas romantiska föreställningar om Det Arbetande och Kämpande Folket över hela världen.

Detta sagt under fullt medvetande om att Vargavinter betår av en samling skickliga musiker. Men det är inte det kritiken handlar om.

* * *

Vargavinter bestod av Janne Hellberg, fiol, gitarrer, bouzouki, Kjell Westling, fiol, flöjter, sopraninosax, bouzouki, basklarinett, Marie Selander, sång, gitarr, flöjt och congas, Jörgen Adolfsson, mandola, sopransax, Tuomo Haapala, basfiol, och Christer Bothén, klarinett, basklarinett, och dousso n’koni. Dessutom spelar alla olika rytminstrument.

En svensk film influerad av franska nya vågen

Jonas Cornells debutfilm ”Puss & kram” (1967) är tydligt påverkad av den franska nya vågen. Det gäller inte bara dess estetik – också sådant som dess slutna, sammanhållna miljö och bilutflykt måste ha hämtat inspiration från tidens franska filmer.

När jag läser vad dåtidens svenska filmrecensenter skrev om filmen, överraskas jag, efter att nyss själv ha sett filmen i TV, en smula av att flera av den tidens bästa filmrecensenter i stället har fäst sig vid att ”Puss & kram” inte bara gör sociala iakttagelser utan också sägs skildra klassmotsättningar, rent av bäras av klasskänsla; den omdömesgille Lasse Bergström jämför till och med med Harold Pinter..

Det är ju inte helt fel – ett sånt moment finns utan tvivel i triangeldramat mellan direktörsassistenten Max (Sven-Bertil Taube), hans fru fotomodellen Eva (Agneta Ekmanner) och så John (Håkan Serner), barndomsvän till Max och föga produktiv och framgångsrik författare, och det förstärks i och med att John tar dit också skrivmaskinslärarinnan Kickan (Lena Granhagen). Men jag ser det här likväl mer som en relationshistoria än som klasskamp.

Fast det görs några försök åt det där hållet i filmhandlingen. Johns och Kickans intåg i Max’ och Evas sovrum under sjungande av ”Marseljäsen” är nästan övertydligt, och partyt med alla buskillarna har drag av socialt uppror.

Fast sedan tar relationskomedin ändå över den här historien. Den teaterföreställning som värdfolket iscensätter för att mota i väg Kickan – hon hittar John i säng med Eva – ändar i att Eva och John på nytt ligger med varann, medan Max hamnar utanför.

Men ingenting av det här griper riktigt tag i mig – det är mer estetik än bultande känsla.

Skådespelarna gör ett bra jobb. Ett särskilt plus får Leif Zern (!) för en liten rolig biroll som expedit.

Ingen nådig kritik

Jag har ju då och då återpublicerat recensioner av skivor och böcker, som det finns anledning att påminna om. Men som recensent kunde jag, som här i Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari), också vara mycket elak:

Skjut trubaduren!

Det finns en typ av krogtrubadurer som man skulle ha lust att skjuta bara för att få sitta i fred. Som reformist bär det mig emot att avslöja såna böjelser, men efter att ha hört Stefan Ljungqvists ”Gräjtest hits” (YTF-50250, 1976) måste det ändå säjas.

Skivan är den förfärligaste blandning av plump humor, könsrollsfördomar, sexskämt och lånad musik. Den uppges delvis vara inspelad på Societetshuset i Marstrand; detta bara nämnt som en varning för krogbesökare.

Deckare i politisk miljö

Deckare kan skrivas på många olika sätt. Vi som är förtrogna med genren vet att det också finns en nisch av samhällskritiska, om man så vill politiska deckare – i Sverige har sådana skrivits av till exempel Maj Sjöwall & Per Wahlöö samt Henning Mankell.

Mycket långt från dem, både politiskt och när det gäller infallsvinklar, befann sig Bo Balderson, som på sjuttiotalet sålde deckare i stora upplagor. På sin tid gav den här pseudonymen, för det var fråga om en sådan, upphov till en gissningslek i kvällstidningarna om vem som dolde sig bakom namnet Balderson, vilket väl bidrog till att höja upplagorna. Många kända personer, en del av dem med politisk anknytning, pekades ut, men i själva verket var Balderson, om jag minns rätt, en till Irland avflyttad svensk gymnasielärare.

Till och med jag har fått frågan, om jag var Balderson, och jag förstår den på ett sätt: Jag läser deckare, och till mina egenskaper hör att jag kan se även de komiska sidorna av politiken, men den där teorin föll i mitt fall redan på att jag var mycket mer hemmastadd i maktens labyrinter än vad Balderson uppenbarligen var.

I nummer 17 1975 (28 oktober) av Aktuellt i politiken (s) recenserade jag höstens Balderson:

Mord med talmansklubba

Höstens Bo Balderson heter ”Mord, herr talman” (Bonniers). Trots titeln utspelas den till en ringa del i maktens korridorer. Mordet med talmansklubban och mellanspelet i riksdagens utrymme för grovsopor förmår knappast ge boken så att säga politisk lokalfärg. Kapitlet om flygkaparen känns bara påklistrat och är dessutom reaktionärt på ett rent osmakligt sätt, vilket inte alltid kännetecknar Balderson.

Nej, Statsrådet lever ett eget liv, befriat från verkligheten.

Och som litterär figur har han onekligen sina poänger.

Baldersons styrka är det kåserande, ibland småreaktionära perpektivet på tillvaron, vilket kombineras med ett sinne för situationskomik, understundom slapstick. Historien om marmeladsmugglingen och rymningen från häktet gör till exempel att man är beredd att förlåta Balderson en och annan av hans åsikter.