Om kärlek – eller snarare om köttets lustar – och om klasskamp

I Vilgot Sjömans film ”En handfull kärlek” (1974) finns i en liten biroll, huvudpersonen Hjördis’ lillebror Linus, spelad av Harald Hamrell. Detta väcker min nyfikenhet på två sätt. Dels är Harald Hamrell, senare främst känd som Beck-regissör, en person som jag känner familjevägen: vi är bekanta med hans föräldrar, och vår Anna var under gymnasietiden skolkamrat med Harald. Dels – och det är naturligtvis intressantare för en vidare publik – förekommer det en Linus också i en rad självbiografiska böcker och filmer av Vilgot Sjöman.

Vida mer central i den här filmberättelsen är förstås den nämnda Hjördis – denna kvinnliga huvudroll i filmen splas, nyanserat och trovärdigt, av Anita Ekström.

Hon slits mellan olika män och olika sociala miljöer. Hon lever i ett förhållande med Daniel (Severin) Larsson, som jobbar vid Gasverket – i filmen spelas han av Gösta Bredefeldt. Han är radikal, dras till ungsocialismen och vill varken ge deras förhållande kyrklig välsignelse eller skaffa barn.

Själv är Hjördis som så många andra av tidens arbetarklasskvinnor – handlingen tilldrar sig storstejkåret 1909 – hänvisad till hushållsarbete hos en mer besutten familj, Crona. Grosshandlare Claes (Gideon) Crona, spelad av Ernst-Hugo Järegård, får, trots att han är gift, smak för Hjördis, och de inleder ett förhållande, som också leder till att hon blir med barn. Sånt förekom säkert i många hushåll med tjänstefolk, men lite speciellt i just den här historien är att hustrun Inez (Ingrid Thulin) ser ut att acceptera makens snedsprång.

Claes och Inez försöker lösa den uppkomna situationen genom att sammanföra Hjördis med ungkarlen Sebastian Renholm (Per Myrberg), vilket verkar hoppingivande för en fattig flicka – ända till dess det uppdagas att Sebastian, tvärt emot vad som har förespeglats henne, är utfattig.

Gasverksarbetaren Larsson känner sig, trots att han ju själv inte har velat ha barn med Hjördis, sviken och hämnas genom att ligga med Inez’ vackra syster Thérèse Lundström (Evabritt Strandberg), bara för att därefter erbjuda henne en strejkkassa på avvägar – vi ska återkomma till det – som betalning.

Och när grosshandlare Crona i filmens slut söker upp Hjördis för att, som det bruakr heta, ordna det för henne, avvisar hon honom stolt och föraktfullt. Hon vill stnna kvar med det väntade barnet i sin nu ännu mer proletära miljö. Och till värn har hon här socialistagitatorn och skriftställaren Theodor ”Finland” Litz (Ernst Günther).

Denne spelar den mer anarkosyndikalistiskt präglade roll av revolutionär vänster som fanns inom arbetarrörelsen innan kommunistpartierna tog form. Storstrejken 1909 utgör fonden för den här sjömanska historien, och även om Sjömans film innehåller en del väl konspiratoriska utsagor om LO-ledningens och Hjalmar Brantings förment svekfulla roll i konflikten, finns där förstås också ett korn av sanning: stämningsläget hade piskats upp till ett läge, där storstrejksvapnet till slut blev oundvikligt. Och långt ifrån alla på arbetarsidan hade samtidigt klart för sig, vilka väldiga ekonomiska resutser motsidan i det läget hade att sätta emot.

Men det är alltså i besvikelsen över den egna organisationens förmenta svek filmens Larsson strör penar ur en förskingrad stejkkassa över grosshandlarens syster.

Den här filmen har många förtjänster, men dess grundläggande svaghet är att den trots längden – två timmar och 20 minuter – inte lyckas skildra sina båda huvudtemata, det privata och det politiska, på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Framför allt porträttet av Larsson blir lite för grunt i både de ena och det andra avseendet.