SSU-skiva med Thorstein Bergman

5 februari 2013 22:59 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

1974 gav SSU ut en EP med Thorstein Bergman, ”Vårt vapen heter solidaritet”. Då fanns jag ännu inte på Aktuellt i politiken (s), men 1977, när jag redan regelbundet skrev om skivor i Aktuellt i politiken (s), påminde jag i AiP nummer 2, den 27 januari, läsarna om den här skivan:

Thorstein Bergman hos SSU

SSU har inte bara gett ut ett par klubbgängs-LP.

Man har också låtit Thorstein Bergman sjunga in en EP, ”Vårt vapen heter solidaritet” (Frihets förlag, SSU 1).

Titelsången med text av Bernt Rosengren och musik av Georg Riedel skrevs ursprungligen för Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse. I övrigt sjunger Bergman sin egen ”Hur mycket längre ska vi vänta kamrater?” och Hans Eislers och Betolt Brechts ”Sången om Moldau”. Samt, allra bäst, ”Alla tillsammans” som Thorstein Bergman skrev för SSU 1971. Den är ett bra exempel på nyskrivna sånger som har alla utsikter att bli en del av arbetarrörelsens klassiska sångrepertoar.

* * *

”Alla tillsammans” – både text och noter – fanns också med i den av Thorstein Bergman redigerade ”Den nya tidens sångbok” (Landsorganisationen och Bäckströms förlag, 2000), som kom att ersätta ”Tidens sångbok”, vars sista utgåva kom 1983.

Men även i denna den sista utgåvan av ”Tidens sångbok” (redigerad av Kjersti Bosdotter och Rune Nordin) hann den vara med, både i den lilla versionen med bara sångtexter och den stora där det också finns noter.

Alla tillsammans

Text och musik: Thorstein Bergman, 1971

Alla tillsammans –
tillsammans för människans rätt.
Vad vi gör är vad vi ska och bör
och ingen kan stå utanför.
Alla tillsammans –
det finns inget annat sätt.
Framtiden kan verka hopplös, men
det är människan som skapar den.

De bomber som vräks över byar och fält,
det gift som du får i ditt bröd,
en värld som är full utav så mångas svält
och några fås överflöd,
de fattiga satarna suger man ut,
magnaterna tar och de spar.
Och hur ska väl orätten en gång ta slut?
Det finns ändå bara ett svar:

Alla tillsammans…

En värld som är mörk och som har gått i kvav
som ett helt olösligt problem –
och ändå är allt konsekvenserna av
ett visst ekonomiskt system.
Det finns ingen ödets och himmelens lag,
det finns ingen slumpens cynism.
Människor lider vareviga dag;
de liter av kapitalism.

Alla tillsammans…

Och tiden går vidare, inget består.
Historien tycks ha gått vill.
Befästningar faller och dogmer förgår
och inget finns att ty sig till.
Men ondskan förblir, nöd, och lidandets kval,
och den som tar ansvar är fri.
Människans framtid är människans val –
det finns inga andra än vi!

Alla tillsammans…

* * *

”Tidens sångbok” och dess variant med noter, båda från 1983, innehöll också ”Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater? ”:

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?

Text och musik: Thorstein Bergman, 1968

Dom sitter högst uppe, dit vi aldrig ser.
Dom tittar ibland ganska roat hitner;
ser några som släpar i slammer och sot
för deras mervärdeskvot.
Dom räknar om människors möda och slit
i aktieutdelning och vinst och profit.
Dess makt vilar stadigt på mångas misär –
kan vi formulera så här?:

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge håller vårt humör?
Hur länge ska vi låta
herrar magnater ståta
med allt som vi har slitit för?
Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge ska vi bilda tross?
Bröder i alla stater,
slut leden tätt, kamrater –
världen och livet tillhör oss!

Dom söker sej utåt, mot främmande land,
får alltmera pengar och makt i sin hand –
ett mångnationellt monopolkapital
med vanvettig krigspotential –
För dom är historiens svartaste brott
en avsättning för kapitalöveskott.
I dag – masskremering i Vietnam…
Vem vet morgondagens program? –

Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?
Hur mycket längre ska vi gå?
Hur mycket längre ska vi
dö som soldater, ha vi
funnit oss i att det ”är” så?
Hur mycke längre ska vi vänta, kamrater?
Hur länge ska vi tiga still?
Bröder i alla stater,
håll fanan högt, kamrater –
Världen är vår närhelst vi vill.

Om den här sången skriver Thorstein Bergman själv på skivkonvolutet till ”Vårt vapen heter solidaritet”:

”Hur mycket längre ska vi vänta, kamrater?” är faktiskt sprungen direkt ur ett privat uttrycksbehov. Den tillkom 1968, då det ännu var smått inopportunt att framföra slika åsikter på dylikt sätt och den ingick sedermera i det likaledes inopportuna ljud-bild-program, ”Latinamerika – spel om en verklighet”, som jag ägnade min tid åren 1968-70. I ”Hur mycket längre…” försökte jag formulera en världsåsådning och en livshållning som hade blivit min. Jag är glad över att ha funnit att vi är många – och att vi blir fler!

En grammofonversion av ovannämnda ”Latinameriak – spel om en verklighet” finns på en LP-skiva (ARAC SLP 501), utgiven av ABF Mellannorrland, Fack 196, 871 01 Härnösand.

* * *

Om den fjärde och sista låten på EPn ”Vårt vapen heter solidaritet” skriver Thorstein Bergman:

”Sången om Moldau” av Hanns Eisler och Bertolt Brecht heter i original ”Das Lied von der Moldau” och ingår i pjäsen ”Svejk i andra världskriget” skriven 1943-1944. Denna lysande parafras på Jaróslav Hašeks klassiska ”Den tappre soldaten Svejk”, framfördes i Sverige senast 1963 på Dramaten i Stockholm, med Allan Edwall i titelrollen.

Brecht framstår som den ”politiske” författaren par prefereance och en oupphinnlig förebild. Eisler är den av hans tonsättare, som tilltalar mig mest. Musikintressereade torde observera att melodin går tillbaka på samma tjeckiska folkvisa som Bedrich Smetana använder i sin bekanta ”Moldau”. Det är inte lätt att översätta Brecht-poesi, men inget av tyngden eller udden går förlorat i Per-Erik Wahlunds svenska version.

Den här visan tillhör mina speciella favoriter, med sitt hisnande historiska perspektiv och sin alldeles lugna förlitan på framtiden: ”Die Nacht hat zwölf Stunden, dann kommt schon der Tag…”.

Sången om Moldau

Svensk text: Per Erik Wahlund, 1963 (till uppsättningen av ”Svejk i andra världskriget”, i tyskt original ”Schweyk im Zweiten Weltkrieg”, på Stockholms stadsteater)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Das Lied von der Moldau”, 1942-1943)
Musik: Hanns Eisler, 1959 (baserad på tjeckisk folkmelodi, som också användes av Bedrich Smetana för ”Moldau”)

Angiveri och arkebusering hör till vardagen i Prag. Från värdshuset Bägaren har den pratsamme herr Svejk förts till Gestapo. Kvar på Bägaren sitter de övriga lamslagna. Men fru Kopecka säjer: ”Jag ska tala om för er hur det kommer att gå!”

Så sjunger hon sången om Moldau:

I djupet av Moldau stenarna vandra
tre kejsare ligger begravda i Prag
Men ingen nu mer är förmer än de andra
Tolv timmar har natten,
men sen kommer dag,
ja sen kommer dag.

Och tiderna växla, tyrannernas välden
ska störtas till slut
i ruiner och grus
förhärjas av stormen
och skövlas av elden
och mörkret skall skingras
och dagen bli ljus,
och dagen bli ljus

I djupetm av Moldau stenarna vandra
tre kejsare ligger begravda i Prag
Men ingen nu mer är förmer än de andra
Tolv timmar har natten
men sen kommer dag,
ja sen kommer dag.

”Sången om Moldau” finns insjungen på svenska också av Margareta Söderberg på LPn ”Käringtand” (YTF-50130, 1976), där också Arbete & Fritid och Pojkarna på Storholmen medverkar med musik och sång.

Ytterligare en version på svenska finns med Jan Hammarlund på CDn ”Om trädgårdsbevattning – Jan Hammarlund sjunger Brecht, tonsatt av Eisler, Dessau och Schwaen” (Skördemåne SCD 04, 1996, distribution Amigo).

På en svensk LP, ”Gisela May sjunger Brecht” (Caprice RIKS LP 30, 1971) får man höra världens förmodligen bästa brecttolkare Gisela May göra den här sången i tyskt original – det var hon som i Berlin gjorde rollen som fru Kopecka. I den svenska utgåvan biläggs texterna på svenska; översättningarna är här gjorda av Claes von Rettig.

Men jag har förstås också ”Das Lied von der Moldau” på en östtysk LP, ”Hanns Eisler – Lieder mit Gisela May” (Nova 8 85 037). Den saknar utgivningsår, men ljudupptagningarna är gjorda 1966, 1968 och 1971.

”Das Lied von der Moldau” finns digitalt remastrad med även på Gisela Mays CD ”Brecht Songs” (Berlin Classics BC 2105-2, Edel, 1994).

Här är Brechts tyska originaltext:

Das Lied von der Moldau

Tysk text: Bertolt Brecht, 1942-1943
Musik: Hanns Eisler, 1959

Am Grunde der Moldau wandern die Steine,
es liegen drei Kaiser begraben in Prag.
Das Große bleibt groß nicht und klein nicht das Kleine.
Die Nacht hat zwölf Stunden,
dann kommt schon der Tag, dann kommt schon der Tag.

Es wechseln die Zeiten, die riesigen Pläne der
Mächtigen kommen am Ende zum Halt.
Und gehn sie einher auch wie blutige Hähne,
es wechseln die Zeiten, da hilft kein Gewalt.

Am Grunde der Moldau wandern die Steine,
es liegen drei Kaiser begraben in Prag.
Das Große bleibt groß nicht und klein nicht das Kleine.
Die Nacht hat zwölf Stunden,
dann kommt schon der Tag, dann kommt schon der Tag.

Folklig kultur

5 februari 2013 12:49 | Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

I sjuttiotalets Sverige kom, som en reaktion mot urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, en mäktig grön våg. Politiskt exploaterades den av det dåtida Centerpartiet, som under Thorbjörn Fälldins ledning ett slag nådde astronomiska höjder – det kan vara på sin plats att påminna om det nu, när samma parti går under benämningen Stureplanscentern.

Fast vurmen för det folkliga fanns under den här perioden verkligen inte bara hos det före detta Bondeförbundet. Också det kinainspirerade SKP, Sveriges kommunistiska parti, vurmade för ”folkets kultur”.

Gröna vågen hade faktiskt sina goda sidor. Bland annat ökade, generellt, intresset för fenomen som folkmusik och folkdans.

Och för folkligt berättande och dikt på dialekt.

Ett exempel på det senare är Birger Normans dikter på ångermanländska; jag ber där att få hänvisa till vad jag har skrivit ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Hans dikter på ångermanländska gavs ut av ett mycket alert regionalt förlag, CEWE/POOL, som också gav ut en rad andra böcker med förankring i lokalt kulturskapande och skrivna på dialekt.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1977 (13 januari) skrev jag om ett par sådana böcker, utgivna 1976:

Vårt hemlands vilda tungomål

Jag har vuxit upp i Juniskär, Njurunda, utanför Sundsvall. Några av min barndoms somrar tillbragte jag i Berghamn på Ångermanlands höga kust. Lumpen har jag förstås gjort i Sollefteå.

Ändå måste jag erkänna, att jag ibland har svårt att klara språket i Rune M Lindgrens antologi ”De’ gror – de väx – å bonn går å gnol” med landsmålsdiktning från Norrbotten, Ångermanland, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland och Medelpad.

Säkert är jag ett offer för den rikssvenska kulturimperialismen.

För att inte avskräcka någon vill jag genast citera ett par dikter ur boken. Den inleds med Helmer Grundströms ”Langt nol i väla”:

Langt bort i helvitta,
langt nol i vála,
dra jag mitt dragspel
för várken i själa.
Báljen ä sprócken.
Å sprócken ä själa.
Lang nol i helvitta.
Lang bort i vála.

Boken har en stor spännvidd. Här finns J R Sundström (han med Janne Vängman) och Delsbostintan. Men här finns också en modern visdiktare som Ewert Ljusberg från Hede i Härjedalen. Den senare har skrivit följande elegi över en svårartad julafton:

Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Huvva för en julaftan
ô huvva för en jul.
Ongan sket i vôffeljönne,
i vöffeljönne,
ô klämd åt.

Jag antar att det inte är riktigt det här som SKP menar med ”folkets kultur”.

Även Birger Norman medverkar i den här boken. Dessutom utkommer han med egna dikter på ångermanländska, ”Utanikring”. ”Det är dikter på ett språk jag hörde som barn. Hemma och på sågbacken. Närmare bestämt den ångermanländska som var i bruk mellan sydsidan av Skuleberget och Härnösand, mellan övre ådalarna och fjällskogen kring Risnäset”, skriver han i förordet. Det är ”ett språk närmare tungan än riksspråk och skrivspråk”. Han tror att det är ett utrycksfullare språk, därför att det är mindre nött.

Vare med det hur som helst. Men nog har Birger Norman åstadkommit dikter på ångermanländska som går rakt in i hjärtat; här ”Februari” som är lagom kort att citera:

Dimma driv.
Gråväre.
Blötmyrstråna.
Snön klabbe.
Kråka håse
däri risgrana.
Långt
tell vårdan.

Utgivare är Norrländska författarsällskapet under förlagsnamnet CEWE/POOL. Tyvärr har böckena fått en utstyrsel som för tankarna till ”Grönvåga” för att tala Normans språk. (”Å bortpå gammsåga ha dä vûrte miljö, höre ja dom säg. Ja, dä ä myttje.”)