Och så är mitt yngsta barn 40

Sonen – vårt yngsta barn – fyllde 40 i fredags. Då firade han födelsedagen ute med sin Karin – mormor och morfar satt barnvakt – och i lördags var det vännernas tur.

I söndags kom Matti och Karin och deras lilla Ella hit till oss i Uppsala för en födelsedagsmiddag med föräldrar och syskon. Syskonbarnssidan saknades – Viggo och Klara har sportlov och har tillsammans med pappa Bo åkt till farmor och farfar i Sollefteå, och Annas flickor var förhindrade; Ella som skulle ha kommit hade blivit förkyld. Men Anna själv var förstås här, och Kerstin bor ju för närvarande hos oss.

Matti ska bygga ytterligare en gitarr, och hans mamma och jag, som alltid har gillat och uppmuntrat hans musikalitet, gav honom en hygglig slant i 40-årspresent att köpa delar till gitarrbygget med.

Ens barn kan ju sins emellan vara ganska olika, och inget av dem brukar heller vara någon kopia av den ene eller den andra föräldern. Mellan Matti och mig finns i alla fall en utseendemässig likhet. Han är visserligen längre än jag, men liksom jag blond – ganska många som har sett ett foto av mig i yngre år i Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus” har slagits av likheten mellan mig där och Matti i motsvarande ålder. Också hans mor är musikintresserad, men jag tror att det finns fler musikaliska bryggor mellan mig och sonen. Och när han nu var här på vårt kalas med anledning av hans 40-årsdag, letade han genast fram en gemensam favoritskiva, Happy Traum’s ”American Stranger”, och spelade den.

Husets för närvarande alltså två damer, Birgitta och Kerstin, hade delat upp matlagningen mellan sig. Birgitta hade lagat en gammal favorit, citronkyckling med ris och currysås, och till den hade Kerstin mixat en gudomligt god sallad. Den tog jag av en extra gång – hennes randiga chokladmoussetårta med röda vinbär ovanpå – recept finns på hennes blogg – är tyvärr en förbjuden läckerhet för mig som är diabetiker.

Med hela tiden – gärna i festens centrum – var Mattis och Karins lilla Ella, ännu inte ett år men full av livslust och nyfikenhet. Hon är absolut inte rädd för oss som hon ju inte träffar regelbundet, ler soligt och har börjat säga ord. Och så har den unga damen god aptit och prövar gärna nya saker. På vardagsrumsgolvet hittade hon en tappad vindruva och åt genast upp den. Fast annars, berättade Matti, vill hon gärna äta samma sak som de stora, så det är tur att hennes föräldrar inte heller de hyser någon motvilja mot välling.