Cat Ballous heliga vrede, förstärkt med krut och whisky

Vildavästernhistorier är ibland oemotståndliga för oss som har vuxit upp med dem, faktiskt också när vi med tiden har fått en mer realistisk syn på det som hände i den amerikanska västern.

Elliot Silversteins ”Cat Ballou” från 1965, på svenska döpt till ”Cat Ballou skjuter skarpt”, är förvisso inte något mästerligt präriedrama men ändå en ganska roande historia som leker med de gamla västernschablonerna.

Den rymmer nästan allt man kan hoppas på av en story vars grundförutsättnignar är schabloner: en hederlig skolfröken som får se sin far mördas av skrupelfria exploatörer som vill åt hans mark, en silvernäst revolveman, inhyrd av den onda sidan, och en försupen revolverman, inhyrd av den ljuva skolfröken, en indian som står på den goda sidan, ett par småskurkar som rättar in sig på den goda sidan, en köpt sheriff, en mobb, en uppgörelse med vapen, en hjältinna som är nära att bli hängd och en listig och rolig fritagning. Plus en utdragen, i bitar serverad, lång ballad, exekverad av Nat King Cole och Stubby Kaye.

I hjältinnerollen som Cat Ballou ser vi den vackra Jane Fonda, vars vrede när fadern tas av daga av rev0olvermannen Tim Strawn, försedd med silvernäsa för att man inte ska se att han spelas av samme skådespelare, Lee Marvin. som också spelar den åtminstone till att börja med mer försupne revolvermannen Kid Shelleen. Fonda duger bra i den roll hon har i filmen, men utan tvekan är Marvin ett strå vassare, särskiilt i rollen som Shelleen.

Filmens både styrka och svaghet är att den leker med alla västernklichéerna, vilket förtås gör att man just inte tar någonting i den riktigt på allvar. I fallet det stora tågrånet, där Cat Ballou och hennes gäng stjäl den onde gruvägarens lönekassa, är det kul att så mycket krut spills på den stackars man som försöker få ett karbad under tågresan, men allt sådant gör att man liksom aldrig blir det minsta skärrad inför Cat Bllous förestående avrättning.

Och naturligtvis slutar det hela med en makalös fritagning.