Håkan Östlundh går över till att skriva underhållningslitteratur

Jag gillade Håkan Östlundhs deckare i hans sommarmiljö, Gotland.

Med ”Jag ska fånga en ängel” (2010) byter han miljö, till Sollentuna (och en smula Stockholm) men också genre: boken handlar i och för sig delvis om ett kriminalfall, men den kallas på omslaget roman. Tyvärr är ”Jag ska fånga en ängel” mest en underhållningsroman, och följaktligen har han nu också sökt sig till ett passande förlag, Forum.

Dess kriminalhistoria, med våld av unga mot andra unga, lyckas aldrig riktigt fånga min uppmärksamhet, och dess kärlekshistoria mellan polisen, frånskild, och en förläggare, gift, gör mig trots sina erotiska detaljer inte det minsta upphetsad. Så det har tagit en fullkomligt osannolik tid för mig att läsa ut den boken.

In i det sista hoppades jag hitta något försonande med den här historien. Men alla sådana förhoppningar kom på skam. I det här fallet hjälper det inte, att språket är välvårdat och att Östlundh strör in välvalda miljödetaljer i storyn. Det är själva storyn som inte håller.

Hästhysteri

Det har utbrutit en fullkomlig hästhysteri i fråga om vad mat får respektive inte får innehålla. Själv har jag alltid gillat hamburgerkött som pålägg, och förr i världen, när vi ibland handlade kött i Saluhallen, hände det att vi köpte hästbiff.

Jag har inga fördomar mot att äta hästkött. Kanske har det här att göra med att min pappa, när jag som liten bodde i Estland, var småbrukare och med att jag också när vi sen kom till Sverige levde i en lantlig omgivning med många småbruk. Har man den erfarenheten, vet man, att kor och hästar och grisar och får slaktas och att det där som mamma serverade till middag – det var ju mamman i familjen som lagade maten på den tiden – även om det köptes i affär, hade varit levande djur som hade slaktats. Eftersom min pappa i mina yngre år också var fiskare, hade jag heller inte några felaktiga föreställningar om vad som ingick i fiskbullar eller en del av mammas soppor.

Att dagens många hästtjejer inte vill äta upp sina älsklingar går ju att förstå, men den just nu utbredda hästhysterin (i matsammanhang alltså) har nog en vidare grund. I dagens oerhört mycket mer urbaniserade Sverige har allt färre konkret kunskap om vad som egentligen finns i de där granna paketen med tjusiga namn som man hittar i de oändliga frysdiskarna i livsmedelsaffärerna.

Men även om jag alltså anser att hästkött kan vara en lika god matråvara som nötkött, finns det all anledning att kritisera livsmedelsleverantörerna för lurendrejeri. Om nu flertalet ingredienser i färdigrätter anges med vikt och/eller andel, är det ju ganska självklart att tillverkarna också lika noggrant bör ange i vilken utsträckning delar av olika djursorter ingår i rätten i fråga.

Själv skulle jag dock vilja gå ännu ett stycke längre. Det borde också vara obligatoriskt att få reda på ursprungsland (odling, uppfödning) för de olika ingredienserna i rätten i fråga.

Jag tvivlar på nyttan av att ingredienser i den mat vi äter, innan den hamnar i butiken där vi handlar, ibland har fraktats kors och tvärs mellan länder och världsdelar – det här kan rimligen inte vara energieffektivt. Själv köper jag gärna närproducerat.