Vårt vapen heter solidaritet – öppnandet av Socialdemokraternas 26e kongress i Folkets hus, Stockholm, den 27 september 1975

2 februari 2013 10:02 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 24 kommentarer

I Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1975 (28 oktober) fanns följande text om en då alldeles nyutkommen LP-skiva:

Kongressöppningen finns på skiva!

Den fina öppningen av partikongressen har nu kommit ut på skiva. Till glädje för oss som var med och vill minnas och för dem som gärna vill höra hur det verkligen var.

Skivan heter ”Vårt vapen heter solidaritet” (Socialdemokraterna SAP 27975, 1975). Den kostar 25 kronor.

Det är första gången någonsin som ett avsnitt från en socialdemokratisk partikongress har getts ut på skiva. Alltså ett unikt tillfälle.

Skivan innehåller utdrag ur Olof Palmes hälsningstal, arbetarsånger med Röda röster och Nya gesällerna samt unison sång av ”Arbetets söner”, ”Vi bygger landet” och ”Internationalen”. Bernt Rosengren har skrivit de monologer och dialoger som finns på skivan, bland annat ”Katten, trädet och brnet”. Den läses av tioåriga Marie Wallin, Enskede.

Skivan, som ligger i ett rött vackert omslag helt täckt av fanor, kan gärna användas vid mötesöppningar.

”Vårt vapen heter solidaritet” är producerd av Brevskolan för Socialdemokaterna. Den kan mot postförskott rekvireras från den lokala partiorganisationen elle från Socialdemokraterna, 105 60 Stockholm.

* * *

Så långt den dåtida texten i AiP, som i dag naturligtvis är helt irrelevant både när det gäller prisuppgift och beställningsmöjligheter.

Men den vore sannerligen värd att återutge på CD, faktiskt inte bara för att den innehåller ett tal av den nu genom flera långfilmer åter högaktuelle Olof Palme.

Den innehåller tre av arbetarrörelsens mest centrala sånger, sjungna unisont och mäktigt av en hel kongress. Det är skam, det är fläck på arbetarrörelsens baner, att de här sångerna – och ett antal till – i dag inte finns på skiva i bra inspelningar. Gärna också Thorstein BergmansAlla tillsammans”, som upphovsmannen själv gjorde solo inför kongresen.

Och sången och musiken på den här skivan låter verkligen inte mossigt! Till det bidrar inte bara Röda röster och Nya gesällerna som sjunger utan också Arne Domnerus’ sextett som står för musiken.

Och så finns där en hel rad sånger och texter signerade Bernt Rosengren, ett stycke arbetarrörelsekultur från sjuttitalet värd att bevara:

Katten, trädet och barnet

Text: Bent Rosengren, 1975
Musik: Tor Bergner, 1975

Man kan inte äga en katt
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett träd
(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett barn
(Det finns de som tror att man kan)

Detta är mycket viktigt att veta
om kattor, om träd och om barn.

Ditt eget ansvar

Text: Bernt Rosengren, 1975

Passivitet
är också en handling
Det enda borgarna begär och behöver
är att arbetarna struntar i politiken

Därför är dina egna handlingar
så viktiga
Det vardagliga organisationsarbetet
så väsentligt
Orden du säger – ur din egen erfarenhet –
så betydelsefulla
Det gäller sannerligen inte bara
regeringsmakt eller inte.

Det gäller något mycket större:
Ditt eget ansvar
för vår gemensamma framtid.
Vi har något att försvara:
den enorma möjlighetsrikedom
som innesluts i ordet och begreppet
solidaritet!

Deltar oundvikligen

Text: Bernt Rosengren, 1975
Musik: Göran Blomquist, 1975

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

Det finns en nödvändig sorts
galenskap: att tro att just du
kan förändra världen
Galenskap som gränsar
till genialitet
och samtidigt är den enklaste
vardagsklokhet:
Du kan det och du gör det
tillsammans med andra

Bara genom att blunda
kan vi tro att fred råder
och att frihet finns
Bara genom att inte blunda
kan vi se till att fred
kommer att råda och
att frihet
kommer att finnas.

”Bara genom att inte blunda” kom också att ingå i två diktantologier, som utgavs i samband med ett par senare val: dels ”Bara genom att inte blunda…” (redaktör Bernt Rosengren, Tidens förlag tillsammsn med Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Stockholm och Arbetarrörelsens fredsforum, 1982), dels”Alla tillsammans” (redaktörer Lennart Svensson och Ulf Bergengren, Socialdemokraterna i samarbete med Kulturarbetarnas socialdemokratiska föreningar, 1988).

Vårt vapen heter solidaritet

Text: Bernt Rosengren, 1973
Musik: Georg Riedel, 1973

Jämlikhet är frihet
och ingenting annat
Jämlikhet är frihet
och den får man kämpa för
Framtiden formar vi tillsammans!
Tätare går nu våra led
I denna kamp
för frihet, jämlikhet
och trygghet
heter vårt främsta vapen – Solidaritet

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Ingen frihet för de många
utan jämlikhet
Ingen jämlikhet utan frihet finns!
Det vet vi och vårt vapen, ja det heter
helt enkelt Solidaritet.

Och därför ska vi segra, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

att förlora av slöhet är att svika
dom som tidigare slagits för vår sak.
Nej, vi glömmer inte dom som nu är borta
men som kämpade för oss en gång, helt nyss.

Och därför ska vi segre, vi ger aldrig aldrig upp
för vårt vapen heter Solidaritet!

Den här sången skrevs ursprungligen för Bernt Rosengrens och Svante Foersters pjäs ”Sprängpunkten” i 1973 års valrörelse.

24 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Behöver väl inte göras en CD, räcker med att digitalisera och sedan sprida. Vet du om orginalinspelningen finns tillgänglig?

    Comment by Peter Karlberg — 2013 02 02 23:15 #

  2. Enn, du kommer förstås också ihåg ”Lågorna” från Umeå? Jag träffade faktiskt en av medlemmarna, Ann-Sofi Löfgren – hette hon på den tiden åtminstone – senast i går…

    Comment by Mats Rosin — 2013 02 03 8:24 #

  3. Till Peter Karlberg: Det här är ju ursprungligen en del av den obligatoriska bandningen av en partikongress, så själva grundbandet borde väl vid det här laget finnas på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Men skivan producerdes – och i det ingår ju en del ljudputsning – av Brevskolan, som vad jag vet inte existerar mer – var material av den här typen har hamnat, vet jag inte. Dock startade Brevskolan senare arbetarrörelsens eget skivbolag, a disc, vars förråd av masters har sålts vidare till ett privat skivbolag. Men de var ju inte intresserade av arbetarrörelsematerialet för nyutgivning. Det var främst Allan Edwall, som kom ut på a disc, som lockade.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 03 8:54 #

  4. Till Enn Kokk: Du ägnar din tid åt att skriva om partikongressen 1975 samtidigt som, i ljuset av de publicerade opinionssiffrorna, krisen för socialdemokratin fortsätter. Jag har sagt det tidigare och det är värt att säga igen: Stefan Löfven är inte rätt person att leda partiet. Han är på många sätt en bra person, men saknar utstrålningen och förmågan att ta utrymme i den massmediala världen. Ett opinionsklimat som domineras i allt väsentligt av de borgerliga partierna. Löfvens politiska och taktiska rådgivare borde syssla med annat, för de saknar ju helt förmåga att se vad som är viktigt för att kunna vinna väljarna för sin sak. Låt mig bara ta ett konkret exempel, nämligen partisekreteraren Carin Jämtin, som i TV BARA ser trött ut. Trots att alltfler människor far illa av den politik som regeringen Reinfeldt driver så lyckas ändå inte S att bli det dominerande partiet i debatten. Då är det inte Alliansens fel utan vårt eget. Hur länge skall de socialdemokratiska partimedlemmarna behöva acceptera denna partiledning? Var det samma valberedning som tidigare vaskade fram ”självmordsbombaren” Håkan Juholt?

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 03 14:15 #

  5. Till Bengt Eliasson: För min del är jag inte så förmäten att jag tror att allting genast ändras till det bättre om jag hutar åt Stefan Löfven eller någon annan här på bloggen.

    Däremot tror jag att jag kan göra bestående nytta genom att, till exempel med hjälp av en gammal grammofonskiva, få människor att på nytt knyta an till de värderingar som rådde i vårt parti år 1975.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 03 17:37 #

  6. Till Mats Rosin: Jo – Eld & lågor gav vi ut på a disc, och någonstans har jag väl en recension som jag kan återpublicera, när jag har hittat igen den.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 03 17:40 #

  7. Till Enn Kokk: Men herre gud, Enn, det är ju 38 år sedan denna kongress hölls! Partiet har ju ett oerhört STORT problem genom att dagens väljare, särskilt de unga, uppenbarligen inte tilltalas av budskapet. Var tid har ju som bekant sina uttryck.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 03 20:59 #

  8. Till Bengt Eliasson: Men jag tilltalas av mycket i den kongressen än i dag.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 03 22:13 #

  9. Till Enn Kokk: I dagarna har det kommit uppgifter om att alltfler svenskar, med hjälp av skickliga revisorer, bildar s k fåmansbolag för att på så sätt kunna radikalt minska sin skatt, lön bytes mot vinstutdelning, vilken har en betydligt lägre skattesats. Detta fenomen finnes även inom arbetarrörelsen, då tidigare ledande socialdemokrater har bildat dylika bolag för att undkomma beskattning.

    Det är uppenbart att den socialdemokratiska krisen är långt allvarligare än vad någon kan föreställa sig. Att det också därför vårt parti har sjunkande opinionssiffror. Ty man har inte skapat något annat än ett simpelt tjuvsamhälle, där inte ens de ledande partiföreträdarna drar sig för att utnyttja skattereglerna in absurdum för att få maximal personlig utdelning, till nackdel för den av oss andra betalda offentliga välfärden.

    Kanske är det så att du spelar dina gamla skivinspelningar från partikongresserna om solidaritet och broderskap för lågt?

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 05 12:08 #

  10. Till Bengt Eliasson: Också jag följer nyheterna, och jag reagerar som du mot det du tar upp. Och visst finns det väl en och annan som läser det en fortfarande radikal gammal sosse som Enn Kokk tycker – men framför allt måste ju den nu aktibva generationen partivänner reagera, om det ska bli någon ändring.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 05 12:16 #

  11. Till Enn Kokk: Du som under så många år arbetat som journalist i rörelsens tjänst, och helt klart har förmågan att fånga de rätta orden, borde skriva debattartiklar i ämnet ”vad vilja socialdemokraterna” i de stora tidningsdrakarna DN, SvD, AB och Exp. Det handlar inte, enligt min mening, om att vara särskilt radikal av sig, utan endast att hävda traditionella s-principer, som de kom till uttryck under Tage Erlanders och Olof Palmes ledarskap. Det som har kommit att kallas arbetarrörelsehedern. Du skulle, tro mig, göra den svenska arbetarrörelsen en stor tjänst, ty det är uppenbart att partiet har gått vilse i sökandet efter sin moderna själ. Om man inte vet vart man har varit vet man ej heller vart man skall gå. Det är för mig en gåta hur partiet har kunnat få sjunkande opinionssiffror, när det är så uppenbart att Alliansregeringen misslyckats med såväl arbetsmarknadspolitiken som socialpolitiken. Särskilt vill jag här peka på regeringens handlande vad det gäller de svårt sjuka, som verkligen behöver stöd från oss andra. En Allianspolitik som ytterst handlar om att slå på den som redan ligger. Så ovärdigt det som har kommit att kallas den svenska modellen. S har heller inte kunnat bemöta Alliansens slag mot arbetslöshetsförsäkringarna och a-kassenivån. Alliansen har ju haft ett tydligt mål med sin politik, att medvetet rubba ordningen med jämbördiga parter på arbetsmarknaden, vilket på sikt kommer att allvarligt skada den svenska ekonomin. För det har ju varit ett av de mest lyckosamma projekten under den socialdemokratiska maktinnehavet, jämvikten mellan arbetarna och kapitalet. Fråga företrädarna för familjen Wallenberg!

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 05 12:51 #

  12. Till Bengt Eliasson: Men du är ju uppenbart skrivkunnig själv. Varför skriver du inte själv i de fora du föreslår?

    Sen är det en sak till – jag är ju gammal journalist och vet hur begränsad läsekrets flertalet av de både s-märkta och övriga mer renodlat politiska bloggarna har. Min långa journalisterfarenhet säger mig, att man, för att nå en bredare läsekrets, måste gå läsarna till mötes, och de är mycket sällan ensidigt intresserade av just politik. Alla de här människorna som rör sig där ute bland bloggarna är intresserade av allt möjligt, till exempel mat, kultur, till och med Melodikrysset och Melodifestivalen.

    Om jag reducerade min blogg till att vara en ledarsida, skulle jag snabbt förlora mycket stora delar av den nu ganska vida läsekrets jag har lyckats skrapa ihop.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 05 13:21 #

  13. Till Enn Kokk: För böveln – gör inga förändringar på din blogg. Jag uppskattar verkligen, i likhet med många andra, dina inlägg, särskilt vad det gäller kulturella spörsmål och partihistoria. Vad det sedan gäller debattartiklar i dagstidningarna kring socialdemokratin så är namnet Enn Kokk mycket respekterat i vida kretsar. Det var det jag i första hand tänkte på.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 05 13:49 #

  14. Till Enn Kokk: Jag är, i likhet med dig, en läsande människa. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan böcker och försöker i all blygsamhet samla dessa i ett litet bibliotek. En samling som inte på något sätt kan jämföras med dina 11 000 band. Jag kommer fortfarande ihåg vilken bok som jag i ungdomen först köpte av egna på sommarlovet förtjänade pengar: Robert Conquests ”Den stora terrorn”, vilken jag behövde i skolarbetet. Jag har för vana att dagligen läsa något skönlitterärt för att kunna rensa tankarna, särskilt tar jag mig tid att på Stockholmspendeln läsa. I motsats till många andra läser jag där aldrig arbetsrelaterat material just för att kunna komma till ro inför dagens prövningar.

    Nu håller jag på med Susanna Alakoskis utmärkta ”Oktober i Fattigsverige”. Det är en bok som berör mig mycket starkt. Alakoski borde skriva den socialdemokratiska berättelsen, som vi kan gå till val på år 2014, ty ingen kan, som hon, sätta ord på våra drömmar. Susanna Alakoski skulle, tro mig, bli en utomordentlig kulturminister i en ny S-regering. Det skulle dessutom vara en gest mot kulturlivet, vilket partiet, särskilt under Palmes sista regeringsår, har haft svårt att attrahera, trots att många av kulturarbetarna av tradition tillhört arbetarrörelsen.

    Man kan inte låta bli att tänka på socialdemokratin när man tar del av hennes bok. Vad är det som gått fel inom socialdemokratin, som gör att partiet inte attraherar väljarna, trots att vi har en Alliansregering som så uppenbart och medvetet slår på de sämst ställda grupperna i Sverige? Och vilket samhälle har vi själva varit med om att skapa? Att det finns tidigare socialdemokratiska politiker i 50-årsåldern, som tar emot pensioner om flera hundra tusen kronor årligen, trots annat arbete, samtidigt som det finns människor som lever under det av SoS fastställda lägsta existensnívån och därför behöver det som nu kallas försörjningsstöd.

    Jag måste erkänna att jag är redan trött på Stefan Löfven. Detta trots han bara suttit ett år som partiordförande. Missförstå mig inte. Löfven är på många sätt en utmärkt person, särskilt hans naturliga sätt i mötet med väljarna. Man kan verkligen beskriva honom som folklig i ordets finaste mening. En verklig motsats till Fredrik Reinfeldt, som har uppenbara svårigheter i mötet med ”vanligt folk”. Men problemet är att Löfven får inte ut budskapet. Då kan en vän av ordningen säga att medielandskapet i stort domineras av borgerliga aktörer, men det räcker inte som förklaring, ty vi lever i ett oerhört intensivt informationssamhälle, som gör att det finns alternativa vägar, utöver de traditionella tidningarna, för att nå väljarna. Stefan Löfven behöver såväl nya taktiker som nya talskrivare.

    Socialdemokratin har haft stor otur de senaste decennierna vad det gäller partiledarskapet. Den siste store ledaren var Olof Palme, som hade en klar inre ideologisk kompass, som styrde hans politiska gärning. Att partiet inte lyckades med valet av ledare hänger naturligtvis ihop med det tragiska och brutala mordet på Palme. Partiet hamnade i en akut svår kris, som tillfälligt löstes av att Ingvar Carlsson gick in som ledare, en god administratör, men knappast ideolog. Sedan Persson som med sin alltmer pompösa stil inte passade som partiledare, vilken ersattes med den ideologiskt lättviktiga Mona Sahlin, vilken aldrig förläts av det svenska folket för Toblerone-affären. Sedan kom katastrofen Håkan Juholt med sina bostadsbidrag från Riksdagen. Jag har hört att Löfven avser att använda sig av Juholt i någon framträdande position för partiet. Detta kan bara betraktas som mycket riskabelt i partitaktisk synvinkel. Jag tror inte helt enkelt att väljarna accepterar Håkan Juholt. Som sagt – Löfven behöver nya rådgivare som bättre än tidigare kan läsa av den folkliga opinionen.

    Den stora socialdemokratiska tragedin är att partiet inte kunde knyta Thomas Bodström till sig. På många sätt liknar han den unge Palme: jurist, snabbtänkt, exceptionell arbetskapacitet, mycket omdiskuterad inom rörelsen. Hur många vet idag att det var en majoritet av partifolket som ville ha Krister Wickman som partiledare 1969? Många var så oroliga för namnet Palme att de lanserade Gunnar Sträng som kandidat. Sträng var dock så hederlig att han hävdade att man inte skulle satsa på de gamla när det fanns unga kandidater (läs: Palme). Problemet är att Bodström inte hade någon Erlander vid sin sida, som kunde bana väg för honom. Under mer än 15 år arbetade Palme under Erlander. Det är uppenbart att Erlander var mycket imponerad av Palme och ganska tidigt insåg att dennne var hans efterträdaren. Till Bodströms stora förtjänster är att han har förmågan att tänka nytt. Om vi socialdemokrater vill vara med och forma det framtida Sverige kan vi inte bara luta oss mot gamla dogmer utan kunna finna nya lösningar på framtidens problem. Och – inte minst viktigt – att Bodström har avstått sin statsrådspension visar att han har precis samma moraluppfattning som Olof Palme stod för.

    Du, Enn, har en viktig röst i den socialdemokratiska rörelsen och borde mycket mer aktivt i exempelvis debattinlägg ta upp rörelsens problemställningar, inte minst vad det gäller ledarfrågorna och hur vi skall kommunicera budskapet, så att det uppstår debatt och att vi kan finna en väg ut ur opinionskrisen. Jag vet att du då skulle trampa många på tårna. Men, avslutningsvis, är din lojalitet till tidigare verksamma s-politiker större än den till partiet?

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 10 17:17 #

  15. Till Bengt Eliasson: Jag tycker själv att Susanna Alakoski är en mycket läsvärd författare. Henne eventuella medverkan i en kommande regering förutsätter att Vänsterpartiet är en av koalitionsparterna – Alakoski är inte bara vänsterpartist utan har också arbetat på Vänsterpartiets kansli.

    Mot bakgrund av det förslaget från din sida är det en smula överraskande att just Thomas Bodström är din favorit bland (S)-politikerna. Han hör ju knappast till partivänstern (s). Den delen av parteit har han utmanat genom att gå in i styrelsen för Pysslingen.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 11 14:05 #

  16. Till Enn Kokk: I dag kom två av varandra oberoende undersökningar gällande svenskarna partisympatier. Båda visar att socialdemokratin är på väg nedåt i opinionen, men vänsterblocket är ändå större än Alliansen. Visserligen brukar vän av ordning hävda att det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och statistik. Ingen kan dock blunda för trenden – socialdemokratin är på väg neråt i väljaropinionen. Jag är nu helt övertygad om att Stefan Löfven inte kommer att klara det uppdrag han, indirekt, har fått från partistyrelsen när han valdes, nämligen att öka partiets väljarstöd och att bilda en ny regering. Visserligen kan det bli en vänsterregering tillsammans med V och MP, men är det en seger för socialdemokratin om röstetalet hamnar på 30%? Jag skulle uppfatta det som ett direkt misslyckande. (Dessutom tycker jag inte att vi skall samarbeta med MP i regeringsställning, ty det är ett parti som vänder kappan efter vinden. Jag gillar inte att de gjort upp i politiska frågor med Alliansen.) Däremot är ett samarbete med V i regeringsställning bra och ett sådant samarbete måste ju bygga på att båda parter jämkar sina åsikter. Ännu större kommer misslyckandet att bli om partiet håller fast vid sina gamla dogmer, ja hela denna debatt om höger och vänster inom partiet, där exempelvis du, Enn, står på den vänstra sidan.Jag har inga problem med att Bodström engagerat sig i Pysslingen. Partiet måste ha förmågan att tänka i nya banor i viktiga politiska frågor, men det skall självfallet inte ske på bekostnad av våra klassiska ideal, såsom vår syn på solidariteten och respekten för de sämst ställda i vårt samhälle. Där får S aldrig tveka, för vem skulle annars bry sig om dessa glömda människor? Det går ju inte att för dagens ungdomar nämna ordet klasskamp för de vet ju inte vad ordet betyder. En politisk ledares kanske viktigaste uppgift är att väcka den unga generationen för det i en demokrati så viktiga partiarbetet. Jag och min generation väcktes av Olof Palme. Jag kan än idag ganska så exakt minnas när jag själv definitivt började kalla mig socialdemokrat: Det var efter Olof Palmes tal på partikongressen 1978 i frågan om alkohol- och narkotikapolitiken, där han uttalade de klassiska orden ”det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”. Dagens unga – vilka blir de väckta av? Knappast av ledare som helt saknar ideologisk förankring. Bodström har förmågan att vinna väljare. Den förmågan tycks Stefan Löfven sakna, vilken dagens opinionsundersökningar tydligt visar.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 11 20:54 #

  17. Kan s överhuvudtaget bilda regering med sd som vågmästare? Borde vara helt omöjligt. Läget har väl sällan sett så uselt ut för vänstern.

    Comment by Johan — 2013 02 11 21:00 #

  18. Till Bengt Eliasson: Jag som har levt mitt i politikens kastvindar är inte lika benägen att så här tidigt dra slutsatser om valresultatet.

    Sen hänger poli8tiska framgångar mycket lite på paroller av typebn klasskamp, däremot om ett tålmodigt jämlikhetsarbete i syfte att gradvis minska klyftorna i samhället, de som under den borgerliga regeringen kraftigt har ökats.

    Ett av de mycket akuta problemen är den segregering som är följden av de många privatskolorna. Här tror jag att LO-kongressens beslut kan bidra till att fösa partiet åt rätt håll – till och med om den kommande partikongressen lämnar ett kryphål åt reträåttkompanier som Stockholms län, kommer vi att få se en sanering i mycket stora delar av landet.

    För så vitt inte en regeringskoalition med Miljöpartiet, som du på goda grunder – fast kanske delvis av andra skäl – misstror och motsvarande samarbete ute i en rad kommuner sätter käppar i hjulet. På den här punkten kan ett samarbete också med Vänsterpartiet hjälpa till att balansera upp Miljöparteits borgerliga tendenser.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 11 21:26 #

  19. Vi 60-talister torde vara den sista generationen som fick en ordentlig skolutbildning och vi fick bl a lära oss att SD stod för Sicherheitsdienst, vilket var de tyska nazisternas fruktade underrättelsetjänst. Idag står SD för Sverigedemokraterna…..

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 11 21:29 #

  20. Till Enn Kokk: Jag vill inte se ett samarbete med MP i regeringsställning. Historien förskräcker. Om S skall samarbeta efter valit i regeringsställning skall det ske med V. Och Susanna Alakoski skulle bli en utmärkt kulturminister. Hon kan, som sagt, sätta ord på arbetarrörelsens drömmar.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 11 21:45 #

  21. Till Bengt Eliasson: Nej, vem önskar det – inte jag i alla fall. Men MP kan ju i ett läge, då deras röster behövs för ett regeringsskifte, ställa villkor.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 11 22:33 #

  22. Till Enn Kokk: På samma sätt som jag ganska exakt kan datera tidpunkten när jag blev övertygad socialdemokrat, kan jag nu så här långt i efterhand, minnas när jag började systematiskt läsa Aktuellt i Politiken. Det var på våren 1975 och du hade varit chefredaktör för tidningen i nästan ett år. Vi hade tidningen hemma då mina föräldrar var politiskt intresserade. Jag har också läst de flesta skrifter du författat om de andra partierna. Jag har för det mesta i allt väsentligt hållit med dig i det du skrivit, även om jag själv tycker mig stå kanske något mer i mitten inom partiet.

    Därför är ett samarbete med MP också för mig helt orealistiskt, för de två partierna har inte samma ideologiska grundsyn på viktiga sakpolitiska områden. När Mona Sahlin samarbetade med MP så var det ju bara miljöpartisterna som tjänade på det. Vår enda samarbetspartner är V och de måste i så fall kunna kompromissa med S, för de är väl inte så dumma att de fäller en socialdemokratisk regering? Det är, enligt min mening, mycket viktigt att vi snart kan presentera ett ordentligt program inför valet, gärna i kombination med en s k skuggregering, så att en ny vänsterregering kan få en verklig rivstart. Det som vårt land nog behöver allra mest efter år av borgerliga tillkortakommanden.

    Jag tror nog att vi båda delar oron över hur det skall gå för socialdemokratin inför valet hösten 2014 . Kanske skulle jag aktivera mig mer i partiarbete, men det är svårt att hinna med med hänsyn till arbete. Oftast ligger ju mötestiderna så att vi som har arbetsresor inte har möjlighet att närvara. Om man inte engagerar sig, bryr sig om den rörelse som man tillhört som medlem i SSU, Studentförbundet och moderpartiet under så lång tid, i mitt fall snart 40 år, så är man ju medskyldig till socialdemokratins förfall som den ledande politiska kraften i det svenska samhället.

    Så att det inte blir som i sagans värld: Det var en gång en socialdemokrati……

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 12 12:41 #

  23. Till Bengt Eliasson: Om (S) och (V) tillsammans inte får tillräckligt många mandat för att tillsammans få majoritet, säger ju enkel valmatematik, att det behövs ytterligare en samarbetspartner. Förr var den parnern ofta Bondeförbundet/Centerpartiet, och ett (S)-(C)-samarbete föekommer även nu på sina håll, till exempel i Östhammar och i Kalmar län. Men centern är i dag ett betydligt mer högervridet borgerligt parti, så alldeles bortsett från att C knappast vill ha en regeringskoalition med S och ännu mindre med V, skulle vi ju stöta på än värre problem vid en koalitionsförhandling med dem än vid en motsvarande process med Miljöpartiet.

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 12 14:22 #

  24. Till Enn Kokk: Självklart är det så som du skriver, men jag tycker att målet för socialdemokratin måste vara att kraftigt öka i väljaropinionen, att återta de röster vi förlorat till andra partier, så att det endast behövs två partier i den kommande regeringen.

    De punkter som måste stå högst på dagordning är att dels återvinna arbetarna från SD, dels att återfå medelklassväljarna från Moderaterna. Och alldeles särskilt viktig punkt är att sikta in sig på storstadsväljarna. En analys måste göras varför dessa väljargrupper lämnade oss. Det finns ingen tid att ligga på sofflocket.

    Och vi skall utnyttja det faktum att de enskilda partierna, särskilt de minsta, inom Alliansen kommer att bli alltmer nervösa ju närmare valdagen vi kommer. För om man får tro opinionsundersökningarna så går ex vis Centern mot ett katastrofval med siffror så låga att t o m Teskedsgumman kunde bli medlem.

    Att vi skulle samarbeta med Folkpartiet och Centerpartiet är för mig helt uteslutet då dessa har under de senaste åren gått kraftigt mot höger. Det är i och för sig en mycket tråkig utveckling, då jag alltid tidigare pläderade för ett socialdemokratiskt samarbete med de socialliberala krafterna inom Folkpartiet. Jag hyser stor aktning för Bengt Westerberg. Han kan ju knappast gilla den utveckling som skett inom sitt eget parti på senare år under Jan Björklunds ledarskap.

    Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 12 21:30 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^