Uppdrag: kränkning

Jag såg aldrig ”Uppdrag granskning” om näthatet mot kvinnor, men jag har sett trailers för det, med nog så motbjudande och kränkande mejl till kvinnor i media och andra utsatta positioner.

Jag häpnar, inte bara över uttryckssätten – jag vill för egen del inte ens citera – utan också över mängden. Själv var jag under sextiotalet och sjuttiotalet med om att stöpa om samhället i mer jämställd riktning, och så verkar det ändå finnas kvar hela horder av killar och män, som när det gäller könsrollerna lever kvar i urtidsödlornas värld.

Kampen mot näthatare av manligt kön och med reptilhjärnor ska inte överlåtas bara åt de utsatta kvinnorna. Även vi män måste hjälpa till med att rensa nätet från män som hatar självständiga kvinnor.

Jag vill också passa på att hänvisa till ett mycket tänkvärt och välformulerat inlägg i det här ämnet från Johan Sjölander, som nyligen har börjat blogga igen. Länk finns här intill.

Last chorus: Viveka Heyman

I dagens Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet finns en dödsannons för Viveka Heyman.

Viveka Heyman, född den 27 oktober 1919, död den 5 februari 2013, dog alltså vid 93 års ålder, och eftersom tyngdpunkten i hennes kulturgärning vid det här laget ligger årtionden tillbaka i tiden, är det väl få – i vart fall alltför få – i de yngre generationerna som minns henne.

Själv kom jag under min gymnasietid på 1950-talet att läsa henne i den syndikalistiska Arbetaren, där hon skrev kulturartiklar från 1946 och framåt. Jag minns henne för hennes eleganta stilkonst och politiska medvetande.

När jag från 1960 och framåt var aktiv, bland annat ordförande, i den socialdemokratiska föreningen Laboremus, upptäckte jag, att också Viveka Heyman hade varit aktiv i den här föreningen – hon var vice ordförande i Laboremus 1941-1942.

Begravningsannonsen över Viveka Heyman har som symbol davidsstjärnan, och begravningen äger rum på en judisk kyrkogård. Jag påminns i det här sammanhanget om Ola Larsmos grävande i det så kallade Bollhusmötet 1939, där han bland annat lyfter fram Laboremus’ mycket hedersamma roll i uppgörelsen i studentvärlden om tillstånd för ett antal judiska läkare att lämna Nazityskland för Sverige.

Viveka Heyman kom för övrigt senare att under långa perioder bo i Israel. Jag kände henne inte – träffade henne aldrig – så jag vet inte hur hon såg på det moderna Israel och dess expansiva förhållande till sina arabiska grannar, men jag har mycket stor respekt för hennes insatser för att levandegöra bärande delar av judisk kultur för oss här uppe i höga nord.

Viveka Heyman var klassiskt bildad och gav bland annat ut böcker om antik grekisk och romersk litteratur. Men framför allt gjorde hon under sextiotalet en enastående insats genom att till svenska – en både korrekt och poetisk svenska – för Bibelkommissionens räkning nyövesätta ”Höga visan”, ”Predikaren”, ”Jobs bok” och ”Ordspråksboken”. Senare gav hon också ut ett par volymer med egna tolkningar av profeterna i Gamla testamentet. Jag har alla de här böckerna, och det är en njutning även för mig som själv inte är religiös att läsa dem.

I dödsannonsen finns följande rader ur ”Höga visan”, tolkade av hennes egen hand:

Min vän har gått ner i sin lund
till sina välluktsängar
att gå i vall bland hindarna
och plocka vallmo