Korta meningar

26 februari 2013 13:53 | Korta meningar | 12 kommentarer

Det där med MARA förstår jag ju. Men MÖ?

* * *

De undermåliga resultaten i skolan är inte mitt fel, säger utbildningsminister Jan Björklund. Det gick kanske åt helvete redan på Fridtjuv Bergs tid?

* * *

Moderat kampsång: ”Vår Borg är oss en väldig Gud”.

* * *

Remake av ”Änglar, finns dom? : ”KD, finns dom?”. Fast jag törs inte tänka på vilka som skulle kunna tänkas göra nakenscenen.

* * *

Björn & Benny borde protestera mot Sverigedemokraternas kampsång, ”Jimmie! Jimmie! Jimmie! ”.

* * *

Och vad säger Karlfeldt-sällskapet om Miljöpartiets kampanjlåt ”Här dansar Fridolin”?

* * *

Fast den passar ju bättre för partiets syfte att bli ett stort parti än den förra, ”Då tar vi tagelskjortan på”.

* * *

Vänsterpartiet moderniserar sig också och har till ny kampsång valt Helmut Qualtingers ”Der dialektische Materialismus Rock”.

Enn Kokks 115de dröm

26 februari 2013 11:22 | Mat & dryck, Politik | 15 kommentarer

I natt vaknade jag och kom tydligt, under vånda, ihåg en dröm jag just hade haft:

Jag befann mig i Stockholm. Det var sen kväll, och jag skulle ta tåget hem till Uppsala men var hungrig och behövde en bit mat. Alltså gick jag till en restaurang alldeles nära Centralen. Jag tror inte att den finns i verkligheten, men jag minns att jag gick upp på andra våningen, där det också satt gäster.

Vid ett bord däruppe satt min forne arbetskamrat från 68an-Stefan Stern. Han frågade om jag mindes honom, och det gjorde jag ju, så jag satte mig ner vid hans bord och vi började prata, så där som man brukar göra när man inte har setts på länge. Några detaljer ur samtalet minns jag inte.

Men sen måste Stefan gå, och när jag nu såg mig omkring, hade alla andra gäster också försvunnit.

Eftersom det började bli dags att gå till tåget, ville jag betala notan, också för Stefan som plötsligt bara hade gått. Dock tog det frustrerande lång tid att få notan, och när jag till slut gick in i ett angränsande kontorsrum för att skynda på processen, satt där flera personer och räknade och räknade: delnotorna bildade en hög trave, så Stefan måste tidigare ha ätit middag med en hel drös personer. Druckit också kan man anta, eftersom den sammanlagda notan till slut uppgick till märkligt exakta 30.000 kronor.

Så mycket hade jag förstås inte på mig i kontanter, så jag fumlade i plånboken efter det plastkort jag en gång i världen hade, medan jag fortfarande var i partiets tjänst.

Men så kom jag ihåg att jag inte längre har något plastkort. Och vaknade med drömmen fortfarande kvar i hjärnan.

* * *

Jag lovar på heder och samvete att drömmen var exakt så här.

Men jag kan inte tolka den, ens om jag använder ”Bob Dylan’s Dream” eller ”Bob Dylan’s 115th Dream” som nycklar.