Röd het chili från Norrbotten

Före vårt besök i onsdags kväll på Reginateatern, åt vi middag på närbelägna Oasia på Drottninggatan – äldre uppsalabor vet att det här förr var Stadshotellets lokaler, där det också förstås fanns restaurang. Jag har varit där med partidistriktet och arbetarekommunen för måltider med inbjudna talare men också varit där och dansat med unga damer. (Jag var själv ung på den tiden.)

Nu rådde där stillsam frid, kanske beroende på att det var vardagskväll och ganska tidigt. Annars är den här ostasiatiskt inriktade restaurangen med sina många smårätter faktiskt väl värd ett besök.

Ur menyn valde vi båda dels två smårätter som passade att intas med ett glas vitt vin, dels två smårätter som passade att intas med ett glas rött vin.

Menyn på Oasia är indelad i underavdelningar som Himmel & Jord, Hav och Trädgård. Vi startade med skaldjur, brioche, pepparrotsmajonnäs och vattenkrasse och fortsatte sen med halstrade pilgrimsmusslor, blomkålspuré och baconcrisp. Och så avslutde vi med grissida, vit kimchi och chilibönpasta samt koreansk BBQ-kyckling, gurkkimchi och het sås.

* * *

Därefter gick vi till Reginateatern på Trädgårdsgatan för en kväll med Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” heter den show han turnerar med just nu, och där han assisteras av Benneth Fagerlund, piano, och Martin Tallström, gitarr.

Men det är ändå Ronny Eriksson som med sina sånger och de mellanliggande monologerna dominerar scenen. Till att börja med ser vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märks på idiomet – men fram på scenen träder gradvis en man som har både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis får både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kommer undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han vet vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsar till Birgitta som står i garderobskön, så när jag efter föreställningen köper hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågar han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar är att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag har kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglas den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på den norrbottniska landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klär av centerledaren så det inte blir ett Lööf kvar.

Musikaliskt innehåller den här showen ganska mycket country, ofta accentuerat med klanger av banjo, så till exempel i den inledande ”Långt från kusinerna i stan”, i sin grundhållning också långt från Stureplan.

Men ”Prat om”, som övergår i ”Om bränslepriset”, vetter, liksom det första av de båda avslutningsnumren, ”Ronny Erikssons mardröm” – jo, han är dylanpåverkad – åt talking blues. Och en riktig blueshöjdare – musikaliskt det allra bästa den här gången – är ”Vischan blues”, till innehållet en underbar kampsång för rätten att få leva ett liv i ens egen, inte marknadsdjävulens tjänst.

Vischan blues

Text: Ronny Eriksson
Musik: Trad

I dag så ska man ha om man ska ha det bra
villa i Djursholm eller på Lidingö
och jobba mitt i City i nåt företag
som rör sig i en internationell miljö
En liten gård på vischan
med några kor
kan ingen jävel leva på
Men ute här på vischan
sitter jag och min bror
och vi lever på ändå
Det känns rätt rätt
men känns det fel
så plockar brorsan fram
sitt gamla bälgaspel
ett spel som en gång varit Calle Jularbos
och jag jag letar fram
toapapper och en kam
sen delar vi en vischan blues

Behöver nån se över nånting i sin bil
så vet jag hur man gör som bilreparatör
jag byter brytarspetsar eller toppventil
men det är ingenting jag debiterar för
för ute här på vischan
kan man av en slump
i stället få en slaktad gris
den byter man på vischan
mot en oljepump
som byts mot en Rörstrands-servis
som man kan betala med
hos nån som har för mycket ved
och veden som man får den kan man byta hos
nån som är kapabel
att dra in en matarkabel
sen delar vi en vischan blues

Förmodligen så tjänar det väl ingenting till
Förmodligen är man en gammal idiot
Men när dom vill att man ska göra som dom vill
får man sån jävla lust att göra tvärtemot
Så vi stannar här på vischan
fastän dom har tänkt
att här ska ingen jävel bo
Vi stannar här på vischan
fastän dom har stängt
både koopera och postkontor
O rälsbussen har slutat gå
men vi har inte tänkt att åka med ändå
Det är redan alltför många som har rest sin kos
så om vi inte stannar
har våra grannar inga grannar
som kan dela deras vischan blues

”När jag var nio” gör han à capella, dock inte för att han är ensam kvar där ute på vischan.

Och hans ”Egentligen” har något kinesiskt över sig.

Mycket handlar om rötter. ”Gråtvals” handlar både om farsan och om kärva attityder (”Bit ihop nu pojk och spara dina tårar”, medan ”Far min” på ett muntert sätt berättar om en nedkomst – barnafödsel – i en eka på Lule älv.

Mycket är hårtslående politiskt. I ”Korv och makaroner” gisslar han kungahuset, vars medlemmar han vill rulla i tjära och fjäder. ”Det måste löna sig att vara rik” är en kampsång mot – formellt för – Moderaterna. Och i ”Å ena sidan” är det bland annat Annie Lööf som får sig en släng.

”Nu får ni ge er”, en historia som har sin begynnelse i Uppsala, är en predikan om vad det faktiskt innebär att vara människa.

Och så måste jag förstås nämna också avslutningslåten, en kär gammal vän: ”Lika bra att sluta drömma”, en sång om storvulna planer som lik förbannat slutar till exempel i Hudiksvall.

Den texten hittar ni ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och vill ni höra sångdelen av ”Vad skådar mitt norra öga”, finns den på CD (Satellite Records SAT 06, 2012). Den är, för att citera omslaget, ”en levande inspelning från Söderhamn. Ronny Eriksson i lag med Benneth Fagerlund & Martin Tallström”. Skivan återger en livebandning gjord på Söderhamns teater den 20 september 2012.

Cat Ballous heliga vrede, förstärkt med krut och whisky

Vildavästernhistorier är ibland oemotståndliga för oss som har vuxit upp med dem, faktiskt också när vi med tiden har fått en mer realistisk syn på det som hände i den amerikanska västern.

Elliot Silversteins ”Cat Ballou” från 1965, på svenska döpt till ”Cat Ballou skjuter skarpt”, är förvisso inte något mästerligt präriedrama men ändå en ganska roande historia som leker med de gamla västernschablonerna.

Den rymmer nästan allt man kan hoppas på av en story vars grundförutsättnignar är schabloner: en hederlig skolfröken som får se sin far mördas av skrupelfria exploatörer som vill åt hans mark, en silvernäst revolveman, inhyrd av den onda sidan, och en försupen revolverman, inhyrd av den ljuva skolfröken, en indian som står på den goda sidan, ett par småskurkar som rättar in sig på den goda sidan, en köpt sheriff, en mobb, en uppgörelse med vapen, en hjältinna som är nära att bli hängd och en listig och rolig fritagning. Plus en utdragen, i bitar serverad, lång ballad, exekverad av Nat King Cole och Stubby Kaye.

I hjältinnerollen som Cat Ballou ser vi den vackra Jane Fonda, vars vrede när fadern tas av daga av rev0olvermannen Tim Strawn, försedd med silvernäsa för att man inte ska se att han spelas av samme skådespelare, Lee Marvin. som också spelar den åtminstone till att börja med mer försupne revolvermannen Kid Shelleen. Fonda duger bra i den roll hon har i filmen, men utan tvekan är Marvin ett strå vassare, särskiilt i rollen som Shelleen.

Filmens både styrka och svaghet är att den leker med alla västernklichéerna, vilket förtås gör att man just inte tar någonting i den riktigt på allvar. I fallet det stora tågrånet, där Cat Ballou och hennes gäng stjäl den onde gruvägarens lönekassa, är det kul att så mycket krut spills på den stackars man som försöker få ett karbad under tågresan, men allt sådant gör att man liksom aldrig blir det minsta skärrad inför Cat Bllous förestående avrättning.

Och naturligtvis slutar det hela med en makalös fritagning.

Om kärlek – eller snarare om köttets lustar – och om klasskamp

I Vilgot Sjömans film ”En handfull kärlek” (1974) finns i en liten biroll, huvudpersonen Hjördis’ lillebror Linus, spelad av Harald Hamrell. Detta väcker min nyfikenhet på två sätt. Dels är Harald Hamrell, senare främst känd som Beck-regissör, en person som jag känner familjevägen: vi är bekanta med hans föräldrar, och vår Anna var under gymnasietiden skolkamrat med Harald. Dels – och det är naturligtvis intressantare för en vidare publik – förekommer det en Linus också i en rad självbiografiska böcker och filmer av Vilgot Sjöman.

Vida mer central i den här filmberättelsen är förstås den nämnda Hjördis – denna kvinnliga huvudroll i filmen splas, nyanserat och trovärdigt, av Anita Ekström.

Hon slits mellan olika män och olika sociala miljöer. Hon lever i ett förhållande med Daniel (Severin) Larsson, som jobbar vid Gasverket – i filmen spelas han av Gösta Bredefeldt. Han är radikal, dras till ungsocialismen och vill varken ge deras förhållande kyrklig välsignelse eller skaffa barn.

Själv är Hjördis som så många andra av tidens arbetarklasskvinnor – handlingen tilldrar sig storstejkåret 1909 – hänvisad till hushållsarbete hos en mer besutten familj, Crona. Grosshandlare Claes (Gideon) Crona, spelad av Ernst-Hugo Järegård, får, trots att han är gift, smak för Hjördis, och de inleder ett förhållande, som också leder till att hon blir med barn. Sånt förekom säkert i många hushåll med tjänstefolk, men lite speciellt i just den här historien är att hustrun Inez (Ingrid Thulin) ser ut att acceptera makens snedsprång.

Claes och Inez försöker lösa den uppkomna situationen genom att sammanföra Hjördis med ungkarlen Sebastian Renholm (Per Myrberg), vilket verkar hoppingivande för en fattig flicka – ända till dess det uppdagas att Sebastian, tvärt emot vad som har förespeglats henne, är utfattig.

Gasverksarbetaren Larsson känner sig, trots att han ju själv inte har velat ha barn med Hjördis, sviken och hämnas genom att ligga med Inez’ vackra syster Thérèse Lundström (Evabritt Strandberg), bara för att därefter erbjuda henne en strejkkassa på avvägar – vi ska återkomma till det – som betalning.

Och när grosshandlare Crona i filmens slut söker upp Hjördis för att, som det bruakr heta, ordna det för henne, avvisar hon honom stolt och föraktfullt. Hon vill stnna kvar med det väntade barnet i sin nu ännu mer proletära miljö. Och till värn har hon här socialistagitatorn och skriftställaren Theodor ”Finland” Litz (Ernst Günther).

Denne spelar den mer anarkosyndikalistiskt präglade roll av revolutionär vänster som fanns inom arbetarrörelsen innan kommunistpartierna tog form. Storstrejken 1909 utgör fonden för den här sjömanska historien, och även om Sjömans film innehåller en del väl konspiratoriska utsagor om LO-ledningens och Hjalmar Brantings förment svekfulla roll i konflikten, finns där förstås också ett korn av sanning: stämningsläget hade piskats upp till ett läge, där storstrejksvapnet till slut blev oundvikligt. Och långt ifrån alla på arbetarsidan hade samtidigt klart för sig, vilka väldiga ekonomiska resutser motsidan i det läget hade att sätta emot.

Men det är alltså i besvikelsen över den egna organisationens förmenta svek filmens Larsson strör penar ur en förskingrad stejkkassa över grosshandlarens syster.

Den här filmen har många förtjänster, men dess grundläggande svaghet är att den trots längden – två timmar och 20 minuter – inte lyckas skildra sina båda huvudtemata, det privata och det politiska, på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Framför allt porträttet av Larsson blir lite för grunt i både de ena och det andra avseendet.

Och så är mitt yngsta barn 40

Sonen – vårt yngsta barn – fyllde 40 i fredags. Då firade han födelsedagen ute med sin Karin – mormor och morfar satt barnvakt – och i lördags var det vännernas tur.

I söndags kom Matti och Karin och deras lilla Ella hit till oss i Uppsala för en födelsedagsmiddag med föräldrar och syskon. Syskonbarnssidan saknades – Viggo och Klara har sportlov och har tillsammans med pappa Bo åkt till farmor och farfar i Sollefteå, och Annas flickor var förhindrade; Ella som skulle ha kommit hade blivit förkyld. Men Anna själv var förstås här, och Kerstin bor ju för närvarande hos oss.

Matti ska bygga ytterligare en gitarr, och hans mamma och jag, som alltid har gillat och uppmuntrat hans musikalitet, gav honom en hygglig slant i 40-årspresent att köpa delar till gitarrbygget med.

Ens barn kan ju sins emellan vara ganska olika, och inget av dem brukar heller vara någon kopia av den ene eller den andra föräldern. Mellan Matti och mig finns i alla fall en utseendemässig likhet. Han är visserligen längre än jag, men liksom jag blond – ganska många som har sett ett foto av mig i yngre år i Hans O Sjöströms bok ”Klassens ljus” har slagits av likheten mellan mig där och Matti i motsvarande ålder. Också hans mor är musikintresserad, men jag tror att det finns fler musikaliska bryggor mellan mig och sonen. Och när han nu var här på vårt kalas med anledning av hans 40-årsdag, letade han genast fram en gemensam favoritskiva, Happy Traum’s ”American Stranger”, och spelade den.

Husets för närvarande alltså två damer, Birgitta och Kerstin, hade delat upp matlagningen mellan sig. Birgitta hade lagat en gammal favorit, citronkyckling med ris och currysås, och till den hade Kerstin mixat en gudomligt god sallad. Den tog jag av en extra gång – hennes randiga chokladmoussetårta med röda vinbär ovanpå – recept finns på hennes blogg – är tyvärr en förbjuden läckerhet för mig som är diabetiker.

Med hela tiden – gärna i festens centrum – var Mattis och Karins lilla Ella, ännu inte ett år men full av livslust och nyfikenhet. Hon är absolut inte rädd för oss som hon ju inte träffar regelbundet, ler soligt och har börjat säga ord. Och så har den unga damen god aptit och prövar gärna nya saker. På vardagsrumsgolvet hittade hon en tappad vindruva och åt genast upp den. Fast annars, berättade Matti, vill hon gärna äta samma sak som de stora, så det är tur att hennes föräldrar inte heller de hyser någon motvilja mot välling.

Ett tämligen obegripligt utfall i senaste schlagerdeltävlingen

Jag begriper ingenting av utfallet i den senaste deltävlingen i Melodifestivalen. Inte så att jag anser att det fanns någon låt som trots sina kvalitéer röstades bort – själv höll jag inte på någon. Men varför gick just de här två av låtarna direkt till finalen, varför fick just de här två andra en andra chans, och varför åkte den ena men inte den andra ut i slutomgången?

Förmodligen går det inte att ge något entydigt svar, eftersom de röstande är allt från barn till pensionärer och eftersom många, många av dem i sin tur är ganska omusikaliska och röstar mer på scenshow och efter kändisskap.

Ravaillacz – märk flirten med dansbandspubliken, men förstår den vad ordet betyder? – gick direkt till final trots titelns, ”En riktig jävla schlager”, hållning till hela tävlingen. Här spelade det förstås roll att kvartetten som sjunger den här låten, Tommy Körberg, Johan Rabaeus, Mats Ronander och Claes Malmberg, är kända för åtminstone den mognare delen av publiken, bland annat genom TV. Men skulle den här låten ha någon rimlig chans att vinna en alleuropeisk schlagertävling?

När det gälle den andra låten som gick direkt till final, ”Falling” med State of Drama, med sin urtråkiga musik, förstår jag över huvud taget inte skälen (skälet?) till deras framgång. Skedde det en fullkomligt enastående mobilisering i Borås med omnejd?

Caroline af Ugglas gick vidare till andra chansen med ”Hon har inte”. Jag har hennes Janis Joplin-tolkningar på skiva, och jag tyckte hennes ”Snälla, snälla” förra gången hon tävlade var riktigt bra – men den här balladen har lite för lite av egenart.

Varför ”In And Out of Love” med Martin Rolinski, ytterligare en låt utan karaktär och egenart, gick vidare till andra chansen öergår också det mitt förstånd.

”Heartstrings” med Janet Leon, som åkte ut i den andra omröstningen, var ju åtminstone en hygglig danslåt, och man hade lagt ner stor möda på sångerskans dräkt – i den här tävlingen smäller utommusikaliska detaljer högt – men det hjälpte alltså inte.

Hjälp mig, någon, att förstå hur svenska folket tänker.

Melodikrysset nummer 7 2013

Mycket melodifestivalmusik blev det i dag, kanske helt naturligt. Men jag kan ju inte påstå att de låtar Anders Eldeman hade valt att spela hör till de mest minnesvärda.

”E de fel på mig?” frågade Linda Bengtzing 2011, och det tycker jag nog.

”Trying To Recall” sjöng Marie Lindberg 2007, och det fick jag anstränga mig för att göra också.

Och rätt så små minnen har jag av av Nick Borgens ”Små minnen av dig” från 1994.

Också Tommy Nilsson har ju varit med i Melodiestivalen men inte med just ”Amelia” från 2005. Men den har å andra sidan varit med tidigare i Melodikrysset.

Å andra sidan innehöll dagens kryss också några saker som var helt nya för mina öron, tyvärr inget som lockade mig att vilja lyssna mer:

Il divo, som vi hörde i ”Regresa a mi” (”Unbreak My Heart”) lät för välpolerade i mina öron.

Och Barbie-sången i ”En vän är alltid en vän” var rena misshandeln av Cyndi Lauper’s ”Girls Just Wanna Have Fun”.

Då föredrar jag vida Trazan Apansson (Lasse Åberg) och Banarne (Klasse Möllberg) i Alice Tegnérs ”Sockerbagaren” (”En sockerbagare här bor i staden”).

Ytterligare två av dagens ljudillustrationer brukar räknas till barnrepertoaren fastän de inte skrevs som barnvisor.

Gustaf Frödings ”Tre trallande jäntor” tonsattes av Felix Körling, en av de stora i den svenska barnvisegenren.

Och den finlandssvenska ”Vem kan segla förutan vind?” ingick åtminstone på min tid i den sångrepertoar som förekom i skolan.

Från det svenska Finland kan steget tyckas vara långt till Australien, men just ”Down Under”, ett stycke reggaerock med Men At Work lyssnade jag också gärna på.

I ett annat fall med utländsk, här amerikansk, härkomst försökte sig Eldeman på sitt gamla trick att spela låten i fråga på finska. Alltså skulle vi identifiera vad som dolde sig bakom Pate Mustajärvis ”Synnyime lähtemään”. Jo, Bruce Springsteen’s ”Born To Run”.

Och så spelade Eldeman det som åter, om än i reviderad textvariant, är den tyska nationalsången, ”Deutschlandlied”, ”Deutschland, Deutschland über alles”.

Charlie Chaplin hör ju till dem som i sin fantastiska ”Diktatorn” har angripit Tyskland under hitlerväldet. Fast i dag hörde vi hans tema – han var kompositör också – ur en annan mycket sevärd film, ”Smile” ur ”Moderna tider”.

Gå gärna upp under Kulturspegeln, Film, och läs mer om båda de här filmerna.

Valthorn, violin och ett lite ovanligt program

”Valthorn och violin” kallades Uppsala kammarorkesters torsdagskonsert, och de som med den äran trakterade dessa instrument var Fredrik Dickfeldt respektive Bernt Lysell. Dirigent var som oftast Paul Mägi.konsertmästare den här gången Klara Hellgren.

Konserten började med Jonas Olofssons (född 1987) prisbelönta ”Luci and the Garden”. Det här är ett stycke modern programmusik: dess Luci är Lucifer, alltså den ängel som Gud försköt, och i programhäftet fanns följaktligen en tolkningsanvisning. Jag som har svårt för musik som ska tolkas på det här sättet lyssnade mer på den bitvis fascinerande ljudbilden.

För mig är den engelska tonsättaren Ethel Smyth (1858-1944) lika obekant som den svenske nutidskompositören Olofsson, och på mig gav hennes ”Konsert för violin, horn och orkester” (1927) ett lite för splittrat intryck för att jag skulle omfamna det som helhet. Bäst gillade jag den långsamma satsen ”Elegy”.

Också i Johannes Brahms’ (1833-1897) ”Symfoni nummer 1 i C-moll” (1876) är det andra satsen, andante, som tilltalar mina öron allra mest. Men jag har ofta lite svårt för Brahms, och också här fanns det partier som bidrog till ett splittrat intryck.

* * *

Före konserten gick jag och Birgitta som så ofta på restaurang – den här gången hade vi bestämt oss för att gå på näraliggande Katalin och äta middag.

Vi fastnade för schnitzel med persiljesmör, inlagd gurka och citron. Schnitzeln visade sig inte vara den konventionella stora utan bestod av två mindre, vältillagade skivor, och i en liten särskild bytta på tallriken fanns en mycket smakrik röra; däremot förekom det inga citronskivor med ansjovisfiléer och kapris, så som jag själv brukar laga till den. Till det drack vi ett gott Rioja-vin.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 2 2013:

”- Jag levde ett fysiskt normalt liv, tränade varje dag och hade allt. Nu är det jobbigt att gå på toaletten och hämta posten, säger han.”

Aftonbladet.SE

* * *

”Skyttetävlingen där många träffas”

Rubrik i Smålands-Tidningen

* * *

”Mördad PKK-veteran deltog i fredssamtal”

SvD.SE

Det kommer ett inslag om mig och mitt bloggande i SVT Forum

Aina Bergvall från SVT Forum har varit här i dag tillsammans med en kameraman. Hon hade ringt och bett att få göra ett programinslag om mig och mitt bloggande. Hon hade uppenbarligen kollat min blogg under lång tid och funnit den så pass intressant, att hon ville göra den bekant för en ännu större publik – redan nu var hon uppenbart imponerad av hur många den når (dygnsgenomsnittet av besökare är i dag drygt 1.400), också dess bredd, men det här var alltså ett försök från TVs sida att visa, att bloggosfären inte bara består av modebloggande unga tjejer. För min del är jag ju en 75-årig man, som bloggar om ett brett spektrum av ämnen: lättfärdiga saker som Melodikrysset och schlagerfestivaldeltävlingarna men också om politik, olika aspekter av seriös kultur och även sånt som rör sidor av privatlivet. Jag framhöll det som är en erfarenhet från min tid som tidningsmakare: att en blogg (liksom en tidning) för att få många och olika läsare måste gå många olika kategoriers intressen till mötes.

Jag hade förberett mig genom att i vardagsrummet, där intervjun genomfördes, lägga fram material som belyser hela spektrat av intressen jag har och som bloggen speglar, men frågorna riktades så småningom allt mer in på politik. Och naturligtvis blev det ett pass, med utgångspunkt i mina en gång ganska hårda ord om Mona Sahlin, om vad jag tyckte om de senaste (S)-ledarna, dels Håkan Juholt, dels och framför allt Stefan Löfven. Ni får väl kolla själva när programmet sänds – det är inte klart ännu – men även om jag som den kritiske betraktare jag alltid försöker vara har haft en och annan kritisk synpunkt även på Löfven, är jag mycket långt från de omdömen jag en gång i världen fällde om Sahlin.

Sen flyttade vi in i mitt arbetsrum, där jag fick fejka lite bloggskrivande framför datorn. Också Birgitta ville man ha med i bild, så hon fick lov att komma in i mitt arbetsrum med några lämpliga för ändamålet utvalda budskap,

Och så avslutades det hela med bilder tagna utifrån genom vårt vardagsrumsfönster, genom vilket foografen fångade mig och Birgitta i samtal med varann.

Ja, så går det till i mediavärlden. Men både jag och hustrun är ju bekanta med det här sen tidigare.

Lyckliga skitar under en rödare tid

När författaren och filmaren Vilgot Sjöman, född 1924, avled år 2006, skrev jag en minnestext över honom här på bloggen – den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Inte bara för att han var en av sin tids intressanta vänsterintellektuella.

Jag har själv haft också personlig kontakt med honom. När hans film ”Älskarinnan” (med Bibi Andersson och Per Myrberg i huvudrollerna) 1962 gick upp på biograferna, ordnader vi i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus en filmafton: medlemmarna såg ”Älskarinnan” på bio, de flesta av oss den aktuellta kvällen, och sen samlades vi på Västgöta källare för att diskutera filmen med regissören själv närvarande. Under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s), när tidningen var en seriös fjortondagarstidning med en blandning av politik och kultur, recenserade jag ett par av Vilgot Sjömans självbiografiska romaner, och han erbjöd oss att publicera en jättelik artikel med färgbilder om Papua, vilket skedde i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december).

När jag i dag såg hans långfilm från 1970, ”Lyckliga skitar”, slogs jag av hur väl den här filmen fångar sin tid. Tidens öppna attityd till sex, framför allt bland de unga, fångas på kornet, och den här filmen speglar också mycket väl tidens vänstervindar.

Men inte nog med det – här finns en rad konkreta inslag, som väcker minnet av människor och händelser till liv.

Jag ser min gamla arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Pierre Schori tala enagerat på ett möte om Cuba.

Jag hör ”Guerilleros”/”Adelante” sjungas under en demo9nstration för Cuba – jag går genast till en av skivhyllorna och plockar fram skivan ”Himnos y marchas de Cuba” (Areito EPA 1058), inköpt på Konsums Kulturcirekln i ABF-huset i Stockholm för 5 kronor.

Jag noterar att bland de i filmen inte bara med musik medverkande jazzmusikerna finns till exempel Lasse Werner, med vars brorsa – han själv är död – jag här på bloggen har ventilerat åsikter både om Lasses jazzmusik och en hel del annat.

Just som tidsspegel är den här filmen över huvud taget lysnde: här finns både bunnies och demonstranter med röda fanor, både arbetsliv – filmens manlige huvudrollsinnehavare Karl-Inge ”Charlie” Svensson (Bernt Lundquist) är lastbilschaffis – och gatuteater.

Också filmens språk – dess repliker – känns äkta. Särskilt gäller det omdömet den kvinnliga huvudrollsinnehavarainnan Pia (Solveig Ternström), som snackar på ett sätt som tjejer med Pias bakgrund gjorde på den tiden. Kanske är det här ett resultat av att Vilgot Sjöman lät sina båda huvudrollsinnehavare medverka i utformningen av manus.

”Lyckliga skitar” är mycket präglad av det tidiga sjuttiotalet, i nästan alla avseenden:

Den sexuella lössläppheten markeras inte bara genom bunnyshowen och bilder av mer eller mindre nakna damer – i det stycket känns den passerad, men vi måste förstås i första hand se den som en tidsspegel. Man måste dock nämna att det finns ett långt bastuavsnitt med nakna män också i den här filmen.

Filmen präglas vidare av tidens vilsenhet i fråga om beständiga relationer mellan en kille och en tjej: Filmens Pia är med barn och får tillfällig bostad hos Charlie, men hennes bostadssökande drar ut på tiden och ger inget resultat, och så visar det sig att Charlie kanske också i själva verket har kommit till en punkt där han söker en mer fast livspartner.

I yrkeslivet som lastbiloschaffis på en liten firma hamnar Charlie, efter att inledningsvis ha känt viss tvekan mot cubaentusiasterna med deras mer intellektuella bakgrund, till slut på de senares ståndpunkt – bara för att i stället hamna i konflikt med chefen och få sparken.

I frågan om parrelationen får den här filmen ett ganska roligt slut. När Charlie kommer hem och upptäcker att Pia är borta, förstår han, att hon har åkt in på BB för att föda det väntade barnet, men i kaoset där blir det snart klart, att Pia också uppvaktas av en annan man, den riktige fadern, också han utrustad med blombukett. Så det ser dystert ut för Charlie – men i en avslutande sekvens får man se honom som agitator, i bakgrunden påhejad av Pia med barnvagn.

Som tidsskildring, också som politisk tidsskildring, tycker jag den här filmen fungerar väl. Men lite synd är det att man på slutet hör en version av ”Internationalen” på ryska. Det är en pampig inspelning, men just den ryska samhällsvarianten stod inte så särskilt högt under den där epoken.