Om kärlek – eller snarare om köttets lustar – och om klasskamp
19 februari 2013 21:25 | Film, Politik | 8 kommentarerI Vilgot Sjömans film ”En handfull kärlek” (1974) finns i en liten biroll, huvudpersonen Hjördis’ lillebror Linus, spelad av Harald Hamrell. Detta väcker min nyfikenhet på två sätt. Dels är Harald Hamrell, senare främst känd som Beck-regissör, en person som jag känner familjevägen: vi är bekanta med hans föräldrar, och vår Anna var under gymnasietiden skolkamrat med Harald. Dels – och det är naturligtvis intressantare för en vidare publik – förekommer det en Linus också i en rad självbiografiska böcker och filmer av Vilgot Sjöman.
Vida mer central i den här filmberättelsen är förstås den nämnda Hjördis – denna kvinnliga huvudroll i filmen splas, nyanserat och trovärdigt, av Anita Ekström.
Hon slits mellan olika män och olika sociala miljöer. Hon lever i ett förhållande med Daniel (Severin) Larsson, som jobbar vid Gasverket – i filmen spelas han av Gösta Bredefeldt. Han är radikal, dras till ungsocialismen och vill varken ge deras förhållande kyrklig välsignelse eller skaffa barn.
Själv är Hjördis som så många andra av tidens arbetarklasskvinnor – handlingen tilldrar sig storstejkåret 1909 – hänvisad till hushållsarbete hos en mer besutten familj, Crona. Grosshandlare Claes (Gideon) Crona, spelad av Ernst-Hugo Järegård, får, trots att han är gift, smak för Hjördis, och de inleder ett förhållande, som också leder till att hon blir med barn. Sånt förekom säkert i många hushåll med tjänstefolk, men lite speciellt i just den här historien är att hustrun Inez (Ingrid Thulin) ser ut att acceptera makens snedsprång.
Claes och Inez försöker lösa den uppkomna situationen genom att sammanföra Hjördis med ungkarlen Sebastian Renholm (Per Myrberg), vilket verkar hoppingivande för en fattig flicka – ända till dess det uppdagas att Sebastian, tvärt emot vad som har förespeglats henne, är utfattig.
Gasverksarbetaren Larsson känner sig, trots att han ju själv inte har velat ha barn med Hjördis, sviken och hämnas genom att ligga med Inez’ vackra syster Thérèse Lundström (Evabritt Strandberg), bara för att därefter erbjuda henne en strejkkassa på avvägar – vi ska återkomma till det – som betalning.
Och när grosshandlare Crona i filmens slut söker upp Hjördis för att, som det bruakr heta, ordna det för henne, avvisar hon honom stolt och föraktfullt. Hon vill stnna kvar med det väntade barnet i sin nu ännu mer proletära miljö. Och till värn har hon här socialistagitatorn och skriftställaren Theodor ”Finland” Litz (Ernst Günther).
Denne spelar den mer anarkosyndikalistiskt präglade roll av revolutionär vänster som fanns inom arbetarrörelsen innan kommunistpartierna tog form. Storstrejken 1909 utgör fonden för den här sjömanska historien, och även om Sjömans film innehåller en del väl konspiratoriska utsagor om LO-ledningens och Hjalmar Brantings förment svekfulla roll i konflikten, finns där förstås också ett korn av sanning: stämningsläget hade piskats upp till ett läge, där storstrejksvapnet till slut blev oundvikligt. Och långt ifrån alla på arbetarsidan hade samtidigt klart för sig, vilka väldiga ekonomiska resutser motsidan i det läget hade att sätta emot.
Men det är alltså i besvikelsen över den egna organisationens förmenta svek filmens Larsson strör penar ur en förskingrad stejkkassa över grosshandlarens syster.
Den här filmen har många förtjänster, men dess grundläggande svaghet är att den trots längden – två timmar och 20 minuter – inte lyckas skildra sina båda huvudtemata, det privata och det politiska, på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Framför allt porträttet av Larsson blir lite för grunt i både de ena och det andra avseendet.
8 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag har en, stående kommentar: Allra största och varmaste kramen till Enn och Birgitta. Två underbara människor och förebilder! Mina och många andras idoler!
Comment by Eva — 2013 02 19 22:47 #
Jag ser i DN att journalisten Lars Adaktusson avser att bli medlem i Kristdemokraterna och kandidera för partiet i det kommande EU-parlamentsvalet nästa vår. Det är onekligen så att partiet befinner sig i en djup kris såväl politiskt som opinionsmässigt. Kanske har man nu, genom Adaktussons inträde i politiken, blivit bönhörda och fått den stjärna, tillika synnerligen vältalig, som man så länge drömt om. Det är uppenbart att Göran Hägglund inte längre är en tillgång för partiet, snarare ett rejält sänke. Många kristdemokrater torde vara allvarligt oroade över situationen. Ty utan ett KD, liksom ett C, i Riksdagen torde en fortsatt borgerlig regering vara fullständigt uteslutet efter 2014 års val.
Göran Hägglund är den rikspolitiker som jag tycker allra sämst om. Jag skall förklara varför. För mig är ett grundläggande krav att en politiker, oavsett på vilken nivå denne befinner sig på, är hederlig i sitt sätt att uppträda. Ty ohederliga politiker skadar demokratin.
Eftersom det inte skiljde så mycket mellan de politiska blocken i 2006 års, så kom hr Hägglund på en utmärkt idé i den allra sista slutspurten av valrörelsen: Man skulle lova en bensinskattesänkning om man fick väljarnas förtroende att bilda regering. Ett förslag som helt saknade grund i den värld vi andra lever i, vilket självfallet Hägglund och hans rådgivare måste ha känt till. Eftersom avståndet mellan blocken var, som sagt, så litet, kan man med fog påstå att de borgerliga, genom Hägglunds förtjänst, lurade till sig makten. Väljarna köpte ju naturligtvis budskapet att de skulle få billigare bensin.
Detta Hägglunds handlingssätt kan bara betraktas som politisk ohederlighet på allra högsta nivå.
Att sedan Alliansregeringen kom till makten och började sitt systematiska vanstyre, det torde räcka att nämna Nuon-affären, av landet är dock en annan historia.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 20 12:05 #
Till Enn Kokk: Om kärlek, den mellan två män, handlar del 2 av Jan Guillous ”Det stora århundradet”, som jag just har börjat läsa. Hans första del, ”Brobyggarna”, var oerhört imponerande och vittnar om en mycket kunnig och beläst författare. Man kan tycka vad man vill om Jan Guillou, men han är onekligen en av vår tids stora intellektuella. På Juridicum kallade vi honom på 1980-talet för Giljotinen, för hans ofta snabba slutsatser om personer och ting. Ja, hans förmåga att göra processen kort med meningsmotståndare. Jag har alltid, trots att jag inte delar hans politiska världsbild, uppskattat honom som person.
Vi skall vara tacksamma att han avslöjade IB-affären, den största politiska skandalen i Sverige under 100 år. När man så här efteråt tar del av denna mycket smutsiga affär kan man bara säga, om man nu skall uttrycka sig diplomatiskt, att man inte blir särskilt imponerad av en del äldre socialdemokrater.
Bara tanken att spionera på sina egna landsmän utifrån ett påstått hot från små, kommunistiska grupper, såväl på arbetsplatser som sjukhus, känns för mig, med mitt rättspatos, så FEL. Och dessa simpla försök till bortförklaringar att hävda att ”ja, vi levde ju i en annan tid med det kalla kriget tät på oss”. Sedan detta att han dömdes till fängelse för spioneri för att han avslöjade att socialdemokrater spionerade på oliktänkande inom och utom arbetarrörelsen. Ja, man kan bara skaka på huvudet.
Utan Jan Guillou hade Sverige på alla sätt varit ett fattigare land!
Eller hur, Enn?
Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 21 21:37 #
Till Bengt Eliasson: Jag har själv, i samband med publiceringen av min egen IB-bok, suttit i samma panel som han i en debatt på ABF-huset i Stockholm, och bland annat därifrån vet jag att han för sin del faktiskt inte tyckte att IBs åsiktsregistrering, den som alltså delvis gjordes av handplockade socialdemokrater, var den viktigaste delen av IBs verksamhet. Själv la han mycket större vikt vid IBs roll som spionorganisation med verksamhet också utanför vårt land, och vad jag förstår anser han själv att det var avslöjandena på den punkten som renderade honom fängelsestraffet.
Comment by Enn Kokk — 2013 02 21 21:47 #
Till Enn Kokk: Vad säger det om en politisk organisation som spionerar på sina egna? Det är tur att dessa djupt tragiska händelser i svensk nutidshistoria sakta men säker bleknar bort. Jag kan också nämna att jag har läst din IB-bok.
Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 21 21:59 #
Till Bengt Eliasson: Vad man på den punkten måste ha klart för sig är att det långt före IB förekom en stenhård maktkamp om makten i fackföreningarna mellan å ena sidan socialdemokraterna, å andra sidan kommunister av olika schatteringar. Så långt var det en helt normal och begriplig maktkamp.
Det Birger Elmér gjorde – jag har själv intervjuat honom – var att knyta villiga delar av socialdemokratins nätverk inom facket till försvarets underrättelseväsende, alltså IB. Kunskapen om vilka som var kommunister fick han på så sätt gratis – informationen hade ju samlats in av andra skäl. IBs roll i det här stycket var att lokalisera och registrera presumtiva landsförrädare. Metoden var i praktiken mycket trubbig, men man bör ju ändå se den i ljuset av sin tid, det vill säga en tid då det fanns kommunister som själva såg sig som revolutionärer.
Comment by Enn Kokk — 2013 02 21 22:21 #
Till Enn Kokk: Det finns skäl att något ytterligare kommentera IB-affären, men jag ser att tiden inte medger det, då vi skall till Rival på Södermalm och se eftermiddagsföreställningen av Rain Man med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson i de bärande rollerna. Det skall bli intressant att se Gustafsson, enligt många Sveriges roligaste man, i en mer allvarlig roll jmf med exempelvis figuren Gottfrid. Sedan skall vi äta en god middag på Restaurang Gotland på Brunnsgatan, som huvudsakligen använder sig av ekologiska produkter från ön. Vänner till oss har berömt deras kök. När jag tänker på ön Gotland går tankarna till de lammskallegasker på Gotlands Nation, som man en gång deltog i som student, och jag säger bara en sak om den rätten: Aldrig mer!
Comment by Bengt Eliasson — 2013 02 23 10:04 #
Till Bengt Eliasson: Du är väl medveten om att den här IB-diskussionen av dig har hakats på ett fullkomligt ovidkommande ämne, en film? Det här är mot all bloggkutym: kommentarer ska handla om den text bloggägaren har skrivit, inte om något helt annat. Bloggar är inte insändarspalter för fritt tyckande i vilka ämnen som helst.
I det här fallet är det så att jag faktiskt själv utförligt har skrivit på bloggen om IB, också haft debatt om de här frågorna, så för mig känns det tjatigt att behöva upprepa sådant jag har publicerat för länge sen. Men det går ju att via bloggens sökfunktion plocka upp äldre texter och fästa nya kommentarer till dem, om det känns angeläget.
Comment by Enn Kokk — 2013 02 23 11:13 #