Om livet före jul och om ett litet vardagskalas

Livet går sin gilla gång. Fast vid min ålder och med mina krämpor kan man ju aldrig vara helt säker på det. I går var jag på nytt kallad till Akademiska för hjärt- och lungröntgen, och eftersom jag inte har fått något resultat än, vet jag ju inte om jag lever eller inte.

Den här veckan bor Kerstins barn hos oss, så morgnarna har blivit tidiga för oss, eftersom vi måste väcka Viggo och Klara, ge dem frukost och se till att de går till skolan i rätt tid. Först därefter brukar morfar och mormor själva äta frukost och till en eller annan extra kopp kaffe läsa färdigt morgontidningarna.

Fast både jag och Birgitta hade vid det här laget egentligen lagt om våra egna morgonvanor. Det fanns därför en uppenbar risk att vi inte skulle reagera på våra svagtljudande gamla resväckarur, så jag var nere hos vår urmakare i centrum och köpte en större väckarklocka, som skräller rejält.

Jag har börjat handla julklappar; Birgitta är just nu nere på stan och handlar fler sådana. Själv ska jag göra nya julklappsräder i nästa vecka då barnbarnen bor hos sin pappa. När de som nu är här, ska de ju också tas emot här hemma efter skolan.

I går hann i alla fall Kerstin komma hem innan jag och Birgitta skulle i väg. Vi var hembjudna till Bengt och Inger – Bengt var en gång i världen gift med Birgitta, och deras gemensamma barn, Anna, har växelvis bott hos oss och hos Bengt och Inger, vilket underlättades av att de skaffade sig en lägenhet bara ett par kvarter från vår. Vi har sedan fortsatt att träffas regelbundet, inte bara inom ramen för den sosseförening vi alla tillhör utan också privat, detta alltså även långt efter det att Anna var den sammanlänkande faktorn.

En ganska rolig sak i det här sammanhanget är att Bengt, som inte har något estniskt påbrå, har kommit att intressera sig mycket för Estland (och dess grannländer Lettland och Litauen): han har läst estniska författare som finns översatta till svenska, läst estnisk historia och besökt snart sagt alla delar av Estland, i flera fall många gånger; dessutom brukar han anordna av honom själv guidade pensionärsresor till Estland och dess två grannländer i söder. Så ibland kan det, när vi som i går kväll var hembjudna till Bengt och Inger, bli ganska mycket prat om Estland, både landets historia och aktuella erfarenheter därifrån. Bengt kan inte estniska men har ändå lärt sig en del användbra ord och uttryck och hade nu till och med skaffat en ordbok.

Anna var med Birgitta och mig på sitt livs första estlandsresa redan 1985, men hon har nu ockiså varit över med sin far och blev då så förtjust i en spabehandling – hon har reumatism – att hon tydligen tänker åka till Tallinn flera gånger.

Nå, syftet med gårdagens träff var att äta middag tillsammans. I det lilla middagssällskapet ingick också Lennart Källströmer och hans hustru Inger Lindqvist, gamla arkabor liksom Birgitta, Bengt och Inger. Arken är den gängse benämningen på Nykterhetsvännernas sudenthem på Sturegatan i Uppsala, och därav förstår man att alla de nämnda en gång i världen var aktiva nykterister – Lennart och Inger är det förresten fortfarande.

På Arken har sedan även både Anna och Kerstin bott; Kerstin satt för övrigt under en period som nykterhetsröreelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där hon efterträdde Lennart, som jag själv hade som kollega där; jag representerade då Uppsala kommun. Intressanta äro om inte Herrans så dock Folkrörelsernas korsande vägar.

Alla vi som träffades i går kväll är ju i den åldern att vi bland annat ses på varandras jämna födelsedagar. Birgitta och jag firade på grund av våra tilltagande krämpor inte våra 75-årsdagar i någon större skala, så Lennart och Inger ville passa på att ändå, så här post festum, ge oss något trevligt i 75-årspresent.

Som presenter hade de valt något som har anknytning till Inger personligen, dels ”Hon som älskade havet”, samlade dikter av Ebba Lindqvist (Warne förlag, 2009), dels Birgitta Bergstens ”Kvinnan och havet. Ebba Lindqvist – liv och dikt” (Warne förlag, 2008). Ebba Lindqvist var Ingers faster.

Vem är Ebba Lindqvist, frågar säkert många som läser denna text. Ebba Lindqvist (1908-1995) var en tillräckligt betydande poet för att få en helsida i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen”, del V, den som omfattar perioden 1920-1950.

Själv kom jag i kontakt med hennes poesi via mitt eget första universitet, Folket i Bild. Under tonåren skaffade jag mig ockå och läste Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter” (FIBs lyrikklubb, 1953), där hon hade en avdelning med elva dikter.

Bohuslänsk vinter

Så ödsligt gråa finns väl inga vintrar
som vintrarna därhemma. Grå ligger bergen,
och molnen hänga snyftningstunga,
och landsvägen är isgrå,
och gräset grått.

Så ödsligt bara finns väl inga vintrar –
Gud sig förbarme.
Enen står där risig och ljungen bar,
och ormbunkarna knastra
i den råa vinden.

Vart skall vi gå, var skall vi gömma oss?
Som döda ögon stirra
snöns vita fläckar,
och havets järnhand griper oss om strupen.
Vart skall vi gå?

Ur ”Lyrisk dagbok”, 1937

Nu tändas tusen juleljus

I går kväll var vi i Domkyrkan på den årliga luciakonserten med Uppsala musikklasser. Birgitta får varje år en inbjudan till den här konserten som tack för att hon en gång i världen gjorde en avgörande insats, när musikklassernas existens hotades.

Varken jag eller Birgitta har någon religiös tro, och Birgitta, men inte jag, sjunger också med i den enda unisona sången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men jag hör gärna på de många psalmerna som ingår i programmet; de är alla välbekanta för mig sedan min egen skoltid, och några är mycket vackra, även om jag alltså inte delar troselementet i dem: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”.

Också en rad av de andra sångerna, som Adams berömda ”Julsång” och ”Sankta Lucia” icke att förglömma, hör hemma i den kristna traditionen, den som i mer än tusen år har präglat inte bara religionsutövningen i det här landet.

Trossidan av den här sångtraditionen har, liksom den religiösa sidan av ”Den blomstertid nu kommer” vid skolavslutningarna, tunnats ut i vår tids allt mer sekulasierade samhälle.

Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan. Och jag tyckte så årtionden innan Sverige hade någon muslimsk minoritet man ens kunde lägga märke till. För mig får kristna, judar och muslimer gärna samlas till gudstjänst, men deltagande i sådana aktiviteter måste vara frivillig, bygga på egen tro .

Med psalmerna förhåller det sig kanske ändå något annorlunda.

De är ett djupt rotat musikaliskt arv i den svenska kulturen, ett arv som lever trots den avkristning jag själv i grunden välkomnar. Jag har ett emotionellt och estetiskt förhållande till dem, fastän jag som icke troende ser på deras trosinnehåll som på andra myter eller sagor. Men en del av svensk kultur är de!

Det kan, tror jag, även muslimska barn förstå. Därför kan de också vara med och lyssna – sjunga med måste de ju inte, särskilt inte i de starkt trospräglade delarna av psalmerna.

Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.

Restaurera seriesidorna och vinn nya generationer läsare

Rocky, i det här fallet serietidningen, härbärgerar inte bara Martin Kellermans titelserie ”Rocky” utan också mycket annat – fortfarande för mycket recensioner och om spel, men bland serierna finns numera ett par permanenta inslag. värda att nämna.

Bland de besläktade – jag tänker då till exempel på attityden till sex – tillskotten finns Lina Neidestams ”Zelda”; roliga är också till exempel Zeldas ganska egoistiska uttolkningar av den feminism hon gärna och högljutt bekänner sig till.

Ännu mer, och vassare, samtidssatir hittar man i Pelle Forsheds (text) och Stefan Thungrens (bild) ”Stockholmsnatt”, som man, utöver i ”Rocky”, varje weekend hittar i Svenska Dagbladet.

Innehållet i flera av dagens serietidningar – Rocky är ett exempel – riktar sig över huvud taget inte till barn eller unga i de lägre tonåren. Den här typen av serietidningar görs för vuxna läsare, vana vid seriemediet sen barnsben. Och den här inriktningen är givetvis helt i sin ordning – det finns ju andra typer av serietidningar, med yngre åldrar som målgrupp.

I flera av de dagstidningar som fortfarande publicerar serier syns den här trenden också tydligt. Dagens Nyheter har på söndagarna visserligen kvar en barnserie, men resten av söndagsseriesidan, med Lise Myhres ”Nemi” som främsta exempel, riktar sig inte till barn och unga. På vardagarna innehåller DN numera bara tre serier, ingen av dem precis någon läsning för barn: Martin Kellermans ”Rocky”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Ulf Lundkvists ”Assar”.

Samma tendens finns i Aftonbladet, som har reducerat sina dagliga serier till två: Lars Mortimers roliga variationer på ständigt samma tema, ”Hälge”, och så den inte bara för de yngre läsarna oläsliga danska serien ”Wumo”, signerad Wulff och Morgenthaler. Var sin dag i veckan förekommer, på annan plats i tidningen, ytterligare två vuxenserier, den redan nämnda ”Zelda” och så Charlie Christensens fortfarande uddiga ”Arne Anka”. Också Martin Kellermans ”Kellermannen” publiceras en gång i veckan i Aftonbladet, men den är ju ingen serie.

Jag gillar alla de nämnda serierna utom ”Wumo”, men jag är ändå missnöjd med både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Dels för att de har för få serier. Dels, och framför allt, för att de med sina serier i dag nästan bara vänder sig till den ingtellektuella och vuxna seriepublik jag själv är en del av.

Några lite mer folkliga skämtserier skulle inte skada, och vill man vänja människor att från barnsben vilja läsa tidningar, måste dessa också innehålla serier för yngre publik. Och både den och äldre seriefans som jag själv skulle med begär kasta oss över dagens strippar, om våra dags- och kvällstidningar också innehöll bra äventyursserier/fortsättningsserier.

Kjell Eriksson i en av honom själv spräckt spegel

När jag läser deckare har jag en förkärlek för lite udda böcker, vars agerande, miljöer och intriger ger någonting mer än den där utstuderat konstruerade spänningen som tycks locka så många deckarläsre. Kort sagt: böckerna ska också ha andra kvalitéer än spänningsmomentet för att locka mig.

Av just de här skälen har jag läst och gillat Kjell Erikssons polisromaner, detta trots att de ofta har brutit mot de etablerade reglerna för deckargenren. Whodunit har inte alltid varit de här deckarnas signum – enligt gängse normer har vi ibland alldeles för tidigt fått veta vem som var den skyldige – och det har också hänt att vi har kommit mördaren så nära, att vi har förstått hans motiv, någon gång kanske till och med lite mer. Och Eriksson har låtit oss få möta människor och miljöer, som inte är så vanliga i spänningsvärlden. Den som vill läsa mer om de här deckarna kan gå vidare till Kulturspegeln, Deckare.

Många av miljöerna, hämtade från olika delar av Uppsala och Uppland, har jag av naturliga skäl varit bekant med, och när jag nu har läst hans ”Simma i mörker” (Ordfront, 2012), har jag fått ytterligare nycklar: på flera ställen berättar han om verkliga människor och händelser som han har vävt in i sina kriminalromaner.

Den här memoarboken, av Eriksson själv betecknad som ”En självbiografisk klassresa”, är intressant i båda nämnda avseendena, som självbiografi och för sitt klassperspektiv. Dock är den också problematisk i båda avseendena.

Som självbiografi är den fragmentarisk och, framför allt, okronologisk – läsaren får själv lista ut tidsaxeln i den.

Jag kommer själv från arbetarklass och känner stor sympati för att Eriksson, uppvuxen i en genuin arbetarmiljö här i Uppsala, har kvar det klassperspektiv på livet som fanns i det Almtuna han växte upp i. Men de flesta i den miljö han växte upp i var sossar, och han själv var, om än under en mycket kort period, med I SSU; 1968 gick han också i det socialdemokratiska Första maj-tåget.

Som många andra sögs han med i den revolutionära våg som kom med FNL-grupperna och de nya kommunistiska grupperingar som bildade det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster. Så småningom gör han upp också med det maoistiska KFML/SKP, som han blev aktiv i, men jag tycker inte att han egentligen ger någon ordentlig förklaring till varför han för egen del lämnade socialdemokratin.

Några kända socialdemokratiska rikspolitiker får sina fiskar varma, men bara i en hatuppräkning – de hör inte till mina favoriter heller, men Kjell Erikssons problem är att så många av de av honom nämnda fick en politisk roll värd att tala om först långt efter det att han själv hade lämnat socialdemokratin. Några av SSUarna från hans egen tid – jag känner dem alla – nämner han vid efternamn, dock utan att egentligen säga något annat om dem än att de inte kunde hålla honom kvar men själva senare fick politiska förtroendeuppdrag, och en lite äldre SSUare, den nyligen avlidne Kjell Johansson, i boken benämnd KJ, skildrar han rent av med sympati.

Över huvud taget förstår jag inte vitsen med att benämna ett stort antal av de omnämnda personerna med initialer – för mig som deckarläsare är det ju ändå ganska lätt att lista ut att HN = Håkan Nesser. Dessutom: Nesser omnämns ju med sympati, medan Kerstin Ekman, som Eriksson är kritisk mot, omnämns med namn. Och på tal om deckarförfattare förstår jag inte Kjell Erikssons slängar mot Arnaldur Indriðason, som för övrigt skriver lika egensinniga och läsvärda deckare som Eriksson själv.

I andra avseenden kan Kjell Eriksson vara knivskarp. Jag är genom lång och trägen forskning ganska förtrogen med 1960- och 1970-talens vänstergrupperingar och har också gett ut både häften och böcker om dessa, men i ett fall, Arbetarlistan, till vars bildande Kjell Eriksson mycket aktivt bidrog, lägger han nu fram en mycket intressant redogörelse, som framför allt förklarar den här partibildningens snabba nedgång och fall.

Också hans, om än fläckvisa, skildring av ett delvis redan svunnet Arbetaruppsala och enskilda människor där är värdefull, särskilt för oss uppsalabor.

Själv har Kjell nu lämnat sitt Uppsala; han bor växelvis i Brasilien och Spanien. (Och han har genom åren vid det här laget hunnit vistas också i många andra länder, vilket framgår både av självbiografin och av miljöerna i flera av deckarna.) Han har sålt villan och redan dess förinnan också sin plantskola – han berättar för övrigt i sin memoarbok om hur han länge växlade mellan å ena sidan anläggningsarbete och arbete i handelsträdgård utomhus och å andra sidan sitt författande.

Dess förinnan hade den här stadskillen under en lång period arbetat inom Lantarbetareförbundet.

Jag känner honom en smula – vi var för några år sen samtidigt aktiva inom Ordfront i Uppsala, han som ordförande, jag som kassör – och vi fick, trots våra olika politiska utgångspunkter, ett mycket bra förhållande till varann, men det betyder inte, att jag i alla avseenden förstår mig på honom ens efter den här självbiografiska boken.

Varför kan han aldrig slå sig till ro för gott någonstans? Varför har han bytt kvinnlig partner så många gånger? (Jag har träffat en av dem några gånger, men i den här boken nämner han ett antal.) Varför tröttnar han på organisationer och sammanhang han har hört hemma i?

Jag har under läsningen av den här memoarboken någon gång funderat över om några drogintensiva år strax efter mitten på sextiotalet – han skriver själv om dem – plus senare, ibland inte särskilt måttfullt, alkoholbruk kan ha bidragit till den här eviga oron, men jag tror att de kanske snarare också de är symtom på något slags inre oro, den som både i unga år fick honom att, trots en uppenbar begåvning, vända ryggen till skolan och den som alltså senare i livet har fått honom att hoppa från tuva till tuva, vid ett tillfälle – som han själv skriver om – också att bli intagen på Ulleråker.

Bli inte förbannad nu, Kjell! Jag gillar dig, även om jag har en del frågetecken kring delar av innehållet i den här boken.

(S) störst i Estland – nyliberala Reformpartiet ner på tredje plats

Det blåser snålt kring det regerande nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) i Estland. Partiet har ansatts hårt om sin finansiering. Justitieminstern har tvingats – valt, heter det officiellt – att avgå. Fler är skeptiska till partiets politik i den rådande ekonomiska krisen.

Opinionsläget är så skakigt och innehåller så anmärkningsvärda förändringar, att nyhetsprogrammet i TV Aktuaalne kaamera har valt att publicera Emors nya siffror halvvägs in i mätperioden. De mätresultat som har redovisats täcker bara perioden 21-28 november, och man bör väl åtminstone invänta resten av mätningen för att våga dra alltför långtgående slutsatser, men under den aktuella mätperidoen var stödet för Reformpartiet, sedan mycket länge Estlands största parti, nere på 21,4 procent.

Upp går det däremot för det ledande oppositionspartiet Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet), som nu med 30 procent är Estlands största parti.

På andra plats ligger Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 24 procent.

Reformpartiet verkar, av kommentarerna att döma, faktiskt ha tappat en del anhängare till Socialdemokraterna, men flertalet av de anhängare Reformpartiet har tappat har ändå gått över till dess borgerliga regeringspartner Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), ett socialkonservativt, nationalistiskt och kristet parti. IRL ligger i den här mätningen på sin högsta nivå på länge, 17,3 procent.

Jag återkommer när hela mätningen är klar och det är meningsfullt att jämföra med tidigare mätningar.

Tillbaka hos Laboremus, 110 år

Föreningen Laboremus, vars ordförande jag var 1960-1961, firade i går kväll sitt 110-årsjubileum. Laboremus startades 1902 som en socialdemokratisk förening för studenter och arbetare, och den traditionen levde fortfarande kvar när jag var aktiv i början av 1960-talet – en del av de ledande i Uppsalas LO-fack var medlemmar och kom faktiskt också till en del av mötena. Men med tiden blev Laboremus förstås allt mer en studentförening, från 1931 ansluten till det då bildade Socialdemokratiska studentförbundet.

Också i den historik som delades ut vid gårdagskvällens jubileumsmiddag nämns mitt tidiga sextiotal som Laboremus’ storhetstid. Medlemstalet steg, från 125 när jag blev ordförande, till 254 när jag ett år senare lämnade över ordförandeklubban. Men jag var fortsatt aktiv, det närmaste året som vice ordförande; jag var sedan också redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas och deltidsanställd ombudsman i Studentförbundet. På relativt kort tid fördubblades medlemsantalet i Laboremus till 500 – som mest hade Laboremus 600 medlemmar.

Laboremus stod under den här perioden för en radikal socialdemokrati, men det intressanta är att det stora flertalet av oss som var aktiva under den här epoken förblev socialdemokrater, även när det runt decennieskiftet 1960-tal-1970-tal blåste mer revolutionära vindar genom studentvärlden. Det var också intressant att se att flera kamrater från den här epoken, gamla vänner till mig och Birgitta, hade kommit till jubileumsmiddagen.

Några av oss höll middagstal: Birgitta Dahl om vietnamfrågan; Gunnar Lassinantti berättade om de brytningsår jag har snuddat vid ovan, de som ledde till att Laboremus i ett decennium stod utanför den socialdemokrati den både före dess och efter dess har varit en förgrening av.

Jag harangerades av andra flera gånger men avstod själv från att tala. Dock hade jag möjlighet att ändå framföra något av det jag kunde ha talat om, detta eftersom jag satt bredvid Laboremus’ nuvarande ordförande, Elin Carlsson. Mitt emot mig hade jag för övigt Marika Lindgren Åsbrink, liksom jag själv förr sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, och på min vänstra sida satt Milischia Rezai, som vi nyligen har sett tala i FN.

Jag kunde, när vi talade om Laboremus’ storhetstid på 1960-talet, ha talat om storslagna politiska möten med Ernst Wigforss, Tage Erlander, Olof Palme och andra. Jag kunde också ha berättat om det fantastiska spektakel jag ledde i en fullsatt universitetsaula med Harbert Tingsten och biskop John Cullberg som främsta kombattanter men som blev stor underhållning genom tre inlägg på raken från galningar i publiken – ”och Gud har givit Sverige berg som inte Danmark har” löd ett av budskapen – och som väckte munterhet på gränsen till jubel i publiken.

Men det jag främst valde att ge som råd för en framgångsrik verksamhet var att man, för att få en vidare rekryteringsbas än statsvetare och ekonomer, utöver det självklara ämnet politik – i det fallet för övrigt inte bara dagspolitik utan också ideologi – måste ha en bredd i verksamheten som lockar också andra. Vi hade författaraftnar, bland annat en recentiorsträff med Lars Forssell som huvudtalare. Vi ordnade teaterresor till Stockholm. På våra jättelika sista april- och julfester medverkade artister som Sven-Bertil Taube och Monica Nielsen. I en senare del av vårt bordssamtal nämnde jag att vi också hade filmaftnar, visade film i möteslokalen och gick på bio tillsammans.

Och som också framgår av den skriftliga redogörelsen i häftet som utdelades, var vi häftigt engaerade i internationella frågor som Spanien, Sydafrika, Moçambique, Sydrhodesia, Algeriet, Cuba och inte minst Vietnam – Birgitta berättade i sitt middagstal om Laboremus som föregångare i den svenska debatten om Vietnam. Häftigt mot EEC var vi också – jag kom under middagen att prata med mina bordsgrannar också om mitt senare motstånd mot EMU, en fråga där jag noterar att jag inte bara var med om att vinna folkomröstningen utan där jag nog i dag har långt flera än då som åtminstone i sitt stilla sinne är tacksamma för att jag och andra ställde oss på tvären när det begav sig.

Men allt är – och var – inte politik. Lördagskaffen och lördagsluncher på ett par av nationerna blev samlingspunkter, även om de innehöll ett element av politik, och senare blev den egna föreningslokalen på Tiundagatan en samlingspunkt främst på lördagarna. Efter de formella lördagsträffarna spelade ett stort gäng laboremiter fotboll på planen på Stabby gärde. Under en period badade ett gäng killar bastu på Centralbadet på lördagarna. Grunden för umgänget var gemensamma politiska värderingar, men stora delar av den växande föreningen hölls också samman av sociala aktiviteter och personliga vänskapsband.

Vid middagen i går sjöng vi många sånger tillsammans, vilket fick mig att påminna om de Laboremus’ sångblad med piratkopierade och hemsnickrade politiska texter jag gjorde åt föreningen och som i stencilerade häften spreds till alla medlemmar. Jag gjorde också flera mötesprogram med politisk musik som tema för Laboremus: spelade skivor ur min växande skivsamling med radikala sånger.

Efter middagssittningen valde de flesta ur vår generation att åka hem – flera av dem skulle till Stockholm. I samband med omdukningen av lokalen för dans samtalade jag och Birgitta med ytterligare några laboremiter ur yngre generationer än vår, och så småningom – när baren på övre våningen öppnade – inhandlade vi var sitt glas rödvin.

Vi satte oss vid ett bord längs väggen och tittade på de aktiviteter som pågick på dansgolvet, men ljudnivån var mycket för hög för våra öron – Birgitta har just varit hos öronläkaren – så när vi hade druckit ur våra glas, beslöt vi oss för att åka hem.

Men en rolig fest var det!

Melodikrysset nummer 49 2012

Dagens kryss avslutades med den, tror jag, lättaste frågan hittills i kryssets historia. Vi hörde Loreens vinnarlåt i årets melodifestival och Eurovision Song Contest, ”Euphoria”. Ur den svenska programtiteln skulle vi klara att extrahera ordet melodi.

Och så sent som i går kväll såg jag och många andra ”På spåret” i TV. I går tog oss Kristian Luuk, estländare liksom jag, bland annat med till Tallinn, där jag förstås har varit ett otal gånger. I krysset skulle vi dock veta vem som har komponerat signaturmelodin till programmet, ”Jernbanegaloppen”: dansken Hans Christian Lumbye. Fast numera störs jag ibland av att resorna till det sökta slutmålet inte längre företas med järnväg, eftersom ju då den dubbla associationen i programtiteln går förlorad.

Från en TV-serie, en brittisk sådan, hade också huvudfiguren i en annan fråga hämtats. TV-signaturer fastnar nästan aldrig i mitt musikminne, men jag har ju läst alla Sir Arthur Conan Doyle’s böcker om Sherlock Holmes och vet att han sällan ses utan pipan.

Sherlock Holmes har jag sett i olika filmatiseringar, däremot inte den svenska filmen ”PS Sista sommaren” från 1988. Tone Norum och Tommy Nilsson gjorde låten i den, ”Allt som jag känner”, redan 1987, men den blev riktigt stor året därpå, då den bland annat låg på Svensktoppen i 35 veckor.

En annan av dagens ljudillustrationer, ”Köp hjärtan”, ingick i flera filmer från 1930- och 1940-talen. Här måste man dock – som jag – också minnas texten: ”så är mitt namnanrop: Jag älskar dig”.

Också Nils Pernes och Sven Paddocks ”Världen är full av violer” har förekommit i film, faktiskt flera sådana, men först i ”Gröna hissen” (1944). Som Anders Eldeman antydde hade den en revyförlaga.

På musikalscenerna hör Andrew Lloyd Webbers och Tim Rices ”Evita” hemma. Jag antar att fler än jag tyckte att det var ganska lätt att identifiera ”Don’t Cry For Me, Argentina”.

”Drutten och Gena”, även kallad ”Drutten och krokodilen”, sändes i svensk TV 1973-1988, och eftersom jag på den tiden hade barn i rätt åldrar, har jag sett ganska mycket av den här serien med rysk förlaga. Hur bekant är den för dagens barn?

Evert Taube är jag väl förtrogen med – jag har allt av honom på skiva. Hans ”Nocturne” från 1966, som börjar ”Sov på min arm”, har jag rent av återgett här på bloggen – se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Monica Zetterlund har jag också allt av på skiva. Jag har mött henne personligen, och jag har hört henne både på revyscen och på socialdemokratiska valmöten. Hon var en underbar artist, så också i ”Under vinrankan”, som vi fick höra i dag.

Jag har också allt med Aston Reymers Rivaler, ett band med ett suveränt gung. De skrev en del stockholmsanknutet material, till exempel ”Stockholms ström”, och jag har hört dem spela live på Sergels torg, utan entréavgift. Sergels torg formligen gungade; många i publiken dansade till musiken.

Det där smittsamma gunget finns också i ”Upside Down” med Diana Ross, som får avsluta dagens redovisning.

Nu ska jag ha lite paus, men senare i dag ska jag gå på 110-tioårsjubileum: Laboremus, min gamla socialdemokratiska förening från studenttiden, existerar fortfarande och lever ett mycket vitalt liv vid denna höga ålder.

Nanna Johansson, ett exempel på en framodlad svensk seriestil?

Jag har tidigare klagat på att Galago främst verkar uppmuntra ett slags serieskapande, som bryter mot de flesta regler som förr fanns för tecknade serier: de skulle ha en poäng, komisk eller dramaturgisk, och de skulle vara vara vältecknade – stilen kunde där naturligtvis variera beroende på typen av serie. Och på den senare punkten är det inte realism jag efterlyser – men även karikatyrstil och groteskerier ska ju göras med stil och finess, inte som försök av en tonåring som inte riktigt kan.

Det som slår mig är att så många av dagens nya svenska serier saknar nästan allt det här. De känns dessutom ofta mer privata än berättade för publik, och de saknar ofta också den för publik skapade berättelsens dramaturgi – de känns som ganska illa tecknade utsnitt ur verkligheten, utsnitt som inte förmår engagera den som inte själv är berörd.

När jag skrev om Galago nummer 4 2012, skrev jag inte om Nanna Johanssons ”Fyra år med moderat”, som har en del av de karaktäristika jag kritiserar ovan men som ändå har en del försonande poänger, framför allt kritiken av den moderate pojkvännen under alltför lång tid. Han förtjänar att få sina fiskar varma, men historien om hans beteende och värderingar ter sig mer som en exempelsamling än som en serie. Och den här serien är långt ifrån värst tecknad i den mening jag anger ovan, men jag irriterar mig på sådant som alltför korta armar, ungefär som det var ett barn som inte kan riktigt som har ansträngt sig duktigt men ändå inte riktigt lyckats.

Det som fick mig att återvända till Galago eller snarare Nanna Johansson var att jag strax därpå läste nummer 2 2012 av Pondus-utväxten Inrutat.

Inrutat är bara till mycket liten del en serietidning – till största delen består den av ”skämtteckningar”, vars humor man ska vara ganska speciellt beskaffad för att uppskatta. (Jag gör det inte.)

I det här numret hittade jag också ”Fulheten”, en sida med fyra cartoons av Nanna Johansson. Teckningarna är förvisso inte poänglösa om än grova, men också tecknarstilen stämmer väl med serietiteln ”Fulheten”.

Det bör tilläggas att Nanna Johansson inte är någon osäker nybörjare. Hon gick i Serieskolan i Malmö 2007-2009 – är det den som sprider den här tecknarstilen? – och har publicerat sig i en rad tidningar och tidskrifter, också gett ut några egna seriealbum.

Anneli Furmark gör senaste Galago värd att skaffa och läsa

Galago gör mig i dag oftare besviken än entusiastisk. Den här tidskriften var en gång spjutspetsen för ny svensk seriekonst, mycket kvalificerad sådan. I Galago nummer 4 2012 – nummer 109 räknat från starten – finns en påminnelse om hur nyskapande och experimentell Galago var förr: Joakim Pirinens variationer av en uppochnervänd prinsessa i pärlplatteteknik.

Ett av problemen med dagens Galago är att redaktionen har en fäbless för ganska amatöristiskt ritade serier. Till och med den vid det här laget ganska etablerade Malin Biller faller i sitt bidrag till det här numret in i den trallen. Kontrasten blir tydlig när man, som i det här numret, också publicerar en importerad serie, i det aktuella fallet Joe Saccos ”Anas historia” – men vi har sett ännu mer vältecknade amerikanska serier i Galago.

Fast det finns ett lysande undantag i det nyutkomna numret, Anneli Furmarks ”Grangärdesjukan”, fritt tecknad efter Ivar Lo-Johanssons roman ”Stockholmaren” – det som hon här har gjort serie av är avsnittet omj Ivar Los reaktion på den beundrade Dan Anderssons död.

Anneli Furmark lyckas göra Ivar Los historia till sin, i sin teknik, och hennes serie är verkligen vältecknad. I svart-vitt, en mörk färgskala som bara bryts av två röda rosor, inlagda i den sista stora, också den i övrigt svart-vita, bilden.

Skickligt!