Nu tändas tusen juleljus

13 december 2012 11:52 | Barnkultur, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I går kväll var vi i Domkyrkan på den årliga luciakonserten med Uppsala musikklasser. Birgitta får varje år en inbjudan till den här konserten som tack för att hon en gång i världen gjorde en avgörande insats, när musikklassernas existens hotades.

Varken jag eller Birgitta har någon religiös tro, och Birgitta, men inte jag, sjunger också med i den enda unisona sången, ”Nu tändas tusen juleljus”.

Men jag hör gärna på de många psalmerna som ingår i programmet; de är alla välbekanta för mig sedan min egen skoltid, och några är mycket vackra, även om jag alltså inte delar troselementet i dem: ”Bereden väg för Herran”, ”Gläns över sjö och strand”, ”Det är en ros utsprungen”, ”Härlig är jorden”, ”Stilla natt”.

Också en rad av de andra sångerna, som Adams berömda ”Julsång” och ”Sankta Lucia” icke att förglömma, hör hemma i den kristna traditionen, den som i mer än tusen år har präglat inte bara religionsutövningen i det här landet.

Trossidan av den här sångtraditionen har, liksom den religiösa sidan av ”Den blomstertid nu kommer” vid skolavslutningarna, tunnats ut i vår tids allt mer sekulasierade samhälle.

Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan. Och jag tyckte så årtionden innan Sverige hade någon muslimsk minoritet man ens kunde lägga märke till. För mig får kristna, judar och muslimer gärna samlas till gudstjänst, men deltagande i sådana aktiviteter måste vara frivillig, bygga på egen tro .

Med psalmerna förhåller det sig kanske ändå något annorlunda.

De är ett djupt rotat musikaliskt arv i den svenska kulturen, ett arv som lever trots den avkristning jag själv i grunden välkomnar. Jag har ett emotionellt och estetiskt förhållande till dem, fastän jag som icke troende ser på deras trosinnehåll som på andra myter eller sagor. Men en del av svensk kultur är de!

Det kan, tror jag, även muslimska barn förstå. Därför kan de också vara med och lyssna – sjunga med måste de ju inte, särskilt inte i de starkt trospräglade delarna av psalmerna.

4 kommentarer

  1. Ett litet stickspår, kanske, men Helle Klein gjorde i radioprogrammet ”Människor och tro” en väldigt bra sammanfattning av ett möjligt förhållningssätt till religioner som man inte själv bekänner sig till. I programmet gällde det böneutrop i svenska moskéer, men hennes svar kan vidgas till all religionsutövning, exempelvis om en präst i svenska kyrkan ska få välsigna och be en bön för alla deltagare vid en skolavslutning. Helle Klein sa så här:

    ”Så underbart att vi ALLA får omslutas av andra människors böner!”

    Jag minns inte exakt hur hennes ord föll, men innebörden var det vackraste och mest konstruktiva jag hört som tänkbart förhållningssätt, i synnerhet som det sägs av en präst i svenska kyrkan som säger ja till böneutrop från minareter.

    Kan det verkligen skada någon att bli välsignad/innesluten i en annans bön? Jag befarar att diskussionen om vad som går för sig och vad som inte går för sig vid skolavslutningar ger onödiga SD-röster. För en gångs skull är jag överens med Jan Björklund. :-)

    Comment by anita — 2012 12 13 15:46 #

  2. Den svenska fanatismen har olika yttringar. En
    är att det skall uppfattas som en kränkning om någon vill be om Guds välsignelse för någon som inte själv är kristen. Bl. a därför måste skol-
    avslutningar i kyrkan förbjudas.

    Comment by G W — 2012 12 13 16:39 #

  3. GW, hur tror du att det kan ha blivit så? Varför måste det sättas så tydliga gränser? Rädsla? I så fall, rädsla för vad?

    Comment by anita — 2012 12 13 18:47 #

  4. Håller med Enn här:

    ”…Jag hör till dem som tycker att aktiv religionsutövning, framför allt predikan och bön, inte hör hemma i arrangemang, till exempel skolavslutningar, som är en del av den obligatoriska skolan…”

    Vill präster be för och välsigna alla barn, finns det ingenting som hindrar dem att göra det under sina ordinarie gudstjänster. De beöver inte välsigna sekulära barn eller dem som tillhör en annan trosinrikting medan dessa sitter där och lyssnar. De flesta skulle nog inte reagera men många skulle nog känna det lite obehagligt, även om det utåt tycks tolereras.

    Min pappa måste akutopereras på ett sjukhus i USA och en vilt främmande människa kom fram till honom i sjukhussängen och sa att han, pastorn och hela församlingen skulle be för honom. Min pappa var tyst utåt men svor sedan personen gick. Det blev ett personligt intrång.

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2012 12 15 18:37 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^