Läsandets glädje

Jag lärde mig läsa vid mycket tidig ålder, när jag var tre år. Det var inte resultatet av någon drill från mina föräldrars sida. Det gick så till att jag, nyfiken som jag var, frågade om bokstäverna; den som framför allt råkade ut för mitt bokstavsfrågande var en vän till familjen, en man som ofta på kvällarna var hemma hos oss på Tabani – gården hette så – i den lilla kustbyn Juminda i Estland. Och plötsligt en kväll såg jag sammanhanget mellan bokstäverna, kunde lägga ihop dem till ord. Jag lärde mig således först läsa på estniska, vilket nog underlättade saken, eftersom estniskan skrivs på ett mycket ljudenligt sätt.

När jag något senare – jag var sex år då – i februari 1944 tillsammans med mina föräldrar, en lillebror och ytterligare en lillebror på väg lämnade Estland, hade jag med min käraste ägodel, en bok. Jag bar själv den här boken i ett emaljerat tvättfat ner till pappas båt, den som en stormig natt bar oss över Finska viken till Finland.

Boken följde med, i samma båt, när vi åtta månader senare skulle vidare till Sverige. Tyvärr blev den kvar i båten under den period när vi själva vistades i flyktingläger i Härnösand, och när vi kom tillbaka till Njurunda söder om Sundsvall, där vi hade kommit i land (i ett fiskeläge som heter Lörudden eller Löran), hade någon tagit min kära bok.

Jag lärde mig ganska snart svenska, och det dröjde inte heller länge förrän jag började läsa allt jag kom över – jag minns att jag tog mig igenom hela min nya läsebok, Elsa Beskows och Herman Siegwalds ”Vill du läsa? Del 1″, den första eftermiddagen jag kom hem med den från skolan. I skolan fick jag snart tillstånd att ur skolbiblioteket låna dubbelt så många böcker per vecka som man egentligen fick, och dessutom bytte jag under veckan böcker med en annan läshungnrig pojke – jag läste länge minst en bok per dag. Jag läste också massor av annat, tämligen osorterat. I Hemmets Veckotidning, som min mamma köpte i Nilssons kiosk, läste jag inte bara serierna utan också novellerna. Jag läste och samlade på Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet – en källa för fynd var de pappersinsamlingar skolan anordnade: insamlade tidningsbuntar vittjades trots förbud på åtråvärt innehåll. Tidningar som Levande Livet, Lektyr – det här var före porrperidoen – och Tidsfördriv lånades ut grabbar emellan, och när vi blev tillräckligt gamla, började vi också låna porrtidningar av varann.

Också mitt eget lilla bibliotek växte. Mamma var bokälskare och såg till att det bland mina födelsedagspresenter och julklappar alltid – jag minns ett enda undantag, och den gången grät jag på julafton – fanns en bok. Även jag själv köpte böcker när jag hade lite pengar. Till det jag, mest av en slump (jag hade köpt boken i Nilssons kiosk) läste vid mycket tidig ålder var Fjodor Dostojevskijs ”Vita nätter”. Aningen lättare var det att ta till sig Jan Fridegårds vikingaepos om trälen Holme.

Fridegårds trilogi från vikingatiden kom ut i serien FiBs Folkböcker, som jag kom i kontakt med genom att börja sälja Folket i Bild i Juniskär med omnejd. FiB-ombud blev jag först för att tjäna pengar, men det här uppdraget ledde till att jag själv började läsa tidningen också, och den blev ett av mina universitet. Jag började se på samhället i skenet av den radikala socialdemokrati som präglade tidningens innehåll, läste novellerna och följetongerna och började snart också sälja (och själv läsa) folkböckerna, många av dem skrivna av de stora svenska arbetarförfattarna, inte bara Jan Fridegård utan också Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Moa Martinson, Folke Fridell och andra. Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” blev förresten något av en politisk väckarklocka för mig. Den var en omskakande läsupplevelse, och när jag hade läst den, gick jag i mitt livs första Första maj-tåg.

Jag har alltid läst och läser fortfarande dagligen skönlitteratur, och som tur är har jag en hustru som också är bokälskare – annars skulle jag inte kunna ha ett hem där rum efter rum från golv till tak är fyllda av böcker.

Vårt samlade bokbestånd omfattade för nu ganska många år sen uppskattningsvis cirka 11 000 band – jag gjorde en beräkning som baserade sig på vad som gick in på ett antal genomsnittshyllor och multiplicerade sedan vad som antogs gå in på en hyllmeter med antalet sådana i samtliga bokhyllor i lägenheten i Uppsala och i sommarhuset i Öregrund.

De här bokhyllorna innehåller romaner, lyrik, deckare, riktigt läsvärda barn- och ungdomsböcker, samhällslitteratur (politik, ideologi med tonvikt på demokratisk socialism, feminism/jämställdhet, historia, statsvetenskap, memoarer, biografier, sociologi, u-landslitteratur med mera, även en avdelning med lokalhistoria), kokböcker (flera hyllmeter i köket i Uppsala samt i Öregrund), trädgårdsböcker (i Öregrund, där trådgården finns), litteraturhistoria, konsthistoria samt böcker om musik/sångböcker. Det här biblioteket har inte blivit mindre med åren.

Jag började tänka på det här när jag i Kjell Erikssons ”Simma i mörker” bland annat läste att han genom åren har ägt cirka 200 hyllmeter böcker. Hans vagabondliv har gjort det omöjligt för honom att behålla ett stort bibliotek, och när han nu bor växelvis i Brasilien och Spanien och måste förvara resterna av sitt svenska liv i ett hyresförråd, har han tvingats krympa sitt bibliotek till ett par meter böcker, däribland en handfull trädgårdsböcker av urspungligen fyra hyllmeter trädgårdslitteratur.

Något sådant skulle jag aldrig klara.