Ett mord på Fjällbacka
27 december 2012 16:34 | Deckare, Film | 11 kommentarerJag är en inbiten deckarläsare men ganska selektiv när det gäller att välja deckare. Deckare ska förstås vara spännande men också beskriva människor som väcker ens intresse, gärna också innehålla miljöskildringar som gör dem till något mer än bara spänningshistorier. Stieg Trenters lysande stockholmsbilder och H-K Rönbloms småstadsskildringar hör till det som i mina ögon gör deckare läsvärda.
Camilla Läckberg hör, trots de stora upplagor hon har nått med sina deckare, inte till de författare jag har läst – min erfarenhet är att kvantitet inte alltid är lika med kvalitet.
Läckberg har mutat in Fjällbacka i Bohuslän som sitt deckarrevir. Jag har varit i Bohuslän sommartid, till och med tillbringat några semesterveckor där tillsammans med Birgitta. dock inte i Fjällbacka, så när TV i går visade filmatiseringen av Läckbergs ”Fjällbackamorden”, bänkade vi oss framför TVn. Men inte ens de somriga miljöbilder som fanns inströdda i den rätt förvirrade handlingen fick oss att se blitt på det här spektaklet.
Jag är som sagt en ganska van deckarläsare och ser inte så sällan deckare på TV, men den här historien föstod ingen av oss förrän upplösningen, på känt deckarmaner, presenterades på slutet. Det som framför allt irriterade var myllret av människor som, utan att man ens hann lära sig namnen på dem och alltid fick klart för sig vilka de var, strömmade förbi i TV-rutan. Alltsammans var ett sammelsurium, och när vi redan var mycket långt in i filmen, tittasde vi på varann och jag sa vad vi båda tänkte: ”Jag förstår inte ett förbannat dugg!” Till detta bör jag kägga att vi båda var spik nyktra.
En gång under den här filmens gång skrattade jag dock högt: när jag såg scenen där konstnären målade damen på tavlan som förorsakade de här morden.
Det var inget snällt skratt.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^