Född: en ny julklassiker

19 december 2012 22:16 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Det finns flera kombinationer av text och bild som förtjänar beteckningen julklassiker – den här nyligen nämnda ”Tomten”, med text av Viktor Rydberg och illustrationer av Harald Wiberg är en av dem. Rakt in bland de här julanknutna klassikerna kliver nu i ett enda steg också Ulf Starks (text) och Eva Erikssons ”Jul i Stora Skogen” (Rabén & Sjögren, 2012). Den fångar utan att ha någon religiös underton hela julens magi.

Den är, som en adventskalender, indelad i 24 avsnitt eller dagar.

Dess sgomytologi är ganska udda: I en ödestuga ute i skogen, ett hus övergivet av människor sedan 50 år tillbaka, bor en ensam tomte – som tur är kan han ta sig in i huset via kattluckan. Ett slags hustomte är han fortfarande – han ser till huset varje dag – men han är en ensam och vresig typ: hter faktiskt Vrese och delar sin ensamhet bara med en humla som han räddar från att frysa ihjäl, fastsnärjd som humlan är i spindelnätet i det övergivna huset.

Och Vrese får ytterligare skäl för att odla sin vresighet: en stormig dag blåser stormen i väg både hans vantar och hans röda luva. En bit av skylten människorna som bodde här satte upp på grinden innan de flyttade – TOMTEN TILL SALU lossnar och flyger i väg i vinden – nu lyder den gåtfulla texten TOMTEN TILL S.

Den fjärde dagen i den här märkliga adventskalendern förflyttas vi till kaninernas håla, långt därifrån någonstans i skogen. Kaninbarnen har inte ens varit med om någon vinter än.När de undrar vad vinter är, förklarar farfar: ”Det är när det blir så kallt att det nyper tilol inosen och allting blir vitt som blomkål, säge farfar. De vita kallas snö.”

Kaninungarna Nina och Kain går ut i vinden, där löven fladdrar i blåsen och öronen fladdrar. De hittar tomtens röda luva som de inte riktigt vet vad det är, kanske en påse att stoppa något i, och sen hittar de hans vantar, som kanske kan användas som öronvärmare, slutligen också den för dm obegripliga skylten. Inte ens ugglan, som likt den hos Nalle Puh or i en trädstam, kan läsa vad det står på den, men det vägarar han att erkänna. I stället blir det ett par kråkor som lyckas tyda texten – men de tror att den handlar om en tomte, inte om en tomt. Kråkorna vet också att tomten är någon som kommer till julen. Farfar tror för sin del att texten ska tydas som ett budskap: Tomten till Stora Skogen.

Och nu fångas inte bara kaninfamiljen utan också deras vänner bland de andra djuren i skogen, ekorren, igelkotten och andra, av en spännande väntan och förväntar. Men när kommer julen, och vad är den egentligen?

Steg för steg fångas vår kaninfamilj av julens magi: man lagar mat inför tomtens ankomst, städar, gör i ordning presenter åt tomten, klär till slut till och med en gran ute i snön som nu har anlänt med sådant som röda vildäpplen och fåglarnas fjädrar.

Tomten i sin ödestuga har under tiden en natt fått besök. Som i en dröm ser han en ljusgestalt, en kombination av lucia och ängel, vid sin säng, och hennes julevangelium är att han ska få barn, inte ett utan rent av två. Han vill gärna tro att han har drömt alltsammans – men nästa morgon finns det kaffe, nu kallt, med bullar och pepparkaka kvar som ett gåtfullt vittnesbörd.

Och mycket riktigt hittar till slut kaninbarnen Nina och Kain, som har företagit en strpatsrik vandring genom vinterskogen, tomten som först är avog och ilsk men sen släpper in dem i stugvärmen.

Och så slutar det som en saga bör sluta: På självaste julafton kommer de båda kaninbarnen hem med tomten.

Historien ändar alltså i sagans julaftonsidyll. Men inte bara: Nästa morgon kör tomten upp dem tidigt – de måste ju gå i julottan!

Ulf Starks berättelse om julen är värd att läsas bara den, men den får en rent magisk lyster av Eva Erikssons fantastiska illustrationer, som slår nästan allt annat man vill jämföra med. Hennes tomte är så vresig även till utseendet, att hon når en John Bauers nivå, och hennes vinterbilder och bilden av julgranen ute i skogen kan tävla med det bästa Elsa Beskow gjorde. Och ändå har hennes bilder en alldeles egen ton av svensk sagoskog både i snöglopp och i vinterskymning.

Som sagt: detta är en bok som redan från första stund är en julklassiker.

Hans Rosling ny hedersupplänning

19 december 2012 13:00 | Mat & dryck, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

Min hustru tillhör sedan länge kretsen av hedersupplänningar, och detta medför att jag varje år i hennes sällskap inbjuds till Uppsala slott för årets middag för hedersupplänningarna. Kretsen vidgas varje år, men reduceras också då och då. Sen sist hade Ingegerd Troedsson avlidit.

Årets nyutnämnde hedersupplänning var Hans Rosling som följaktligen hade placerats bredvid landshövdingens hustru, Lena Egardt, och som ni säkert anar, satt alltså Agneta Rosling bredvid landshövdingen, Peter Egardt. Några av de genom åren utnämnda är uppvuxna i Uppsala – Owe Thörnqvist, Hans Alsén, Stig Strömholm – men de ganska vida kriterierna för att utnämnas till hedersupplänning innefattar insatser i en eller annan mening för länet. Också Hans Rosling är uppsalapojke. Framför allt Birgitta känner honom sen länge, och både hon och jag brukade förr ofta träffa hans mor, Britta Rosling, som liksom vi själva var medlem i Svartbäckens socialdemokratiska förening.

Själv satt jag vid en bordsända, mellan Berit Gullberg som var där i egenskap av partner till Owe Thörnqvist och Carl-Göran Ekerwald som är detsamma till hedersupplänningen Sigrid Kahle.

Det här är sammantaget en ganska blandad församling, bestående av också utanför vårt län kända pesoner: Anders Wall, Knut Knutsson, Hans Dalborg, den just i gör kväll inte närvarande Lasse Åberg, således människor som är kända från politiken, näringslivet, vetenskapen, kulturlivet och så vidare. Därav följer att de samtal som förs kring det här middagsbordet ofta blir betydligt mindre ytliga än de man tyvärr inte så sällan får höra runt middgabord med gäster, utvalda efter samhällsställning och liknande. Olika aspekter på det som diskuteras finns också representerade runt bordet.

Själv talade jag till exempel teater med Berit Gullberg, som är teaterförläggare, och bland annat om Baltikum och förlagsvärld med den mycket bildade författaren Carl-Göran Ekerwald.

Medan talen och middagskonversationen böljade fram, åt vi oss igenom en delikat middag: en entrétallrik med laxtårta, jordärtskockssoppa samt kesorulle plus ett glas Domaene Gobelsburg Grüner, till huudrätt kryddbakad biff, rotfrukter, fetaostcreme samt grönsaker och till det ett mycket gott strävt vin, Castello Di Uppsala, sedan en liten utflykt till ostbuffén och slutligen fryst espressotårta med vinbär och till det ett glas Nederburg Nobis Late Harvest.

Efter middagen förflyttade vi oss till ett angänsande rum för kaffe plus cognac eller calvados. Nu satt jag och Birgitta tillsammans, och till oss anslöt sig också Sigrid Kahle och Carl-Göran Ekerwald, så småningom även Owe Thörnqvist och Berit Gullberg.

Det tog lite tid att få taxi i vinternatten, men så småningom kom vi också hem.