Pippi Långstrumps jul

18 december 2012 16:21 | Barnkultur | 5 kommentarer

Astrid Lindgren grundlade sin berömmelse som barnboksförfattare med de tre böckerna om Pippi Långstrump, ”Pippi Långstrump” (1945), ”Pippi Långstrump går ombord” (1946) och ”Pippi Långstrump i Söderhavet” (1948), samtliga illustrerade av Ingrid Vang Nyman. Senare har de här pippiberättelserna kompletterats med en rad bilderböcker samt serien ”Pippi Långstrump”, som hon tillsammans med Ingrid Vang Nyman gjorde för den av KF/Rabén & Sjögren utgivna barntidningen Klumpe Dumpe; Pippi Långstrump-serien gavs sedan också ut som en serie böcker.

”Pippi har julgransplundring” gjorde Astrid Lindgren dock separat för Allers julnummer 1948. Även den illustrerades där av Vang Nyman. Rabén & Sjögren gav ut den som egen bok 1979.

Då hade den svart-vita bilder, men när den 2011 återutgavs av R & S, hade den färglagts. Det låter sig förstås göras – åtminstone i stort sett – eftersom Ingrid Vang Nymans serieversioner i färg finns att utgå ifrån. Lite mer tveksam låter deklarationen att Björn Hedlund inte bara har komponerat omslaget utan också reviderat och digitalt restaurerat samtliga illustrationer i samarbete med Gustaf Brundin. Jag har varken Vang Nymans svart-vita originalteckningar eller hennes serieteckningar – jag har serieböckerna ute på landet – att jämföra med, men färgsättningen verkar ibland lite för modern för något som tillkom 1948; dessutom minns jag inte Vang Nymans stil som så här stram.

Men visst har det blivit en grann bilderbok, och Astrid Lindgrens text är verkligen värd att föra vidare till nya generationer av barn. Å, en sån fin gran! Å, så många spännande paket! Och å, vilken fin ny kamrat Pippi hittar, hunden Pärk!

Viktor Rydbergs ”Tomten” i Astrid Lindgrens version

18 december 2012 12:40 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva.
Tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta –
”nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta” –
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen –
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver.

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick – men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer han nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Viktor Rydberg
Ur ”Ny illustrerad tidning”, 1881

1960 gav Rabén & Sjögren ut Viktor Rydbergs ”Tomten” som bilderbok, suveränt illustreerad av Harald Wiberg.

Särskilt Wibergs illustrationer lockade barnboksförlag också i andra länder att ge ut ”Tomten”, Rydbergs vid det här laget gansak ålderdomliga språk och även versformen utgjorde problem vid introduktionen i andra länder, så Astrid Lindgren, som på den tiden var barnbokschef på Rabén & Sjögren, gick med på att förse Wibergs illustrationer med en lite enklare och en smula tillrättalagd prosaparafras till Wibergs illustrationer.

Den här lindgrentexten har fram till nu aldrig getts ut i Sverige, och när den nu utges i bilderboken ”Tomten är vaken” (Rabén & Sjögren, 2012), märkligt nog utan referens till Rydbergs förlaga, dock med en diskret angiven länk till förlagets hemsida som kan berätta mera, slås jag av att även en barnbokens mästare som Lindgren kan begå misstag. Visst är det här även i Lindgrens version en läsvärd berättelse, men till Rydbergs originalnivå når den inte.

Man har i den här utgåvan, kanske för att just koppla loss den från originalet, också valt att inte använda Harald Wibergs suveräna originalillustreationer. I stället har uppdraget att illustrera gått till den prisbelönta Kitty Crowther. Hon har, på sitt maner, lyckats fånga den nordiska vintermagin väl, så som den speglas i Lindgrens text, och en del av hennes bilder är verkligen mycket vackra. Men Wibergs illustrationer till Rydbergs ”Tomten” var kongeniala.