Kjell Eriksson i en av honom själv spräckt spegel

10 december 2012 21:30 | Deckare, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer

När jag läser deckare har jag en förkärlek för lite udda böcker, vars agerande, miljöer och intriger ger någonting mer än den där utstuderat konstruerade spänningen som tycks locka så många deckarläsre. Kort sagt: böckerna ska också ha andra kvalitéer än spänningsmomentet för att locka mig.

Av just de här skälen har jag läst och gillat Kjell Erikssons polisromaner, detta trots att de ofta har brutit mot de etablerade reglerna för deckargenren. Whodunit har inte alltid varit de här deckarnas signum – enligt gängse normer har vi ibland alldeles för tidigt fått veta vem som var den skyldige – och det har också hänt att vi har kommit mördaren så nära, att vi har förstått hans motiv, någon gång kanske till och med lite mer. Och Eriksson har låtit oss få möta människor och miljöer, som inte är så vanliga i spänningsvärlden. Den som vill läsa mer om de här deckarna kan gå vidare till Kulturspegeln, Deckare.

Många av miljöerna, hämtade från olika delar av Uppsala och Uppland, har jag av naturliga skäl varit bekant med, och när jag nu har läst hans ”Simma i mörker” (Ordfront, 2012), har jag fått ytterligare nycklar: på flera ställen berättar han om verkliga människor och händelser som han har vävt in i sina kriminalromaner.

Den här memoarboken, av Eriksson själv betecknad som ”En självbiografisk klassresa”, är intressant i båda nämnda avseendena, som självbiografi och för sitt klassperspektiv. Dock är den också problematisk i båda avseendena.

Som självbiografi är den fragmentarisk och, framför allt, okronologisk – läsaren får själv lista ut tidsaxeln i den.

Jag kommer själv från arbetarklass och känner stor sympati för att Eriksson, uppvuxen i en genuin arbetarmiljö här i Uppsala, har kvar det klassperspektiv på livet som fanns i det Almtuna han växte upp i. Men de flesta i den miljö han växte upp i var sossar, och han själv var, om än under en mycket kort period, med I SSU; 1968 gick han också i det socialdemokratiska Första maj-tåget.

Som många andra sögs han med i den revolutionära våg som kom med FNL-grupperna och de nya kommunistiska grupperingar som bildade det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets revolutionära vänster. Så småningom gör han upp också med det maoistiska KFML/SKP, som han blev aktiv i, men jag tycker inte att han egentligen ger någon ordentlig förklaring till varför han för egen del lämnade socialdemokratin.

Några kända socialdemokratiska rikspolitiker får sina fiskar varma, men bara i en hatuppräkning – de hör inte till mina favoriter heller, men Kjell Erikssons problem är att så många av de av honom nämnda fick en politisk roll värd att tala om först långt efter det att han själv hade lämnat socialdemokratin. Några av SSUarna från hans egen tid – jag känner dem alla – nämner han vid efternamn, dock utan att egentligen säga något annat om dem än att de inte kunde hålla honom kvar men själva senare fick politiska förtroendeuppdrag, och en lite äldre SSUare, den nyligen avlidne Kjell Johansson, i boken benämnd KJ, skildrar han rent av med sympati.

Över huvud taget förstår jag inte vitsen med att benämna ett stort antal av de omnämnda personerna med initialer – för mig som deckarläsare är det ju ändå ganska lätt att lista ut att HN = Håkan Nesser. Dessutom: Nesser omnämns ju med sympati, medan Kerstin Ekman, som Eriksson är kritisk mot, omnämns med namn. Och på tal om deckarförfattare förstår jag inte Kjell Erikssons slängar mot Arnaldur Indriðason, som för övrigt skriver lika egensinniga och läsvärda deckare som Eriksson själv.

I andra avseenden kan Kjell Eriksson vara knivskarp. Jag är genom lång och trägen forskning ganska förtrogen med 1960- och 1970-talens vänstergrupperingar och har också gett ut både häften och böcker om dessa, men i ett fall, Arbetarlistan, till vars bildande Kjell Eriksson mycket aktivt bidrog, lägger han nu fram en mycket intressant redogörelse, som framför allt förklarar den här partibildningens snabba nedgång och fall.

Också hans, om än fläckvisa, skildring av ett delvis redan svunnet Arbetaruppsala och enskilda människor där är värdefull, särskilt för oss uppsalabor.

Själv har Kjell nu lämnat sitt Uppsala; han bor växelvis i Brasilien och Spanien. (Och han har genom åren vid det här laget hunnit vistas också i många andra länder, vilket framgår både av självbiografin och av miljöerna i flera av deckarna.) Han har sålt villan och redan dess förinnan också sin plantskola – han berättar för övrigt i sin memoarbok om hur han länge växlade mellan å ena sidan anläggningsarbete och arbete i handelsträdgård utomhus och å andra sidan sitt författande.

Dess förinnan hade den här stadskillen under en lång period arbetat inom Lantarbetareförbundet.

Jag känner honom en smula – vi var för några år sen samtidigt aktiva inom Ordfront i Uppsala, han som ordförande, jag som kassör – och vi fick, trots våra olika politiska utgångspunkter, ett mycket bra förhållande till varann, men det betyder inte, att jag i alla avseenden förstår mig på honom ens efter den här självbiografiska boken.

Varför kan han aldrig slå sig till ro för gott någonstans? Varför har han bytt kvinnlig partner så många gånger? (Jag har träffat en av dem några gånger, men i den här boken nämner han ett antal.) Varför tröttnar han på organisationer och sammanhang han har hört hemma i?

Jag har under läsningen av den här memoarboken någon gång funderat över om några drogintensiva år strax efter mitten på sextiotalet – han skriver själv om dem – plus senare, ibland inte särskilt måttfullt, alkoholbruk kan ha bidragit till den här eviga oron, men jag tror att de kanske snarare också de är symtom på något slags inre oro, den som både i unga år fick honom att, trots en uppenbar begåvning, vända ryggen till skolan och den som alltså senare i livet har fått honom att hoppa från tuva till tuva, vid ett tillfälle – som han själv skriver om – också att bli intagen på Ulleråker.

Bli inte förbannad nu, Kjell! Jag gillar dig, även om jag har en del frågetecken kring delar av innehållet i den här boken.

7 kommentarer

  1. Jag har haft funderingar på att läsa ”Simma i mörker”. Dels för att jag har samma bakgrund som Kjell E, dels för att Uppsala har en stor plats i mitt hjärta. (Kanske jag rentav ingår i den där gruppen SSU:are som nämns i boken:-))

    När jag flyttade från Uppsala höll Kjell E som bäst på att bygga ut sin villa ett par hus bort från mitt dåvarande hem. Vad jag förstår så blev han inte kvar där så länge.

    Nu ska jag absolut läsa boken. Det du berättat om den blev en ”teaser” för mig.

    Comment by anita — 2012 12 11 0:56 #

  2. Till Anita Lindblad: Det ska du absolut göra – för den som är intresserad av Kjell Eriksson och hans författarskap har den här boken, även om den har en del knöligheter som jag har påtalat, mycket att ge.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 11 6:31 #

  3. Du undrar varför KE inte kommer till ro. Jag tänker så här: Vi människor försöker så långt det är möjligt skapa en yttre miljö som stämmer överens med vår ”inre” miljö.

    Om jag minns rätt så köpte KE ett litet hus i Bergsbrunna. Jag passerade det på mina hundpromenader. En dag hade huset bytt skepnad fullständigt, jag följde förvandlingen med stor fascination. Man reste ett stort hus där det gamla, lilla ”bakades in”. Det nya huset blev som en babusjka med det lilla huset inuti. Det nya huset var stort och ståtligt – men kanske blev det ändå ganska snart för trångt för KE? Kanske ville han helt och hållet slippa väggarnas begränsing? Samtidigt – hur mycket man än ”bygger ut”, om man så byter världsdelar, så finns det lilla torpet kvar inuti, det kommer ingen undan.

    Så filosoferar jag.

    Comment by anita — 2012 12 11 11:55 #

  4. Ja, vad ska man säga? Jag får väl skylla mig själv. Först några sakupplysningar: Den isländske författaren jag mötte i Paris var inte Arnaldur! En författare som jag f.ö. uppskattar mycket. Till Anita: jag har inte byggt till något hus i Bergsbrunna. Jag köpte det och lämnade det i princip i samma skick. Det enda jag ”byggde ut” var trädgården. Dina minnesbilder, din historieskrivning, är därför felaktig, och då framstår också dina slutsatser som smått märkliga. Jag har inte vare sig i levande livet eller i tanken omvandlat något torp till ett schabrak. Men du har rätt i att ”väggarna” blev för trånga. Jag skriver just om detta, uppbrottet från reservatet. Och ”torpet” inom oss vill jag hålla levande.
    Och Enn, tack för din ”anmälan”. Ja, boken följer ingen kronologi. Den som är som tankarna, hoppande, ibland är detta rent förödande för en text, men jag tror att ”Simma i mörker” inte behöver framstå som så besvärlig.
    Att jag ”tröttnat” på kvinnor och organisationer? Vi tar det senare: SSU 1968-69, KFml/SKP 1970-79, sedan dess partilös, förutom det korta äventyret med Arbetarlistan. Är det att vara speciellt benägen för trötthet? Jag var trogen Lantarbetareförbundet. Där hade jag min bas, som ordförande i avd 266 Jönköping på 70-talet och senare i avd 47 Uppsala. Satt i förbundets ledning under många år. Deltog i tre avtalasrörelser på Blasieholmen i SLF:s förhandlingsdelegation. Medverkade i princip i varje nummer av Lantarbetaren under flera år. Vadå tröttnat? Jag knåpade träget på.
    I det arbetet träffade jag, som alla förstår, mest ”sossar”. Det var oftast inga som helst problem.
    Jag kan också med värme, nu i backspegeln, betrakta dig Enn (trots att du gjorde dig ”ökänd” bland ”vänstern” som kartläggare av våra rörelser. En apparatmänniska, trodde vi då), lokala politiker, som Erik Lundberg (som glatt mig mycket med info om sin far Johns arbete bland norduppländska lantarbetare), och många fler som jag lärde känna i SSU, och som senare gjorde karriär.
    De uppräknade toppolitikerna som jag ”hatar” är däremot värda förakt. Arbetarrörelsens dödgrävare.
    Det är rätt att alla dessa framträtt efter det att jag lämnade SSU, men tror du att åhörandet av någon av dessa, skulle göra mig ivrig att återvända till s?
    Med Kjell Johansson, som du nämner, skulle jag kunnat ha resonerat, om poeten Stig Sjödin, om Sandviken (som jag besökt så mycket genom Metall-fackets kulturarbete), om arbetarrörelsen, om just dessa toppar inom s. Och vi skulle visat varandra respekt. Och vi skulle ha varit överens om mycket. Det är jag övertygad om.
    Allt detta finns i min bok.

    Tröttnat på kvinnor? Kanske det var dom som tröttnade? Skämt åsido, jag har levt i tre längre förhållanden. Har tre ungar, de två mammorna har jag bra kontakt med, liksom ungarna så klart! Det framgår också väldigt tydligt.
    Ja, men jag har inte bott i radhuset i 40 år med samma fru. Helt rätt. På gott och ont.
    Kan jag förmärka en irriterad ton, att jag hoppat från kvinna till kvinna? En slags moralisk upprördhet. Nu ska det väl mer till än mina små utflykter för att göra dig upprörd, tror jag väl.
    Men jag har märkt av sådana reaktioner på min bok. Inte minst från en så ”initierad” läsare som Elsie Johansson, som efter noter brutalt skåpade ut boken, kanske just för mitt ”omoraliska” leverne. Jag vet inte, människan är ibland ett mysterium.
    Hon skrev att ”kärleken är allt”, och jag kan i stort hålla med, men det krävs också organisation. Det insåg min farfar 1899.

    Nu lever jag växelvis i Katalonien och i Brazil (reser dit i morron, för 4 månader – förutom några dagar i februari då jag måste besöka Sthlm, för Fackföreningsrörelsens Ivar LO-pris – vilken ära).
    Jag problematiserar allt detta i boken. Livet går inte som på räls för mig,och hittills har det varit en i huvudsak spännande resa.
    Liksom du, Enn, spekulerar jag varifrån oron kommer. Men lämnar det snabbt, jag har valt att inte lägga mig på analyssoffan. Har sett att arbete och kärlek är det bästa botemedlet när oro infinner sig.
    Men jag tror inte droger och alkohol varit orsaken till min oro.

    Simma i mörker är ingen hatbok, som en del i UNT velat framställa den, jag går inte runt och ”hatar” människor, jag hatar orättvisor och förtryck. Känns genant att behöva påpeka, men i dessa tider blir det nödvändigt.
    Det är en kärleksbok. Till min uppväxt, mina föräldrar, min klass, språket, kvinnorna, barnen, magnoliorna, rosorna,organisationen, tonerna av frihetens musik, solidariteten.
    Men det fattar du, Enn. Det är jag bombis på. Jag har ju utnämnt Myrdal till kommunikationsminister och Horace till kulturminister i min samlingsregering, aspirerar du på någon taburett? Vi kan dock inte ha en minister med ansvar för Melodikrysset, det förstår du?
    Sammanfattningsvis, det känns märkligt att skriva om sig själv. Ja, faktiskt. Jag är så satans trött på Kjell Eriksson. I ett avseende, i andra, icke! Nu skriver jag vidare, deckare och annat.
    Jag önskar dig och din familj en God Jul och ett gott 2013!
    Kjell

    Comment by Kjell Eriksson — 2012 12 12 9:59 #

  5. Den ekonomiskt sinnade kvinnan skulle köpa blomlökar av känd f.d. trädgårdsmästare och undrade hur mycket rabatt man fick om man köpte hela säcken?
    -Tio till tolv meter, blev svaret!!

    Comment by Urban Sjölander — 2012 12 12 10:41 #

  6. Kjell, jag ber om ursäkt. Men det var så det sades, där jag bodde. Troligen flyttade du till Bergsbrunna i samma veva som det där huset byggdes om – det blev ett vackert hus, stort, men absolut inget schabrak! – och så lade vi vanliga dödliga ihop till en lämplig historia.

    Mina tankar om det lilla huset inom oss gäller oss alla, och alla har vi olika konstruktioner – mer eller mindre funktionella – som kringgärdar det. Somliga kallar det försvarssystem, andra kallar det livslögner. Oavsett vilket, så är det nödvändigt för oss att ge det lilla torpet någon form av skydd.

    Än en gång, jag ber om ursäkt för felaktigheten!

    Comment by anita — 2012 12 12 10:58 #

  7. Till Kjell Eriksson: Tack för långt och innehållsrikt svar – jag tror att det kommer att bidra till även andras förståelse av ”Simma i mörker”.

    Den där oron, som du själv medger att du har, den där otåligheten som på gott och ont får dig att ta nya steg vidare, medger du ju också själv att du har, och vad jag gjorde när jag läste boken och sen skrev om den var att försöka spåra något slags samlad förklaring – jag avvisade ju också att något enskilt av det du berättar om skulle kunna tänkas vara roten till alltsammans. Om detta vågade jag spekulera i min recension, eftersom vänstermänniskor i bred mening – och dit räknar jag både dig och mig – har en rationalistisk verklighetsuppfattning.

    Liksom du fann jag, när vi till slut blev bekanta, att vi hade mycket gemensamt. Men också mycket som skilde oss åt, och medan jag hyggligt begriper mina egna reaktionsmönster, förstår jag inte, ens efter att ha läst ”Simma i mörker”, alla dina. För min del har jag i årtionden bott i lägenheten på Idrottsgatan och i sommarhuset i Öregrund, i ett halvt sekel levt ihop med samma kvinna, trots tvivel på mitt partis kurs under senare år, något jag också har gett uttryck för, hållit fast vid socialdemokratin som grundhållning ända sen tidiga tonår. Jag skulle kunna analysera mitt eget beteende och ge förklaringar, men nu är det ju din självbiografi vi diskuterar.

    Som du också verkar ha förstått, var mina kritiska frågor i recensionen inte menade som en utskåpning av ”Simma i mörker” – boken är värd att läsa för att den skiljer sig från många andra memoarverkligheter, men de här fragmentariska minnesbilderna väckte alltså en rad frågor som jag inte riktigt tyckte mig få svar på.

    Hur som helst ser jag fram mot att få läsa nya böcker av dig, både deckare och annat.

    En hjärtans god jul även till dig och ett bättre nytt år – ett rödare år – till oss alla, inte minst till de människor som lever i de länder utanför Sverige du har skrivit om!

    Enn

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 12 11:17 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^