Om livet före jul och om ett litet vardagskalas

14 december 2012 14:06 | Prosa & lyrik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Livet går sin gilla gång. Fast vid min ålder och med mina krämpor kan man ju aldrig vara helt säker på det. I går var jag på nytt kallad till Akademiska för hjärt- och lungröntgen, och eftersom jag inte har fått något resultat än, vet jag ju inte om jag lever eller inte.

Den här veckan bor Kerstins barn hos oss, så morgnarna har blivit tidiga för oss, eftersom vi måste väcka Viggo och Klara, ge dem frukost och se till att de går till skolan i rätt tid. Först därefter brukar morfar och mormor själva äta frukost och till en eller annan extra kopp kaffe läsa färdigt morgontidningarna.

Fast både jag och Birgitta hade vid det här laget egentligen lagt om våra egna morgonvanor. Det fanns därför en uppenbar risk att vi inte skulle reagera på våra svagtljudande gamla resväckarur, så jag var nere hos vår urmakare i centrum och köpte en större väckarklocka, som skräller rejält.

Jag har börjat handla julklappar; Birgitta är just nu nere på stan och handlar fler sådana. Själv ska jag göra nya julklappsräder i nästa vecka då barnbarnen bor hos sin pappa. När de som nu är här, ska de ju också tas emot här hemma efter skolan.

I går hann i alla fall Kerstin komma hem innan jag och Birgitta skulle i väg. Vi var hembjudna till Bengt och Inger – Bengt var en gång i världen gift med Birgitta, och deras gemensamma barn, Anna, har växelvis bott hos oss och hos Bengt och Inger, vilket underlättades av att de skaffade sig en lägenhet bara ett par kvarter från vår. Vi har sedan fortsatt att träffas regelbundet, inte bara inom ramen för den sosseförening vi alla tillhör utan också privat, detta alltså även långt efter det att Anna var den sammanlänkande faktorn.

En ganska rolig sak i det här sammanhanget är att Bengt, som inte har något estniskt påbrå, har kommit att intressera sig mycket för Estland (och dess grannländer Lettland och Litauen): han har läst estniska författare som finns översatta till svenska, läst estnisk historia och besökt snart sagt alla delar av Estland, i flera fall många gånger; dessutom brukar han anordna av honom själv guidade pensionärsresor till Estland och dess två grannländer i söder. Så ibland kan det, när vi som i går kväll var hembjudna till Bengt och Inger, bli ganska mycket prat om Estland, både landets historia och aktuella erfarenheter därifrån. Bengt kan inte estniska men har ändå lärt sig en del användbra ord och uttryck och hade nu till och med skaffat en ordbok.

Anna var med Birgitta och mig på sitt livs första estlandsresa redan 1985, men hon har nu ockiså varit över med sin far och blev då så förtjust i en spabehandling – hon har reumatism – att hon tydligen tänker åka till Tallinn flera gånger.

Nå, syftet med gårdagens träff var att äta middag tillsammans. I det lilla middagssällskapet ingick också Lennart Källströmer och hans hustru Inger Lindqvist, gamla arkabor liksom Birgitta, Bengt och Inger. Arken är den gängse benämningen på Nykterhetsvännernas sudenthem på Sturegatan i Uppsala, och därav förstår man att alla de nämnda en gång i världen var aktiva nykterister – Lennart och Inger är det förresten fortfarande.

På Arken har sedan även både Anna och Kerstin bott; Kerstin satt för övrigt under en period som nykterhetsröreelsens representant i Folkrörelsearkivets styrelse, där hon efterträdde Lennart, som jag själv hade som kollega där; jag representerade då Uppsala kommun. Intressanta äro om inte Herrans så dock Folkrörelsernas korsande vägar.

Alla vi som träffades i går kväll är ju i den åldern att vi bland annat ses på varandras jämna födelsedagar. Birgitta och jag firade på grund av våra tilltagande krämpor inte våra 75-årsdagar i någon större skala, så Lennart och Inger ville passa på att ändå, så här post festum, ge oss något trevligt i 75-årspresent.

Som presenter hade de valt något som har anknytning till Inger personligen, dels ”Hon som älskade havet”, samlade dikter av Ebba Lindqvist (Warne förlag, 2009), dels Birgitta BergstensKvinnan och havet. Ebba Lindqvist – liv och dikt” (Warne förlag, 2008). Ebba Lindqvist var Ingers faster.

Vem är Ebba Lindqvist, frågar säkert många som läser denna text. Ebba Lindqvist (1908-1995) var en tillräckligt betydande poet för att få en helsida i Lars Lönnroths och Sven DelblancsDen svenska litteraturen”, del V, den som omfattar perioden 1920-1950.

Själv kom jag i kontakt med hennes poesi via mitt eget första universitet, Folket i Bild. Under tonåren skaffade jag mig ockå och läste Ivar Öhmans antologi ”Tolv moderna poeter” (FIBs lyrikklubb, 1953), där hon hade en avdelning med elva dikter.

Bohuslänsk vinter

Så ödsligt gråa finns väl inga vintrar
som vintrarna därhemma. Grå ligger bergen,
och molnen hänga snyftningstunga,
och landsvägen är isgrå,
och gräset grått.

Så ödsligt bara finns väl inga vintrar –
Gud sig förbarme.
Enen står där risig och ljungen bar,
och ormbunkarna knastra
i den råa vinden.

Vart skall vi gå, var skall vi gömma oss?
Som döda ögon stirra
snöns vita fläckar,
och havets järnhand griper oss om strupen.
Vart skall vi gå?

Ur ”Lyrisk dagbok”, 1937

4 kommentarer

  1. Det var roligt att få tips om boken om Ebba Lindqvist. Den ska jag försöka få tag på. Har läst en del av henne tidigare. Hon var klassföreståndare och lärare i svenska för min syster på Göteborgs Praktiska Realskola- kallad Pram – under några år på 50-talet. Hon bodde då i ett högt beläget hus ovanför sjön Gröen i Landvetter.
    Vill även önska dig och Birgitta en God Jul.

    Comment by Kristina Strömberg — 2012 12 14 15:13 #

  2. Till Kristina Strömberg: Västkusten, framför allt den i Bohuslän, är ju oerhört närvarande i Ebba Lindqvists poesi.

    En hjärtans god jul även till dig och Olle.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 14 16:43 #

  3. Mitt inlägg är kanske lite ”off topic” men tangerar landet Estland. När jag gick i folkskolan i 3:e och 4:e klasserna, 1950-51, hade vi en estnisk lärare (som hette Carl Blees). Han tyckte om sång och musik så han lärde oss sjunga några estniska sånger, varav nedanstående är en. Kommentaren till texten kommer från en estnisk arbetskamrat till mig.
    En av mina skolkamrater från den tiden minns fortfarande melodin, som är vacker. Jag skall spela in den vid tillfälle.
    Har du Enn stött på denna estniska visa? Kan du ge ytterligare kommentarer?

    Mvh
    Lasse H

    VANA EESTI PULMA LAUL

    Vat-lupsadi luu-sangadi
    kött-köpsadi kuld-kingadi

    Siid-siiradi läpp-viiradi
    nakk-naeladi pakk-paeladi

    //: pumm-puusadi pumma-tera
    viir-vipsadi villa-tera//:

    Vat-lupsadi luu-sangadi
    kött-köpsadi kuld-kingadi

    Tipp-tappadi, hästi-tihti
    ärge-laske käsi-lahti

    Kommentarer:
    Mor har ofta sjungit visan som barn i Estland och kände genast igen den. Vi har försökt korrigera. Det här är en sällskapsvisa, avsedd att höja stämningen på festen. Den kan nog inte översättas, det handlar om ålderdomliga rimord, men några ordbetydelser nedan:

    Luu = ben (materialet)
    Sang = handtag (t.ex. dörrhandtag)
    Kuld = guld
    King = sko
    Siid = siden
    Nael = spik
    Pakk = paket
    Pael = band (t.ex. skoband)
    Villa-tera = sädeskorn
    Hästi = bra
    Tihti = ofta
    Ärge laske = släpp inte
    Käsi = hand ( på ett annat finskt-ugriskt språk, ungerska: kes )
    Lahti = öppna

    Dvs den sista strofen är ju ren prosa, som ordagrant kan översättas till:

    Tippe-tapp, riktigt ofta,
    släpp inte greppet om händerna

    Comment by Lasse Hallenfur — 2012 12 14 23:02 #

  4. Till Lasse Hllenfur: Kul – men den här sången ingår inte i mitt eget estniska bagage. Den angivna titeln betyder GAMMAL ESTNISK BRÖLLOPSSÅNG.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 15 14:04 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^