Bygdedrama med viss ny aktualitet

När jag växte upp, var Margit Söderholms roman från 1943, ”Driver dagg faller regn”, en mycket läst bok. Som så många andra masspridda romaner filmades den, i det här fallet av Gustaf Edgren 1946 – tidsutdräkten tycks bero bara på att det första utkastet till filmmanus inte ansågs hålla måttet.

Också filmpubliken blev stor, och filmkritikerna var, med ett par undantag, bland dem Nils Beyer i Morgon-Tidningen (s), välvilliga, och i ett par avseenden kan man förstå att många föll för filmen: skådespelarprestationerna är utmärkta och de många naturscenerierna, de flesta från Järvsö-trakten i Hälsingland, betagande.

Handlingen, förlagd till ett lite obestämt artonhundratal då folkdräkter fortfarande var frekventa, är dock ganska melodramatisk. I centrum för den står storbonden Germund Germundssons (Sten Lindgren) vackra dotter Marit (Mai Zetterling). Enligt tidens sed spelar vid ett giftermål gårdarna en lika stor roll som kontrahenterna, och alltså är det tänkt – åtminstone av pappa Germund – att dottern ska gifta sig med Mats Eliasson (Ulf Palme) i grannbyn.

Germund, bitter över sitt eget öde – hans hustru övergav honom för en annan – vakar över den vackra dottern, som utmanar honom genom att olovandes gå på dans. Här är ett par dramatiska scener inlagda för att belysa hennes dygdiga sinne: Först får hon med våld avvisa den berusade fästmannen Mats, som närapå lyckas våldta henne. Sedan blir hon handgripligen antastad av ytterligare tre karlar, men då kommer spelmannen från dansen, Jon (Alf Kjellin) henne till hjälp, och de lyckas fly tillsammans.

Spelmannen inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker. I filmen har Alf Kjellin försetts med en så svart peruk, att fyrtiotalets filmpublik genast associerade till ett då frekvent begrepp, ”tattare”. För att göra den här kärlekshistorien acceptabel – Marit förälskar sig nämligen i Jon – framställs han som ett dygdemönster. Han inte bara försvarar henne mot andra mer slemma män; han nöjer sig själv väldigt länge bara med kyssar.

Fadern, själv bränd av att hans egen hustru lät sin åtrå segra över konventionen, blir fullständigt galen, när han förstår att också dottern låter sig styras av sina känslor. I ett bärande avsnitt i filmen bådar han upp traktens bönder, som i drev med gevär, som vid en älgjakt, jagar Jon (som till slut undkommer genom att gömma sig bakom ett klippblock i forsen). Jag slås, när jag i dag ser filmen, av hur (på nytt) aktuell den är i meningen att det också i dagens Sverige finns fäder som är beredda att utföra så kallade hedersmord, till och med på sin egen avkomma.

Jon fördrivs, och för att freda honom verkar Marit ge sig för påtryckningarna: två gårdar rustar för bröllop. Det hinner gå så långt att Mats och Marit står i kyrkan inför prästen. Men när Mats har sagt sitt ja, säger hon, efter en förtvivlans väntan, till slut nej och rusar ut ur kyrkan, hittar där ute en häst och rider i brudklänning därifrån. Brudslöjan fastnar i en nedhängande trädgren.

Och där ute, en bra bit bort, väntar Jon på henne.

Det älskande unga paret flyr tillsammans till en fäbodliknande gård och håller sig undan där länge, tills det blir bistrare väderlek. Sedan får de härbärge hos Jons spelmanskamrat i dennes skraltiga kåk.

Under tiden har faktum etablerats, men Germund kan förstås inte förlåta, tar också för egen del till flaskan.

Den som först, åtminstone halvvägs, acepterar faktum är Elin, detta kanske för att hon själv har åtrått Germund, som hennes syster en gång rymde från. Elin erbjuder Marit sin gård, Olsgården, men Marit är principfast: Om någon ska ha gården, är det Jon, och till slut går Elin med på det.

Styvnackat kvar på barrikaden står fortfarande pappa Germund. Men så en dag händer det något som får honom att ändra sig. I samband med laxfiske i älven faller Jon i vattnet och dras med i den allt stridare strömmen. Då springer den simkunnige – simkonsten var inte särskilt utbredd på den tiden – Germund nerför stranden, tar sig ut i forsen och räddar Jon. Och väl uppe på stranden finner de varann och talar ut. Jon är accepterad av svärfadern: är nu sedd både som hederlig karl och som en välkommen svärson.

Och genom allt detta löper inte bara fiollåtarna utan också föreställningarna om fiolens magi, med brutna och lagade fioler och till slut även prästens erkännade av att fiolen inte är ett djävulens redskap.

Alla folks frihet, hela världens fred

I spåren av mitt referat av mitt eget inlägg i Uppsala arbetarekommuns diskussion om förslaget till nytt socialdemokratiskt partiprogram fick jag här några, faktiskt oväntade, kommentarer på en punkt, den som handlar om innebörden av en förändring av en klassisk paroll: Carl Lindhagens berömda Första maj-paroll ”Alla folks frihet, hela världens fred” har nu blivit något helt annat: ”Alla människors frihet, hela världens fred”.

Låt mig därför citera bärande delar i den text som i 1990 års socialdemokratiska partiprogram ligger under rubriken ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Avsnittets övergripande inledningsmening – den enda – lyder: ”Längtan efter fred och frihet, framsteg och social rättvisa är gemensam för alla folk.”

På denna mening följer det textavsnitt som har intresse i just det här sammanhanget och som har underrubriken ”Nationernas självbestämmande och folkens frigörelse”.

Inledningsmeningen där lyder: ”En värld av fred och framsteg förutsätter nationernas självbestämmande och folkens frigörelse.”

En bärande formulering lite längre ner i texten är följande: ”Socialdemokratin stöder därför folkens kamp för demokratiskt självbestämmande och hävdar de små nationernas rätt till oberoende gentemot stormakterna. Det internationella samarbete som i dagens värld är en bjudande nödvändighet måste, med beaktande av det ökande internationella beroendet, vila på varje nations självbestämmanderätt.”

De verkligt bärande elementen i den diskussion som nu har utbrutit med anledning av förslaget till nytt partiprogram finns dock i följande två stycken:

”Nationsgränser är resultat av historiska omständigheter, däribland erövringskrig, kolonialism och stormakters expansion. Samtliga länder är inte enhetliga nationalstater. I vissa fall delar gränserna ett folk med gemensamt språk och gemensam kultur. I andra fall finns inom ramen för samma nation två eller flera folk. I många länder lever, vid sidan av det dominerande folket, språkliga minoriteter. Den historiska erfarenheten visar, att det är möjligt för människor med olika språk och kultur, av olika ras och tro. att i fred och samarbete leva i samma land.

Också i dag finns det folk, som ännu inte har vunnit självständighet men som har berättigade anspråk på politisk frigörelse, självbestämmande och rätten till språklig och kulturell identitet. Också i dag finns det människor, som förtrycks på grund av språk, kultur, ras, tro eller politisk uppfattning. Motsättningar, grundade på sådana faktorer, är i själva verket en av de huvudsakliga orsakerna till framtidens mellanfolkliga konflikter. Sådana konflikter bör lösas fredligt och i en anda av ömsesidig respekt och mellanfolkligt samarbete. Inget folk har rätt att undertrycka något annat. Ingen får förföljas eller diskrimineras på grund av ras, tro eller politisk uppfattning.”

Socialodemokrater som blundar för den här dimensionen av mänsklig kultur riskerar nog att få partibeteckningen (s) läst som ”struts”.