En vilsam och skön helg önskar jag er!

Hur man än bär sig åt, blir det alltid mycket slit och släp före jul. Att hitta rätt saker till hustrun, barnen och barnbarnen tar sin tid, och att bära hem det man köper blir inte lättare med åren. Och sen ska man ju slå in alltsammans i paket också.

Ändå har vi fått avlastning i år. Dottern, Kerstin, har hjälpt sina gamla skraltiga föräldrar med julstädningen, hon har lagat en del av julmaten och så tog hon över ett värv som i alla år har legat på mig: hon köpte gran, för övrigt en av de snyggaste och jämnaste på åratal, och klädde den sen vackert, i huvudsak med sina egna mycket smakfulla julgransprydnader, detta för att hennes barn som kom hit i går skulle få den rätta julhemkänslan. Klara, sju år, inredde mormorsmors tomtegrotta, som brukar stå bredvid julgranen. Men julgransklädningen fick hon och brorsan Viggo inte vara med om; den gjorde Kerstin när barnen hade lagt sig.

Jag hade överlåtit julgransklädningen åt Kerstin på villkor att några måsten i vår gran skulle vara med, bland dem ”hängda prästen” (en gammaldags prost med en sytråd om halsen att hänga den i granen med). Själv brukar jag hänga honom i grantoppen med ett par änglar och ett par svarta katter alldeles intill, men Kerstin hade på den punkten dämpat mina provokativa associationer. Katterna och änglarna fanns med fast på annat håll.

På julgransmattan, vackert broderad av Birgitta, placerade vi vuxna sedan några morgonklappar till varandra och till Kerstins barn.

Vid ettiden på natten kunde vi sen gå till sängs. När jag vaknade på julaftons morgon hade barnbarnen redan, tyst, tyst, tassat in i vardagsrummet och hämtat sina morgonklappar under julgranen, vars ljus spred sitt milda sken över det julpyntde vardagsrummet.

På förmiddagen tog jag min vanliga julaftonspromenad upp till blomsterhandeln vid torget, detta för att hämta ut mina sju långa blommande vita syrenkvistar till Birgitta, en julgåva hon får varje år.

Nästan hemma halkade jag på trottoaren – lätt nysnö på blankis – och föll raklång men klarade både syrenerna och kassen från Konsum. Själv överlevde jag den här gången också. Dessutom kom en vänlig yngre dam och hjälpte upp mig på benen.

Lite senare åt vi alla av ett rikligt julbord, däribland min estniska julsylta plus surkål med kummin som också ingick i min estniskpräglade barndoms julbord. Där fanns också flera sorters heminlagd sill, sillsallad, skinka förstås, paté och annat. Birgitta hade fortfarande lagat det mesta, men också Kerstin hade bidragit med en del, bland annat med tonsäkert hembakat estniskt surbröd. Kerstin hade också med Upplandskubb från sitt bageri – det gillade Klara. Hon och Viggo håller sig annars till det barntraditionella, prinskorv och köttbullar, men Klara gillar skinka också.

Sen blev det Kalle Anka och hans vänner i TV. Man måste ju hålla på de gamla svenska jultraditionerna.

Och därefter julklappsutdelning.