Ett partipogram i vardande

I går kväll var jag och Birgitta på arbetarekommunens möte. Vi brukar vara trägna gäster, även om vi inte är ombud för vår förening. I höst har det dock blivit dåligt med besök; vi har haft våra fysiska krämpor att tänka på.

En av frågorna på dagordningen var ett remissvar på förslaget till nytt partiprogram, ett ämne som intresserar mig i egenskap av mångårig huvudsekreterare i programkommissionen och ansvarig för två av partiets sammanlagt ganska få program, i mitt fall de från 1975 och 1990.

På arbetarekommunens möte yttrade jag mig också, kort, om förslaget till nytt partiprogram. Jag har naturligtvis fler synpunkter på programförslaget, men det jag i mitt korta anförande tog upp var följande:

Jag underströk något, som redan fanns i förslaget till remissvar, nämligen att miljöfrågorna, politikens gröna dimension, behöver betonas ännu mer, särskilt i programmets inledning.

Jag kritiserade programtexten för mångordighet och ordval som mer hör hemma i vetenskapliga uppsatser än i programtext.

Jag fann att det här programförslaget, bättre än närmast föregående partiprogram, tar upp frågor om klass, men att programtextens många nya fokuseringar på företag och företagare samtidigt gör analysen på den här centrala punkten vag och ambivalent, detta i en tid då löntagarnas villkor systematiskt försvagas, då antalet arbetslösa, korttidsanställda och anställda med osäker anställning ökar och då också bärande delar av två stora grupper, som får egna skrivningar i partiprogrammet, kvinnorna och invandrarna/flyktingarna, delar levnadsvillkor med den traditionellt manliga arbetarklassen.

Slutligen reagerade jag mot att Carl Lindhagens fina gamla förstamajparoll, på min tid införd i partiprogrammet, har förvanskats. Nu lyder den första mellanrubriken under VÅR POLITIK ”Alla människors frihet, hela världens fred”, men i Lindhagens orginalformulering sa den någonting annat: ”Alla folks frihet, hela världens fred”.

Det här handlar om en ganska stor betydelseförskjutning. Den nya formuleringen är ett uttryck för den individsjuka som sätter sin prägel också på andra delar av programförslaget.

I värsta fall också något mer: Begrepp som ”folk” och ”nation” är uppenbart pestsmittade i vår EUforiska tid. För egen del påminde jag arbetarekommunen om att det europeiska bygget i dag befinner sig i en djup kris, inte bara i fråga om den gemensamma valutan. De rapporter vi aktualiter läser i tidningarna om självständighetssträvandena i minst två regioner i Spanien och dessutom i Skottland påminner oss om att de skrivningar – bland dem Lindhagens klassiska paroll – som på min tid fanns i partiprogrammet (och som bland annat syftade på självständighetssträvandena i till exempel mitt gamla hemland, Estland) fortfarande är högst relevanta.