Nanna Johansson, ett exempel på en framodlad svensk seriestil?

Jag har tidigare klagat på att Galago främst verkar uppmuntra ett slags serieskapande, som bryter mot de flesta regler som förr fanns för tecknade serier: de skulle ha en poäng, komisk eller dramaturgisk, och de skulle vara vara vältecknade – stilen kunde där naturligtvis variera beroende på typen av serie. Och på den senare punkten är det inte realism jag efterlyser – men även karikatyrstil och groteskerier ska ju göras med stil och finess, inte som försök av en tonåring som inte riktigt kan.

Det som slår mig är att så många av dagens nya svenska serier saknar nästan allt det här. De känns dessutom ofta mer privata än berättade för publik, och de saknar ofta också den för publik skapade berättelsens dramaturgi – de känns som ganska illa tecknade utsnitt ur verkligheten, utsnitt som inte förmår engagera den som inte själv är berörd.

När jag skrev om Galago nummer 4 2012, skrev jag inte om Nanna Johanssons ”Fyra år med moderat”, som har en del av de karaktäristika jag kritiserar ovan men som ändå har en del försonande poänger, framför allt kritiken av den moderate pojkvännen under alltför lång tid. Han förtjänar att få sina fiskar varma, men historien om hans beteende och värderingar ter sig mer som en exempelsamling än som en serie. Och den här serien är långt ifrån värst tecknad i den mening jag anger ovan, men jag irriterar mig på sådant som alltför korta armar, ungefär som det var ett barn som inte kan riktigt som har ansträngt sig duktigt men ändå inte riktigt lyckats.

Det som fick mig att återvända till Galago eller snarare Nanna Johansson var att jag strax därpå läste nummer 2 2012 av Pondus-utväxten Inrutat.

Inrutat är bara till mycket liten del en serietidning – till största delen består den av ”skämtteckningar”, vars humor man ska vara ganska speciellt beskaffad för att uppskatta. (Jag gör det inte.)

I det här numret hittade jag också ”Fulheten”, en sida med fyra cartoons av Nanna Johansson. Teckningarna är förvisso inte poänglösa om än grova, men också tecknarstilen stämmer väl med serietiteln ”Fulheten”.

Det bör tilläggas att Nanna Johansson inte är någon osäker nybörjare. Hon gick i Serieskolan i Malmö 2007-2009 – är det den som sprider den här tecknarstilen? – och har publicerat sig i en rad tidningar och tidskrifter, också gett ut några egna seriealbum.