Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” som film

28 december 2012 12:25 | Barnkultur, Film | 7 kommentarer

Astrid Lindgrens både hjärtknipande och spännande ”Rasmus på luffen” kom ut på Rabén & Sjögren 1956. Jag har läst den här boken om den rakhårige barnhemspojken Rasmus som rymmer och slår följe med den till en början motvillige luffaren Paradis-Oskar flera gånger, bland annat för egna barn.

Men boken kom inte först.

Allra först kom den här lindgrenhistorien som radioteater, 1955.

Det här var förstås en historia som pockade på att bli filmad, och den första filmversionen, kallad ”Luffaren och Rasmus”, kom därför året innan den kom i bokform, 1955. Den filmversionen gjordes av Rolf Husberg och hade Eskil Dalenius i rollen som Rasmus och Åke Grönberg i rollen som Paradis-Oskar. Den har många förtjänster, men eftersom den gjordes i svart-vitt, är den i dag tämligen okänd.

1981 gjordes nämligen en ny version, kallad ”Rasmus på luffen”, nu som färgfilm, och det är den som vi oftast ser i TV eller köper som DVD.

Historien är densamma, men regissören är ny, Olle Hellbom, skådespelarna likaså: Rasmus spelas den här gången, med den äran, av lintotten Erik Lindgren, men den som framför allt lyfter den här filmversionen är Allan Edwall i rollen som Paradis-Oskar. Jarl Kulle som skurk förtjänar också ett särskilt omnämnande liksom Emy Storm som ändå milt fördragande föreståndarinna på Västerhaga barnhem. Även musiken i filmen måste omnämnas: originalmusik av Björn Isfält och, särskilt sångramsor, av Allan Edwall och ”Kattvisan” signerad Lille Bror Söderlundh och Edwall – också Gösta Linderholm har lämnat bidrag, till exempel gjort musiken till Astrid Lindgrens ”Luffarvisan”.

Filmens handling utspelar sig för mer än 100 år sen, 1910.

Barnhemmet Västerhaga är fullt av barn som hålls efter ganska strängt men putsas upp ännu mer när det kommer adoptivföräldrar in spe på besök. Striphåriga gossar som Rasmus och hans bästa kompis Gunnar (Pål Steen) har då inte en chans i konkurrensen med de lockhåriga bland flickorna.

Så en dag tycker sig Rasmus ha fått nog och beslutar sig för att rymma. Han får visserligen inte med sig Gunnar men ger sig ändå i väg på natten.

Vädret är inte det bästa – det regnar – så Rasmus söker skydd i en lada. I höet där finns en luffare, Paradis-Oskar, och när Rasmus efter lite inledande tveksamhet har närmat sig Oskar, bland annat, hungrig som han är, fått en macka av luffaren, vill han slå följe med Oskar. Oskar är inte särskilt tilltalad av den tanken, men till slut tar han med pojken, som får hjälpa till med att samla in pengar, när han själv sjunger och spelar dragspel. Inget fett liv precis – en del skänker ingenting alls, andra som skulle ha råd snålt lite. Edwalls Oskar hånar i ord och ton dessa de girigt snåla.

De kommer i kontakt också med andra luffare, även skummisar som trots att de ser ut att höra hemma i en mer välbeställd värld ägnar sig åt till exempel stöld. När ett diamanthalsband försvinner hemma hos en gammal välbeställd dam Oskar och Rasmus har besökt, misstänker polisen att det är Oskar som har stulit halsbandet.

Oskar och Rasmus lyckas gömma sig i en ödegård utanför stan, men dit kommer även de verkliga tjuvarna som där har sin tjuvgömma. Oskar hinner gömma tjuvgodset på ett nytt ställe, och de lyckas också avväpna och stänga in tjuvarna. Misstänkt som han själv är, vågar dock Oskar inte gå till länsmannen utan ber den tyvärr förvirrade och räddhågsna Lille-Sara att ge hans skriftliga meddelande om tjuvarna och tjuvgodset till länsmannen.

Men hon gör inte det, och under tiden hinner bovarna komma loss. Oskar och Rasmus hamnar i finkan hos polisen, men Rasmus flyr – bara för att hamna i skurkarans händer. När Rasmus förklarar för dem, att bara Oskar vet, var tjuvgodset finns, beslutar sig tjuvarna för att befria Oskar.

Tillsammans beger de sig ut till ödegården. Men där finns länsmannen på pass – Lille-Sara har till slut gjort sin plikt – och bovarna grips. Och Paradis-Oskar har bevisat sin hederlighet.

Det är den rafflande delen av historien, men själv har jag alltid gripits mer av slutet, av hur det sen gick för barnhemspojken Rasmus.

Fria som som sommarfåglar vandrar det här luffarparet, en stor och en liten, vidare genom det grönskande landskapet.

Oskar försöker också hitta ett bra hem åt Rasmus, och ett barnlöst par med både hjärta och gård är färdiga att låta Rasmus stanna hos dem, men efter att på kvällen ha sagt ja, ångrar sig Rasmus nästa morgon. Så han säger som det är till dem men ger dem också ett råd inför det nu nödvändiga besöket på barnhemmet: ”Ta Gunnar! Ta Gunnar!”

Rasmus springer för sin del i väg och letar efter Oskar, som redan har hunnit ge sig i väg, finner honom också sittande vid en vägkant. Nu är det ingen tvekan längre: de här två hör ihop, för evigt.

Till slut kommer de till trakter där Oskar tycks vara välbekant, och när Oskar, lite försiktigt, har tagit sig innanför en inte alltför välhållen grind, hörs han, prövande och med lite darrig röst, ropa ”Martina!”. Och där kommer hon (Lena Brogren), först med ganska bister min men sen med ett soligt leende – Oskar får en kram, och när han har förklarat saken, Rasmus med. Han är välkommen och har fått ett hem.

Väl hemma tvingas Oskar av Martina att utföra jobb, och lite halvhjärtat hugger han lite ved och lagar taket.

Men nästa sommar, förstår man, ska han ut på luffen igen, nu tillsammans med Rasmus. Tillsammans ska de ut på vägarna, fria som fåglar.

7 kommentarer

  1. Min favoritlåt från den första filmen, den i
    svart-vitt från 1955, är ”De’ ä’ någe’ visst me’ de’!”, också skriven av Lille Bror Söderlundh.
    Men den kom tyvärr inte med i filmen från 1981,
    om jag minns rätt.

    Comment by Mats Larsson — 2012 12 28 16:40 #

  2. Tll Mats Larsson: Nej, musiken i den senare filmen är till stor del ny, och den låt du nämner från den första versionen finns inte med i den senare.

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 28 18:31 #

  3. Hej Enn!
    Jag tycker Allan Edwalls gestaltning av Paradis-Oskar är väldigt bra. God fortsättning!

    Comment by Rustan Rydman — 2012 12 28 18:39 #

  4. Till Rustan Rydman: God fortsättning själv!

    Comment by Enn Kokk — 2012 12 28 18:52 #

  5. Underbar film! Jag blir varm i hjärtat av att läsa om den! Allan Edwall gestaltar inte luffaren Oskar, han ÄR!

    Comment by anita — 2012 12 28 22:57 #

  6. Jag fick boken i julklapp 1956, dvs innan jag börjat skolan. Syrran hade lärt mig läsa så jag försvann in i dimman direkt och sträckläste boken.

    När jag såg filmen långt senare grät jag så klart så det skvalade i slutet.

    Comment by Britta Sethson — 2012 12 29 18:29 #

  7. Minns från första filmen, ungefär, sjunget av Åke Grönberg: ”Tänk jag drömde en natt att jag hade en katt och han åt bara sill och potäter, du får tro som du vill men potäter och sill, det är just vad små kattungar äter.”

    Comment by Ann-Katrin Roth — 2012 12 31 14:45 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^