En film om modern jul och moderna familjerelationer

Sent på julaftonskvällen, när samvaron med barnbarnen var över, sökte jag och hustrun någon film att avsluta kvällen med. I TV-tablån hittade vi en med ett, som det föreföll, lämpligt tema: ”Tomten är far till alla barnen”, en film Kjell Sundvall gjorde 1999 och som gavs ett hyggligt betyg av tidningarna.

Det senare visade sig i viss mening vara befogat. Skådespelarprestationerna är genomgående utmärkta och replikerna – Monica Rolfner står för manus – rappa och inte så sällan roliga.

Filmen betecknas som avart komedi, och det stämmer till en viss grad – men svärtan i handlingen känns, trots den allvarliga delen av den, aldrig tillräckligt svart för att kunna ge komedidelen en riktig match.

Den yttre ramen i filmhandlingen är bekant för väldigt många i dagens Sverige. Jan (Peter Haber) är sambo med Sara (Katarina Ewerlöf), och de bor tillsammans med Saras barn, resultaten av hennes många olika tidigare förhållanden, i ett hus, inbäddat i julens vinterland. Sara kommer på att de ska fira jul tillsammans med barnens fäder och deras nuvarande hustrur plus barn och så dessutom Saras mor, och innan Jan riktigt har hunnit sätta ner foten, har hon bjudit in dem, vilket förorsakar filmens första stora gräl. (Det blir flera.)

Så gästerna anländer – ett par av rollerna spelas av Dan och Anders Ekborg – och huset fylls av människor. Spriten gör att tungorna ibland, som när herrarna tillsammans badar bastu, far i väg på ett ganska vårdslöst sätt. Och under julaftonsmiddagen säger också en del av de äldre i den stora närvarande barnhorden beska sanningar med adress föräldrarna och den övriga vuxenvärlden.

Spänningen i detta kaos, stor nog ändå, skruvas upp när Sara avslöjar att hon väntar sitt första barn i relationen med Jan, som inte bara reagerar mot att få reda på det på det här sättet – det Sara säger är nämligen omöjligt, eftersom Jan, henne ovetande eftersom Jan inte vill ha några barn, har låtit sterilisera sig. Också detta sipprar dock ut i sällskapet, eftersom han under ett samtal med Rita (Jessica Zandén) har berättat sanningen.

Som även ni som inte själva har sett filmen säkert kan ana, utlöser det här, spriten, outredda konflikter plus en grannrelation den ena sammanstötningen efter den andra. Janne hinner till exempel anklaga Saras närvarande exmän och även tomten, mannen i grannhuset, för att vara far till det barn Sara väntar; med tomten har han för övrigt ett av de mer praktfulla slagsmålen i svensk film.

Men till slut avslöjar Sara hur det egentligen ligger till. När de många samlagen med maken aldrig gav önskat resultat, åkte hon till London och lät inseminera sig.

Friden lägger sig till slut över alla våra julfirare.

Nästa jul träffas de här människorna igen – djärva tanke – och Rita bär stolt den londonanskaffade nya babyn i famnen. Han visar sig vara svart. Och så vill hon för de församlade berätta ytterlgiare en nyhet som rör henne och Janne, men innan hon hinner få ett ord ur sig, börjar gästerna högljutt larma, visa av erfarenheten får man förmoda.

Roande och välspelat som sagt – men inte särskilt djupt.