Utbrytningar

Milos Formans ”Gökboet” (”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975) belönades med fem Oscars, och jag var en av de många som då (1976) strömmade till biograferna för att se den – däremot har jag aldrig läst Ken Kesey’s bokförlaga med samma titel. Jag har nu sett om filmen på DVD.

”Gökboet” är en lysande film. Det gäller Milos Formans regi. Det gäller den i förhållande till romanen, har jag förstått, av Lawrence Hauben och Bo Goldman bearbetade handlingen. Det gäller fotot. Och det gäller inte minst huvudrollsinnehavarna: Jack Nicholson som Randle P McMurphy, Louise Fletcher som syster Ratched och Will Sampson som den starke indianen Chief Bromden.

Till ett mentalsjukhus, filmens gökbo, förs ett ägg som nog egentligen inte hör hemma där. Nog spränger filmens McMurphy många av normalitetens gränser, men efter hand förstår man – och anar också en del av läkarna på anstalten – att hans uträkning är att det är lättare att sitta intagen där än i fängelset, där han annars skulle hamna. Så han sväljer aldrig de piller han tilldelas och lyckas på så sätt bibehålla kontrollen över sin hjärna. Det senare bidrar till att han klarar av att uppvigla en del av de medintagna riktiga dårarna mot syster Ratched och även lyckas genomföra en del kupper: en fiskefärd till havs och en nattlig orgie tillsammans med ett par kvinnor som många av oss fullt normala nog inte skulle vilja ha ens om de såg så där snygga ut.

Till slut går han förstås för långt, vilket leder till att också han med hjälp av lobotomi och piller förvandlas till ett lallande och lydigt mänskligt vrak.

Men innan dess har han, genom ett långsamt och stegvis erövrat förtroende, lyckats bli vän med den också intagne indianhövdingen, till synes bortom all kontakt men inte heller han galen. Mellan dem uppstår en växande gemenskap, en sammanhållning i förnedringen. Så när indianen inser vad anstalten har gjort med hans vän och att det är oåterkalleligt, kväver han på natten McMurphy med en kudde för att på så sätt befria honom. Själv krossar han med sina väldiga kroppskrafter ett gallerfönster och tar sig ut till friheten.

Psykedelisk rock som ekar sjuttiotal

Jag ser i tidningarna att trummisen Thomas Mera Gartz är död. Det föranleder mig att plocka fram CDn ”Hemlösa katter” (Gåshud 2009-2, 2009, distribution Border) med Träd, gräs och stenar, ett band som han spelade i ända från dess start 1969. Den kärna som bildade det senare så långlivade Träd, gräs och stenar, utöver Thomas Mera Gartz Bo Anders Persson, gitarr, Torbjörn Abelli, bas, och Arne Ericsson, elcello, hade från 1967 och fram till dess också spelat ihop i Pärson Sound, International Harvester och Harvester. Alla de här konstellationerna brukar räknas som viktiga beståndsdelar i den svenska proggeran, men även om man hittar en viss politisk touche också hos dem, är de inte främst proggband i politisk mening – det Träd, gräs och stenar spelar är experimentell, psykedelisk musik, dock med influenser från andra musikgenrer.

Ericson slutade 1972, och sedan den ovan nämnda CDn kom ut har även Torbjörn Abelli dött. Av CD-konvolutet till ”Hemlösa katter” framgår att Bo Anders Persson har beslutat sig för att lägga av – dock medverkar han på alla låtar utom en. Återstår att se om senare tillkomna medlemmar – Jakob Sjöholm och Reine Fiske, båda gitarr, kan återföda Träd, gräs och stenar i någon ny konstellation, men i så fall handlar det ju om ett helt nytt band. Hur som helst låter ”Tänkte bara undra” med Sjöholm, sång och gitarr, och Fiske, gitarr, lovande.

Det medföljande CD-häftet kastar inte mycket ljus över just låtvalet. Texterna handlar om spelningar i Ryssland och Japan – möjligen kan man i ”Hemlösa katter – Till vankelmodets lov” spåra några japanska tonfall i musiken.

Den, liksom låtar som ”Frukta inte norrskenet”, ”Ensamhetens törnen” och ”Tillförsikt” (den sist nämnda mycket riktigt med det driv titeln antyder), är annars mycket typiska för det vi förknippar med begreppet psykedelisk rock. Textlös är också den avslutande tunga ”Det oförmodade mötet i september”, som snarast hör hemma inom området symfonisk rock.

Typisk för den alternativmusikvåg Träd, gräs och stenar var en del av var också musikalisk korsbefruktning. En av låtarna på ”Hemlösa katter” kallas visserligen för ”Sommardisco”, men den ekar av vildvuxen svensk folkmusik, gjord för lössläppt fridans, och en annan låt, ”Svärmors brudpolska”, är i grunden en folklig polska, spelad på elgitarr i stället för fiol.

Slutligen finns här naturligtvis också en flirt med den politiska delen av proggeran: ”Folkets lok i obeskrivlig rörelse” är visserligen textlös, men den underbara titeln kunde ha varit formulerad av sjuttiotalets KFML.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.

Jakten på det försvunna Första maj-märket

Eftersom jag har flyttat ut på landet för säsongen, hade jag – när det blev Första maj – ännu inte stött på någon som sålde årets Första maj-märke. Snopet – jag har ju alltid haft Första maj-märke på kavaj och rock allt sedan jag i lägre tonåren började demonstrera. Men vid det stora Första maj-mötet på Norra Latins skolgård skulle det väl ändå gå att få tag på ett Första maj-märke?

Men nej, det var som förgjort. Jag gick en särskild runda bland stånden och människorna för att hitta någon Första maj-märkesförsäljare, men siktade ingen sådan.

Efter mötets slut gick jag vidare till 80-årsfesten för Maud Björklund, min forna arbetskamrat. Därvid passerade jag den obemannade receptionen i partiexpeditionen, 68an kallad, men eftersom det under min tid där alltid såldes Första maj-märken där, spanade jag förstås efter den obligatoriska asken – förgäves!

Just som jag stod där och spanade, kom en av mina forna arbetskamrater, Lena Finnman, förbi, och jag förklarade för henne, vad jag tittade efter. Hon har samma erfarenhet som jag, så hon försökte också kolla, men inte heller hon fann någon ask med Första maj-märken.

I dag kom Första maj-märket per post till Öregrund, i ett kuvert med Lena Finnman som avsändare. Hon hade, när jag hade gått, tagit en sväng in på distributionen på 68an och där, av Leif Dahlin, son till den Sven Dahlin jag nämnde i min Första maj-rapport, lyckats få ett Första maj-märke för vidare befordran till mig. Så nu har jag även det med ugglan och texten Kunskap och arbete bygger Sverige. Det är inte det vackraste i serien av Första maj-märken, men ingen Första maj utan märke!

En stor kram till Lena för den insatsen!

Fast helt märkeslös var jag ändå inte på Första maj. Jag bär nämligen alltid den gamla partirosen, den så kallade erlanderrosen, den vackraste av dem alla. Jag har tappat en och annan erlanderros genom åren, också gett bort några, men jag har fortfarande några kvar på den karta jag fick av samme Leif Dahlin 2002, när jag efter 34 år på 68an slutade där.

Ni ser erlanderrosen ovan i vinjetten till min blogg, här monterad som ett slags partibeteckning. Tyd detta som det ska tydas: Jag bekänner mig inte till vilken socialdemokrati som helst!

En för mig ny jazzbekantskap

De flesta av de jazzsångerskor från 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) jag tidigare har skrivit om har jag varit bekant med sedan tidigare, men när jag ställdes inför ”Laura Fygi at Ronnie Scott’s” (Verve 038 017-2, 2003), var det bara att konstatera, att jag förvisso har varit på jazztemplet Ronnie Scott’s i London, men att jag aldrig någonsin hade hört Laura Fygi.

Så jag söker information om henne på nätet: Hon är född i Amsterdam 1955 men bodde under åtta tidiga år i Sydamerika med sina föräldrar, pappan holländare, mamman egyptiska. 1984-1991 var hon medlem av ett populärt holländskt tjejband men satsade sedan på en solokarriär som jazzsångerska.

Som sådan har hon bra röst och både rytm- och stilkänsla, vilket gör att nästan allt på den CD jag nu har lyssnat på blir bra, somligt till och med mycket bra.

”All of Me” blir således så svängig den ska vara, och ”Orange Coloured Sky” går inte av för hackor den heller. Cole Porters ”Just One of Those Things” låter mycket bra, också tack vare pianistens, Hans Vroomans’, komp – lyssna också på Vroomans’ piano i ”Don’t It Make My Brown Eyes Blue”. Hoagy Carmichaels ”The Nearness of You” är inte heller dum.

Det är också fint att Fygi och hennes medmusiker rör sig utanför jazzens huvudfåra. På den här CDn får vi alltså höra till exempel Michel Legrands ”I Will Wait For You”, Jobims ”Corcovado”, Jacques Préverts ”Les Feuilles Mortes” och, med ett häftigt intro, Marylin Monroes gamla paradnummer ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”.

Ännu mer kunde nämnas. Men det här borde räcka för att få er att lyssna själva.

Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?

Första maj, Första maj…

Jag har fått pussla lite för att få min Första maj att gå ihop, men till slut har jag fått de olika pusselbitarna att passa ihop. Jag hade gärna demonstrerat och lyssnat på Per Ragnar i Uppsala, men eftersom jag av två olika skäl – ett åttioårsfirande och en träff med sonen Matti, hans Karin och deras lilla Ella – ändå måste till Stockholm, ska jag lyssna till Carin Jämtin på Norra bantorget i stället – jag klarar nog att gå med sista biten i tåget också, tidsmässigt alltså.

Birgitta stannar hemma i Öregrund – hon väntar fortfarande på hjärtklaffsoperation och vågar i avvaktan på den varken utsätta sig för ansträngningar eller den infektionsrisk det innebär att vistas bland mycket folk. Naturligtvis känns det konstigt för henne: stanna hemma – hon som har talat på otaliga Första maj-möten runt om i hela Sverige.

Själv har jag Första maj-demonstrerat varje år allt sedan tidiga tonår. Jag minns fortfarande mitt livs första Första maj-tåg i Sundsvall, känslan av att vara en bland många många likasinnade, av vilka åtminstone de flesta gick i takt med marschmusiken, hur vi unisont hurrade för vår tidning Nya Samhället, när tåget passerade s-tidningens hus…

Senare har jag för det mesta deltagit i Första maj-demonstrationerna i Uppsala, ofta tillsammans med barnen – Birgitta var, i egenskap av riksdagsledamot, VU-ledamot och statsråd, nästan alltid någon helt annan stans i landet och talade.

Att du som jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen i 34 år har deltagit i Första maj-demonstrationen vart enda år är väl inte så konstigt, invänder säkert någon.

Jag medger gärna att det har funnits perioder då jag har haft mina tvivel om partiets kurs, men Första maj har jag aldrig någonsin lockats att avstå från. Jag har nämligen alltid ansett att Första maj, den internationella arbetarrörelsens samlingsdag, är något större än något parti, dess politik och aktuella ledare. Första maj är främst medlemmarnas, rent av arbetarklassens dag.

I min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) hade den här sången en given plats:

Första maj

Text: Hannes Sköld, 1911

Musik: Isländsk folkmelodi

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår.
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir i dag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

Hannes Skölds (1886-1930) text publicerades första gången i “Sånger om striden och om kärleken”, 1911. Hannes (Johannes) Sköld, filosofie doktor och docent i Lund samt författare, var bland annat med om att tillsammans med Zeth Höglund och Fredrik Ström ge ut den antimilitaristiska och socialistiska handboken “Det befästa fattighuset”, 1913.