Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

2 maj 2012 14:32 | Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?