Utbrytningar

6 maj 2012 15:23 | Film | 4 kommentarer

Milos FormansGökboet” (”One Flew Over the Cuckoo’s Nest”, 1975) belönades med fem Oscars, och jag var en av de många som då (1976) strömmade till biograferna för att se den – däremot har jag aldrig läst Ken Kesey’s bokförlaga med samma titel. Jag har nu sett om filmen på DVD.

”Gökboet” är en lysande film. Det gäller Milos Formans regi. Det gäller den i förhållande till romanen, har jag förstått, av Lawrence Hauben och Bo Goldman bearbetade handlingen. Det gäller fotot. Och det gäller inte minst huvudrollsinnehavarna: Jack Nicholson som Randle P McMurphy, Louise Fletcher som syster Ratched och Will Sampson som den starke indianen Chief Bromden.

Till ett mentalsjukhus, filmens gökbo, förs ett ägg som nog egentligen inte hör hemma där. Nog spränger filmens McMurphy många av normalitetens gränser, men efter hand förstår man – och anar också en del av läkarna på anstalten – att hans uträkning är att det är lättare att sitta intagen där än i fängelset, där han annars skulle hamna. Så han sväljer aldrig de piller han tilldelas och lyckas på så sätt bibehålla kontrollen över sin hjärna. Det senare bidrar till att han klarar av att uppvigla en del av de medintagna riktiga dårarna mot syster Ratched och även lyckas genomföra en del kupper: en fiskefärd till havs och en nattlig orgie tillsammans med ett par kvinnor som många av oss fullt normala nog inte skulle vilja ha ens om de såg så där snygga ut.

Till slut går han förstås för långt, vilket leder till att också han med hjälp av lobotomi och piller förvandlas till ett lallande och lydigt mänskligt vrak.

Men innan dess har han, genom ett långsamt och stegvis erövrat förtroende, lyckats bli vän med den också intagne indianhövdingen, till synes bortom all kontakt men inte heller han galen. Mellan dem uppstår en växande gemenskap, en sammanhållning i förnedringen. Så när indianen inser vad anstalten har gjort med hans vän och att det är oåterkalleligt, kväver han på natten McMurphy med en kudde för att på så sätt befria honom. Själv krossar han med sina väldiga kroppskrafter ett gallerfönster och tar sig ut till friheten.

4 kommentarer

  1. En favoritfilm, och en favoritbok. Romanen är dessutom öppen för många fascinerande tolkningar. Inte minst som en tolkning över en totalitär regim. Men också bibeln: McMurphy/Jesus, 12 patienter/lärjungar, en sista måltid, förnekelse, en lobotomering/korsfästelse etc.
    Om jag inte minns fel så är boken indelad i fyra kapitel, och patienterna ger sig ut i världen efter att McMurphy lobotomerats.
    Boken bjuder på en spännande tolkning med de glasögonen, även för en ateist som mig :)
    Trevlig blogg för övrigt
    Mvh
    Mikael Svensson
    Karlstad

    Comment by Mikael Svensson — 2012 05 09 23:20 #

  2. Till Mikael Svensson: Vad jag har förstått var författaren, Ken Kesey, förbannad på Milos Forman för att inte allt det här gick fram i filmversionen. Men vi andra kan ju se filmen som ett konstverk så som Forman ville forma det.

    Comment by Enn Kokk — 2012 05 09 23:28 #

  3. Som filmkritiker på Värmlands Folkblad så kan jag bara hålla med. Ju mer personlig en filmregissör kan förhålla sig till ett originalverk, desto större är chansen att få till en film som står säkert på egna ben :)

    Comment by Mikael Svensson — 2012 05 10 12:30 #

  4. Till Mikael Svensson: Kul att ha fått ytterligare en filmkunnig person bland läsarna.

    Jag vill tipsa dig om att jag har tagit mig före att skriva om intressanta filmer, många av dem filmklassiker, värda att lyfta fram. Det jag hittills har skrivit om film finns samlat ovan under Kulturspegeln, Film.

    Comment by Enn Kokk — 2012 05 10 12:50 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^