På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.

Värd att se på grund av Lena Nyman

Håkan Bergströms thriller ”Farligt löfte” från 1955 har ett grundgrepp, ett barn som får en vittnesroll i ett mord, gemensamt med den betydligt mer gastkramande ”Fönstret”. Det intressantaste med den är att den innehåller en faktiskt remarkabel filmdebut: den blott elvaåriga Lena Nyman som spelar rollen av lilla Helen Tomasson, i filmen ännu yngre, sju, än Lenas elva – men det underlättas av hennes korta längd. Hur som helst spelar Lena Nyman den här rollen mycket trovärdigt.

Roande att se är också filmens tidstypiska stockholmsmiljöer, till stor del hämtade från området kring S:t Eriksplan i Stockholm. Tidens moderniteter, tunnelbanan och Vällingby, hör också till det som exponeras.

Till att börja med är filmens handling så seg och även banal att jag överväger att stänga av TVn. Filmen befolkas av människor, där den ena parten plus ett antal löshästar ständigt är otrogna – männens löften till sina nya partners om att skilja sig och älska bara den dam de för tillfället är hos känns mycket ihåliga. Det känns också i mesta laget att se så många snedsprång i samma hus.

Det här bildar emellertid bakgrunden till filmens mordhistoria. Två av männen i huset besöker samma kväll en kvinnlig löshäst, Ulla Brantman (Inger Juel), som dock inte längre vill veta av någon av dem. Den ene av dem, Bertil Strand (Herman Ahlsell), tappar därvid besinningen och råkar – eftersom det nog inte var avsikten – mörda henne i en fallolycka. Han får dock falskt alibi av sin fru Irma (Birgitta Valberg), och i stället blir den andre besökaren, Åke Tomasson (Bengt Blomberg), misstänkt, på grund av sina många kvinnohistorier (också med hustruns egen syster) misstänkt även av sin fru Anna-Greta (Ulla Holmberg).

Dock har det senare parets dotter Helen (Lena Nyman) i trappen sett Bertil gå in till tant Ulla. Bertil är desperat och mutar lilla Helen att tiga – berättar hon inget för någon, ska hon få en ny cykel på födelsedagen. I själva verket funderar han på att döda den lilla flickan, och filmen innehåller också ett par riktigt otäcka scener, där mördaren av slumpen hindras att fullfölja sitt uppsåt.

Mot slutet av filmen skruvas filmens till att börja med sega tempo upp, i och med att Helen, när hon är ensam hemma och får besök av Bertil, råkar avslöja att hon har glömt ett foto av Bertil och Ulla, hittat i en lånebok från familjen Strand, hemma hos mormor i Vällingby. Fotot lyckas mördaren få tag på med Helens hjälp, men i sista stund lyckas flickan undkomma. Tillfälligt, visar det sig. Efter en klassisk jakt uppe på höghusets tak knuffar han flickan, men hon får hjälp av en fastighetsskötare som råkar befinna sig på plats, och i stället slutar det här på klassiskt sätt: det blir mördaren som slår ihjäl sig.

Så det hela slutar med bräkande idyll: Åke och Anna-Greta hittar varann igen, och Helen får löfte om en ny cykel – fast först nästa födelsedag.

(S) framåt medan (C) backar i Tallinn

TNS Emors månadsundersökning för maj har redovisats i estniska media. Det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) är med 30 procent (+ 3) åter landets största parti, men även Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokraterna) ligger kvar på sin nya höga nivå, 29 procent (mot 30 i april).

För det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) innebär majmätningen ett nytt bakslag: partiet får 19 procent mot 25 procent i april.

Uppåt går det däremot för Reformpartiets koalitionspartner Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fosterlandet och Res Publika), som får 17 procent i maj mot 13 i april.

TNS Emor redovisar inte alltid stödet för de partier som ligger under spärren på fem procent, men gör ett undantag för majmätningen. Det till Konservatiivne Rahvaerakond (Konservativa folkpartiet) omdöpta Rahvaliit (Folkunionen) får 0 procent. Rohelised (De gröna), som åkte ur Riksdagen i förra valet, står och stampar på 3 procent. Kristlikud Demokraadid (Kristdemokraterna) får 1 procent.

TNS Emor har också gjort en särredovisning av partisympatierna i huvudstaden Tallinn.

Här har Socialdemokraterna gått upp med tre procent jämfört med april och får nu 27 procent. Centerpartiet har tidigare haft en enastående ställning i Tallinn men faller nu från 41 procent i april till 29 procent i maj.

I Tallinn har stödet för Reformpartiet sjunkit från 27 procent i april till 25 procent i maj.

Koalitionspartnern (i regeringen) IRL har däremot ökat från 12 procent i april till 13 procent i maj.

Centern har alltså, trots ett populistiskt förslag om nolltaxa på allmänna kommunikationer i Tallinn, obönhörligt blivit akterseglad av Socialdemokraterna. Centerns kris har säkert, förutom med diverse skandaler som har fått stort utrymme i media, också att göra med att partiets två europaparlamentariker plus en grupp ledamöter i Riigikogu (Riksdagen) nyligen hoppade av på grund av Edgar Savisaars maktfullkomliga och buffliga ledarstil.

Samtidigt har Socialdemokraterna, uppenbarligen framgångsrikt, friat till de många ryssarna i Tallinn, tidigare till mycket stor del centerröstande – deras ökande och Centerns sjunkande stöd i Tallinn är uppenbarligen kommunicerande kärl.

Att Socialdemokraternas stigande stöd i den folkrika huvudstaden samtidigt inte ger ännu högre stöd i hela landet kan – men detta är min egen spekulation – ha att göra med att en del av socialdemokraternas estniska sympatisörer inte gillar SDEs flirt med de ryska väljarna, bland annat fusionen nyligen med ett litet ryskt parti. För den kategorin estniska väljare är det kanske inte något våldsamt stort steg att gå över till det socialkonservativa och estnationella IRL, som bland annat har aktualiserat frågor om bättre ekonomiska villkor vid studier och bättre pensioner.

Nina Simone

Namnet Nina Simone får möjligen obevandrade att tro att hon var fransyska. Hon dog mycket riktigt 2003 i Frankrike, där hon sedan länge var bosatt – men hon föddes 1933 i South Carolina i USA och hette egentligen Eunice Kathleen Waymon. Hon var afroamerikan och starkt engagerad i medborgarrättsrörelsen. 1970 flyttade hon från USA och angav uttryckligen som skäl att landet var rasistiskt. Nina i artistnamnet lär komma av att en pojkvän kallade henne niña, flicka på spanska, och efternamnet, Simone, snodde hon från skådespelerskan Simone Signoret, som hon hade sett på bio – det här var alltså långt före flytten till Frankrike.

Nina Simone är inte bara sångerska utan också pianist, med klassisk skolning i bagaget. Vi förknippar henne mest med jazz och blues, men det finns en bredd hos henne som spränger såna genregränser. Listan över hennes studioalbum är lång, över 20 skivor från 1958 och framåt. När Verve 2007 sammanställde sin 11 CD-box ”Ladies on Verve” (distribution Universal), valde man att låta Nina Simone representeras av ”Wild Is the Wind”, som består av studioinspelningar från 1964 och 1965 (utgiven som LP av Philips, PHS 600-207, 1966).

På den här skivan finns ett intressant exempel på Nina Simones politiska engagemang,

Four Women

Text och musik: Nina Simone, 1965

My skin is black
My arms are long
My hair is woolly
My back is strong
Strong enough to take the pain
Inflicted again and again
What do they call me
My name is Aunt Sarah
My name is Aunt Sarah

My skin is yellow
My hair is long
Between two worlds
I do belong
My father was rich and white
He forced my mother late one night
What do they call me
My name is Saffronia
My name is Saffronia

My skin is tan
My hair is fine
My hips invite you
My mouth like wine
Whose little girl am i?
Anyone who has money to buy
What do they call me
My name is Sweet Thing
My name is Sweet Thing

My skin is brown
My manner is tough
I’ll kill the first mother i see
My life has been too rough
I’m awfully bitter these days
Because my parents were slaves
What do they call me
My name is Peaches

Men också en traditionell ballad som ”Black Is the Colour of My True Love’s Hair” får en särskild lyster, när den sjungs av just henne.

Skivan rymmer också låtar av annan karaktär man genast fäster sig vid: ”I Love Your Lovin’ Ways”, ”What More Can I Say” och ”Eiher Way I Lose”. Värd ett omnämnande är också titellåten ”Wild Is the Wind” med Dimitri Tiomkin som en av upphovsmännen – den här ukrainsk-judiske kompositören startade som rysk revolutionär men blev senare en mycket framgångsrik filmkompositör i Hollywood; mest känd är han för temat till Fred Zinnermanns ”High Noon” från 1952.

Det enda som förargar mig med den här skivan är att, förutom Simone, sång och piano, bara några av dem som spelar rytminstrument nämns vid namn. Har Philips verkligen ingen förteckning över alla de övriga musiker man hör?

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

En film om tyskarnas ockupation av Norge

I går kväll, 17 maj, såg jag och Birgitta i TV Joachim Rønnings och Espen Sandbergs långfilm ”Max Manus” (2008). Den handlar om den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och är så actionfylld, att en obevandrad tittare skulle kunna tänkas misstänka, att en stor del av handlingen är påhittad av manusförfattaren Thomas Nordseth-Tiller.

Så är det emellertid inte. Filmens hjälte Max Manus (spelad av Aksel Hennie) har funnits på riktigt; han levde 1919-1996 och deltog mycket riktigt i allt det som skildras i filmen, inklusive i det finska vinterkrig som förekommer redan i filmens inledning och sedan som ett återkommande trauma.

Den unge Max Manus tecknas som besatt av att med alla medel sätta sig till motvärn mot den tyska ockupationen, och han hamnar, efter en del inledande övningar, som leder till att han fängslas men lyckas fly, hos den norska motståndsrörelsen i Skottland. Därifrån sänds han på uppdrag, det ena våghalsigare än det andra, så våghalsiga och spektakulära att man – om man inte visste att det här har ägt rum i verkligheten – skulle kunna misstänka, att manusförfattaren har brett på.

Spännande är det så att det förslår.

Filmen döljer inte heller att ett antal av Max Manus’ medsvurna inte klarar de här uppdragen med livet i behåll, och vi i filmpubliken får se följderna i alla deras brutala detaljer.

Den stora psykologiska gåtan är – och förblir – vad som driver Max Manus och får honom att klara allt detta.

Det vill säga, det gör han tydligen inte. I filmens eftertext får man en kortfattad upplysning om att han drabbades av nervbesvär och bekämpade sina demoner med hjälp av alkohol. Men det här känns lite som att slänga in jästen efter degen – den i och för sig spännande filmen skulle ha blivit intressantare, fått mer djup, om det här hade gestaltats mer i filmhandlingen. Den innehåller alltså både traumatiska minnen från det finska vinterkriget och antydningar om det andra, men Max Manus’ roll som motståndshjälte dominerar kraftigt.

”En president lika tyst som Löfven”

Författaren Eva Swedenmark, förr på Aktuellt i politiken (s), Morgonbris och Fönstret, publicerar från sin tillfälliga uppehållsort på Korsika på sin blogg – här – en text så rolig, att jag inte kan undanhålla den mina egna läsare:

”Läser en artikel i Le Monde om nye franske presidenten. Han och Stefan Löfven kan nog likna varandra. Hollande beskrivs nämligen som en otroligt tyst man, än tystare efter valsegern. Väldigt ovanligt i Frankrike. Nu tolkas tecken från honom i brist på information, nickningar och de kortaste ord får nya valörer. Herr Hollandes stumhet utsätter hans kamrater för svåra prövningar är rubriken.
Minsta ord från honom analyseras som en spådom. Rykten cirkulerar, skräcken att inte finnas med i den innersta kretsen ökar – för inte det minsta ord om vilka han planerar att omge sig har undsluppit honom.
Ska bli kul att se när de träffas, socialistledarna Löfven och Hollande, mumlar och nickar och ler instämmande till varandra.”

En jazzsångerska med nästan flickaktig röst

Blossom Dearie (1924-2009) var amerikanska med irländska och skotska samt norska rötter. Hon var sångerska och pianist – startade först med studier av klassisk musik men slog sedan igenom som jazzsångerska. I början av 1950-talet flyttade hon till Paris och sjöng först i olika sånggrupper. Skivbolaget Verves lansering av henne som jazzsångerska mot slutet av det årtiondet gjorde henne känd i jazzkretsar, men hon värjde sig alltid mot entydiga genrebestämningar som jazzsångerska.

Hon är i och för sig värd att lyssna på, men jag är för egen del inte så förtjust i hennes ljusa, nästan flickaktiga röst. I 11 CD-boxen ”Ladies on Verve” (Verve, 2007, distribution Universal) är hon representerad med ”Give Him the Ooh-la-la”, ursprungligen en LP från Verve 1957, återutgiven 1998 som CD (Verve/PolyGram (517 067-2). Den här aktuella CDn (Verve V-2081) är identisk med LP-originalet, bortsett från att den innehåller ett par extra studioomtagningar av titellåten.

Den är signerad Cole Porter, och plattan börjar också med en annan Cole Porter-låt, ”Just One of Those Things”, som Blossom Dearie gör i ett påfallande högt tempo.

Jag gillar hennes tolkning av ”Between the Devil and the Deep Blue Sea”, men alltför mycket på den här skivan hör inte till den omistliga jazzrepertoaren.

Blossom Dearie är, eftersom hon både sjunger och spelar piano, den helt dominerande artisten på den här skivan, men hon kompas dessutom av Herb Ellis, gitarr, Ray Brown, bas, och Joe Jones, trummor.

I Kristi himmelsfärds-veckan

Vår stora trädgård är till stora delar anlagd under Kristi himmelsfärds-veckorna. På den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen brukade jag, år efter år, ta ledigt den här veckan: Jag behövde då bara ta ut två och en halv semesterdagar för att få en sammanhängande period på nio dagar i Öregrund.

Mycket stora delar av anläggningsarbetet – skapandet av potatisland, nedgrävning av dräneringsrör, anläggning av ständigt nya rabatter, till slut runt hela den drygt 2.000 kvadratmeter stora tomten – gjordes under de här ”grävveckorna”, som jag kallade dem. Varje år beställde jag nya stora lastbilslass med jord som med hjälp av spade och skottkärra skulle fraktas ut från grindhålet till sina nya ändamål. Tyngst var det det året då jag dränerde gräsmattan: grävde först ett dike för dräneringsröret, som jag bäddade in i lager av singel och sand och sen täckte med jord som skulle bli en slät gräsmatta. Men också andra projekt – som anläggning av land i klippskrevor – krävde styrka och balans och en rätt insatt knyck med skottkärran på slutet för att kunna komma till stånd. När jag anlade den blomrabatt som går längs husväggen mot vägen, måste jag fylla en skreva, som går mellan väggen och en bergknalle, med jord: Nästan varje gång jag skulle stjälpa en ny skottkärra jord slog den vänstra skakeln på kärran mot väggen och jag fick handen i kläm, och till slut var jag – trots att jag hade arbetshandskar på mig – alldeles skinnflådd på vänster knoge.

Jag har en del blomrabatter och ett stenparti som är mina egna, men mycket av det här anläggningsarbetet har skett i samråd och under medverkan av Birgitta, och det är hon som har skött köksträdgård och kryddgård. Hon har, i sitt nuvarande fysiska tillstånd, problem med höjdskillnader och överväger på allvar att lägga igen besvärliga (men egentligen mycket spännande) delar av trädgården. Sen jag fick mina egna hjärtproblem är jag fysiskt en skugga av mitt forna jag – orkar fortfarande rensa till exempel stenpartiet men försummar annat. Vi har tvingats ta betald hjälp med till exempel tunga grävjobb och gräsklippning. (Ni ska veta att det tar flera timmar bara att med motorgräsklippare klippa gräset på den här kuperade och busk- och trädrika tomten.)

Och som vädret hittills har varit här ute vid upplandskusten, har det inte precis lockat ut en ur stugvärmen. Men för all del: det nu väldiga, en gång av mig planterade bigarråträdet har slagit ut i blom, fast i stort sett på bar kvist.

Och Birgitta säger att det finns tulpaner som är på väg.

Måtte häggen blomma snart, och måtte det komma en blid värma, så att jag snart lockas ut i mitt försommarparadis!

Galago slår hårt från vänster – men det skulle bli mer effektivt om det gestaltades som serier

Galago etiketterar sig själv som ”Sveriges enda radikala serietidning”, och jag uppskattar verkligen dess vänsterperspektiv, det som nästan hundraprocentigt präglar nummer 2 2012.

Samtidigt blir jag frustrerad: Nästan ingenting i den här serietidningen är gestaltat som just serier. Det mesta är angrepp på borgerligheten och borgerligt tänkande, ibland träffsäkert, ibland på insändarnivå – men det som sker i serierutorna sker inte i dessas bilddelar. Jag gillar förvisso Liv Strömqusits angrepp på Ayn Rand och hennes anhängare, men den här serien är mer en illustrerad debattartikel än en serie. Och Sara Granérs i och för sig läckert färglagda ”Högerns psyke” är, med alla sina inklipp och staplade textremsor, nästan oläsbar som just serie. Och ändå har jag här valt att nämna ett par av de bästa serieskaparna i det här numret.

Missförstå mig nu inte: Jag är ingen motståndare till experimentell seriekonst, har till exempel alltid med uppskattning tagit del av galagoveteranen John Anderssons serier, tycker till och med att det är bra att Galago har vidgat den konstnärliga friheten för serieskaparna.

Men nog vore det bra om Galago också odlade serietecknare, vars skapelser kunde vandra vidare till dagstidningarnas normala seriesidor, till seriemagasin och så vidare: intelligenta skämtserier, gärna med bett och udd, som sen kunde hitta en beständig placering i dags- eller veckopress, gärna också äventyrsserier med mening, som sedan kunde gå som fortsättningsserier både i veckotidningar och i dagliga tidningar för att inte tala om serietidningar,

Snälla Galago, överraska mig!

Jag har förnyat min prenumeration. Gör så ni också – gå in på Galagos hemsida www.galago.se.