En film om tyskarnas ockupation av Norge

I går kväll, 17 maj, såg jag och Birgitta i TV Joachim Rønnings och Espen Sandbergs långfilm ”Max Manus” (2008). Den handlar om den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och är så actionfylld, att en obevandrad tittare skulle kunna tänkas misstänka, att en stor del av handlingen är påhittad av manusförfattaren Thomas Nordseth-Tiller.

Så är det emellertid inte. Filmens hjälte Max Manus (spelad av Aksel Hennie) har funnits på riktigt; han levde 1919-1996 och deltog mycket riktigt i allt det som skildras i filmen, inklusive i det finska vinterkrig som förekommer redan i filmens inledning och sedan som ett återkommande trauma.

Den unge Max Manus tecknas som besatt av att med alla medel sätta sig till motvärn mot den tyska ockupationen, och han hamnar, efter en del inledande övningar, som leder till att han fängslas men lyckas fly, hos den norska motståndsrörelsen i Skottland. Därifrån sänds han på uppdrag, det ena våghalsigare än det andra, så våghalsiga och spektakulära att man – om man inte visste att det här har ägt rum i verkligheten – skulle kunna misstänka, att manusförfattaren har brett på.

Spännande är det så att det förslår.

Filmen döljer inte heller att ett antal av Max Manus’ medsvurna inte klarar de här uppdragen med livet i behåll, och vi i filmpubliken får se följderna i alla deras brutala detaljer.

Den stora psykologiska gåtan är – och förblir – vad som driver Max Manus och får honom att klara allt detta.

Det vill säga, det gör han tydligen inte. I filmens eftertext får man en kortfattad upplysning om att han drabbades av nervbesvär och bekämpade sina demoner med hjälp av alkohol. Men det här känns lite som att slänga in jästen efter degen – den i och för sig spännande filmen skulle ha blivit intressantare, fått mer djup, om det här hade gestaltats mer i filmhandlingen. Den innehåller alltså både traumatiska minnen från det finska vinterkriget och antydningar om det andra, men Max Manus’ roll som motståndshjälte dominerar kraftigt.