Möt Helga Henschen – och mig – i ABF-huset i dag

Jag lärde känna Helga Henschen 1967, blev vän med henne och samarbetade politiskt med henne bland annat i valrörelsen 1973. Efter Helgas död var jag med om att bilda Helga Henschens vänner, var också under flera år föreningens sekreterare.

En av hennes uppkäftiga tecknade figurer kallades Rebella, och när nu Helga Henschens vänner tillsammans med ABF anordnar ett program om Helga, lyder den lätt kontrafaktiska rubriken ”Rebella i arbetarrörelsen – skulle Helga Henschen ha känt igen sig idag?”.

De som ska diskutera detta, under ledning av Ami Lönnroth, är jag, Maj Britt Theorin och Bengt Göransson. Dessutom läser Kent Malte Malmström ett par dikter av Helga Henschen.

Programmet äger rum i dag, torsdagen den 22 mars 2012 klockan 14.00-16.00. Plats: ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.

Fri entré.

Polisdeckare bland kineser i Los Angeles och Hongkong

Jag har läst en rad deckare av Michael Connelly, de flesta av dem med miljön hämtad från Los Angeles, en miljö som jag åtminstone en smula känner till, eftersom jag har varit där. Huvudpersonen, polisen Harry (egentligen Hieronymus!) Bosch, är en ensamvarg, vars envetenhet oftast leder till resultat – även när det han gör inte backas upp av överordnade. De här deckarna är inte bara läsvärda på grund av sin action utan också på grund av miljöskildringen.

Connellys ”Nio drakar” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2011, i original ”Nine Dragons”, 2009) har också en del av de här kvalitéerna och bitvis den här spänningen, men kompositionsmässigt är den en för splittrad bok för att höra till författarens bästa.

I den här boken utreder Harry Bosch ett mord på en kinesisk affärsinnehavare. Ledtrådarna och vittnesmålet från en son till affärsinnehavaren leder honom till att tro att mordet har utförts av en triad, en kriminell kinesisk organisation som idkar utpressning bland kineser i Los Ageles men har sina rötter i Hongkong.

Så långt är det här en klassisk polisrutindeckare.

Men så vidgas historien till att innefatta också kidnappning av Boschs dotter Maddie, som tillsammans med sin mamma Eleanor, som Bosch är separerad från, bor i Hongkong; Eleanor försörjer sig där som fingerfärdig spelklubbsvärdinna. Efter ett mobilburet hjälp från dottern tar sig Bosch inte bara till Hongkong för att befria henne – under en aktion i det syftet dödas Eleanor (själv före detta polis), och kvar blir hennes nya kärlekspartner Sun Yee och Harry Bosch, som även han fortfarande älskar Eleanor.

Harry hittar ändå till slut dottern, som har varit kidnappad i syfte att bli ofrivillig organdonator, men vägen dit kantas av lik, först de ursprungliga delvis unga kidnapparnas, sen av medlemmarnas i organförsäljningssligan.

Eleanor får släppa livet till av ett slags misstag: De som dödar henne är bara ute efter de pengar Harry Bosch har viftat lite för vidlyftigt med. Men Bosch dödar förstås dem sedan.

Och så lyckas han ta sig ut ur Hongkong tillsammans med den återfunna dottern, innan den lokala polisen ens har hittat liken, i vart fall inte hunnit se kopplingarna till Bosch.

Sen blir upplösningen på historien lite snöplig, eftersom den finns mycket närmare det första liket i historien, mordet på den kinesiske affärsinnehavaren. Bland dem som, av ekonomiska skäl, har varit med om att planera mordet finns både hans son och hans dotter.

Röda fanan ska mot seger gå. Och en halv seger i konstmuseifrågan

Birgitta och jag var på Uppsala arbetarekommuns årsmöte i går, ett möte som liknar många andra i sitt fack.

I fallet Uppsala är kanske ändå själva mötesplatsen ovanlig: Sen Folkets hus gick i konkan och byggdes om till galleria, har arbetarekommunen oftast sina möten i Missionskyrkan, i går i dess stora samlingssal med altarbild och allt. Där återupptogs också en gammal mötestradition inom arbetarrörelsen: Man ska sjunga kampsånger på mötena. Så med stöd av pianoackompanjemang av Erik Lundberg inledde vi med ”Arbetets söner” och avslutade med ”Internationalen”. För min del blev det här för andra gången på kort tid i just Missionskyrkan – förra gången sjöng vi de här sångerna på ett möte i Missionskyrkans egen regi.

Under årsmötet invigdes också arbetarekommunens nya fana, röd till färgen som sig bör. Och vad passade då bättre än att unisont sjunga sången om den röda fanan, den som i italienskt original heter ”Bandiera rossa”. Jag kan den sedan gammalt – jag hade med den både i italienskt original och i svensk översättning i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Båda texterna plus en alternativ översättning av Lars Forssell hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och där finns också en intressant kommentar från Lars Forssells son, Jonas Forssell.

Jag är inte ombud i representantskapet och brukar normalt inte yttra mig i debatterna, men jag är en mycket flitig mötesdeltagare. I går fanns emellertid en motion till årsmötet i en fråga jag brinner för, frågan om nytt konstmuseum i Uppsala, så jag gjorde ett undantag.

Jag har ett långt förflutet som kulturpolitiker i Uppsala: blev efter kommunalvalet 1966 invald i alla nämnder och styrelser som sysslade med kulturfrågor och lämnade det sista av dessa uppdrag, som ledamot av biblioteksstyrelsen, först när det nya (nuvarande) stadsbiblioteket stod klart. När jag sen efter alla år på Socialdemokratiska partistyrelsen gick i pension, föreslog mina kamrater i Svartbäckens socialdemokratiska förening, att jag åter igen skulle gå in i kulturnämnden, så jag har i två perioder, fram till senaste valet, fortsatt att arbeta med vår stads kulturpolitik och den här gången haft glädjen att se ett annat kulturpolitiskt projekt som vi diskuterade redan vid decennieskiftet 1960-tal och 1970-tal, Musikens hus, komma till.

Redan på den tiden fanns dock ytterligare ett, ännu i dag inte realiserat, kulturpolitiskt mål: Uppsala borde också bygga ett Konstens hus.

Sedan dess har vi fått leva med provisorier, det senaste förlagt till Uppsala slott. Besöksstatistiken där talar sitt tydliga språk. Det här museet drar betydligt färre besökare än motsvarigheter i ofta betydligt mindre städer, och jag är helt övertygad om att detta har sin grund inte i museiledningens kompetens utan i konstmuseets läge: Slottet (och museet) ligger högst uppe på en kulle, och den branta backen upp dit har inte bara jag, en snart 75-årig man med hjärtproblem, problem att ta sig upp för. Och framför allt: den här placeringen gör det helt osannolikt att nya och museiovana grupper, många av dem socialdemokratiska kärnväljare, letar sig fram till konstmuseet. Sen hjälper det inte hur vackra skisserna över det till stor del i borggården nedgrävda tänkta nya konstmuseet än ser ut. Konstmuseet måste placeras i de centrala delar av stan där folk spontant rör sig och där de, ibland av stundens impuls, kan lockas slinka in.

Det här var jag alltså uppe på arbetarekommunens möte och sa, tillade också att man inte ska inbilla sig att slottsalternativet kan bli avsevärt billigare för skattebetalarna – kanske blir det över huvud taget inte billigare.

Och se: det uppstod en livlig debatt i den här frågan, som inte alls visade på någon majoritet för styrelsens ställningstagande i motionsutlåtandet, att välja slottsalternativet. Så i slutet av debatten gick styrelsens föredragande, Erik Pelling, upp och modifierade styrelsens utlåtande över motionen till att, utöver slottsalternativet, också hålla öppet för andra lösningar. Nu hoppas jag på en balanserad bedömning i fullmäktigegruppen.

Utan minsta tvivel

I dag är det vårdagjämning

Nu gläds varenda individ:
till skillnad från i går
så råder nu den ljuva tid
vi brukar kalla vår.

Men går den satsen att förstå
som självklart relevant?
Ack, det är lätt att svara på.
Om almanackan säger så
så är det säkert sant.

Holmberg på Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 20 mars 2012.

Creosa

Mitt kåseri om middagsbjudningen här om dan har fått en sur kommentar från en S-bloggare, som uppenbarligen tycker att man bara ska skriva om politik. En gång i tiden gjorde jag en Aktuellt i politiken (s) av magasinstyp: i den tidens AiP fanns förstås politik men också noveller, lyrik, recensioner, serier, personintervjuer, mediakrönikor, korsord och andra tävlingar, kåserier, satir, i julnumren matreportage, och så vidare. Den tidens AiP hade som bäst mer än 140.000 prenumeranter.

Dygnsgenomsnittet för antalet besökare på den här bloggen är just nu 1.593, vilket inte är så pjåkigt det heller. Också av kommentarerna är det uppenbart att det finns bloggläsare som tänker pröva mitt recept på äppelkaka à la estnisk rabarberkaka.

Och sen har en läsare hört av sig och vill ha ett utförligare recept på creosa, det hustrun lagade till en bjudmiddag i lördags.

Receptet har hon hämtat ur en kokbok av Pernilla Tunberger jag gav henne 1984, ”Pernillas bästa” (Wiken, 1983) – Pernilla och hennes recept läste Birgitta annars redan i unga år i Dagens Nyheter. Jag följer här kokboken:

Det här behövs

5-6 tomater (eller en liten burk konserverade)
1 färsk gurka + salt
1-2 paprikor (gärna en röd och en grön)
1 stor gul lök (Birgitta använde i stället en röd lök)
10 SMÅ ättiksgurkor – eller 3-5 vanliga svenska som är större än de franska
3 msk kapris
3 msk hackad persilja
1/2-1 1/2 tsk dragon – kraftig smak men fin
5 msk stark gul senap av dijontyp (inte söt alls)
5 msk vinäger – helst rödvinsdito
3 dl matolja

Gör så här:

1. Börja med tomaterna. Skär med vass kniv bort fästet på varje. Lägg sen tomaterna i kokande vatten någon minut.
Spola med kallt vatten. Skalen kan sen dras av lika lätt som på en kokt potatis. OM tomaterna är mogna i överkant kan de behöva ligga något längre i koket.
Klyv sen tomaterna. Krama ut kärnorna med handen och kasta dem. Hacka resten och lägg hacket i en sil eller så att det mesta av deras vätska rinner av. Låt ”hänga” minst 3-4 timmar, gärna över natt.

2. Hacka under tiden den färska gurkan och lägg den i en skål eller djup tallrik med rätt mycket salt. Den vätskar sig då mycket – det är bra. Spola efter 30-45 minuter bort saltet och vattnet som har bildats. Gurkhacket blir då alldeles lagom salt – smaka! Spola mer om så behövs. Låt rinna av väl.

3. Skär den råa paprikan (gärna både röd och grön) i småbitar. Likaså ättiksgurkor och lök.

4. Rör ut senapen först med vinägern, sen med oljan och blanda sedan detta med allt hacket plus kryddgrönskan.

Den här såsen blir bara bättre om den får stå några dagar eller upp till en vecka i kylskåpet.

Birgitta serverade den alltså till ungsstekt ankbröst med hasselbackspotatis, men Pernilla föreslår också kassler, kotlett eller vinmarinerad skinka.

Den som ursprungligen komponerade creosa, Roger Vergé, uppfann den dock som ett komplement till grillat kött. Så ett tips är att överraska era gäster på den kommande sommarens grillpartyn. En klar fördel i det sammanhanget är att man alltså kan göra i ordning creosan flera dagar i förväg och sen ha den stående i kylen, vilket den bara blir godare av.

Middag för gamla departementsgänget

Ett tecken på att Birgitta under sin tid som minister lyckades skapa ett väl fungerande arbetslag är att hon och flera av hennes forna chefstjänstemän, däribland flera av hennes statssekreterare, fortfarande umgås. De brukar äta middag tillsammans, och då deltar förstås också makor och makar – det är så jag kommer in i bilden.

I går var det vår tur att stå för värdskapet.

Tyvärr är det förkylningstider, så det blev ett visst manfall, vilket å andra sidan var bra med tanke på Birgittas snart kommande hjärtoperation. Vi fick alltså återbud från Rolf och Monica Annerberg – Rolf var en av statssekreterarna, och även Monica arbetade på departementet – och även från Kerstin Heden.

Men Kerstins man Håkan Heden, som var den som arbetade på Miljödepartementet, kom, liksom Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, så också det nuvarande landshövdingeparet i Västerås, Ingemar och Ingrid Skogö.

Under samlingen i vår lägenhet tittade gästerna på vårt milt talat väldiga bibliotek, på vår stora skivsamling – Bob Dylan diskuerades senare under middagen på den högra bordskanten – och på konst och konsthantverk som finns i vårt hem.

Under middagen diskuterades egentligen förbluffande lite politik – om man inte dit räknar hungerkravallerna runt om i Sverige under första världskriget, händelser runt unionsupplösningen och min familjs öde under andra världskriget. Vi pratade också om allt från vårt Musikens hus till Melodifestivalen.

Birgitta hade, vägar jag hävda, lagat en superb middag.

Den började med vattenkastanjer insvepta i bacon, liggande på en bädd av sallat. Till det här drack vi vitt vin.

Till huvudrätt serverades stekt ankbröst med apelsinsås, hasselbackspotatis, sallad och creosa, en gudomligt smakande röra av tomater, färsk gurka och ättiksgurka, ett par paprikor, en röd lök, kapris, hackad persilja, dragon, dijonsenap, rödvinsvinäger och matolja. Det här hade fått stå och dra och ta smak i flera dagar i kylen, och det serveras alltså kallt till de varma bitarna av ankbröst och den varma hasselbackspotatisen. De flesta råvarorna till den här middagen är köpta i vårt Coop Konsum vid Torbjörnstorg, men ankbrösten hittade Birgitta i en liten lantmatsbutik på andra sidan Svartbäcksgatan, en butik som säljer lokala och ekologiska produkter.

Till huvudrätten passade det förstås bäst med rött vin.

Och så avslutade vi med min äppelkaka à la estnisk rabarberkaka, serverad med vispgrädde, starkt bryggkaffe och Tokaj Aszu.

Innan gästerna lämnade för kvällen hann det också bli en och annan calvados eller cognac.

I dag har vi ägnat oss åt att diska.

I september möts det här gänget igen, då på landshövdingeresidenset i Västerås.

Melodikrysset nummer 11 2012

Dagens kryss var väl inte helt igenom lätt, men den som har följt Anders Eldeman länge vet ju, att det förekommer en del återbruk i hans program, av både artister och låtar.

Men i slutet av krysset bröt han mönstret: ”Liars Lie” och Lee Ann Womack har veterligen inte förekommit tidigare, och för min del har jag heller aldrig sett filmen den här låten ingick i, ”Country Strong”. Så det här var dagens för min del svåraste fråga.

”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach har däremot varit med förr i krysset.

Och Jim Reeves, i dag med ”Blue Side of Lonesome”, är – tycker jag – ganska lätt att känna igen.

Andra kanske inte minns Reeperbahn, men det gör jag. Det vi fick höra var deras debutsingel ”Havet ligger blankt” från 1979.

Därmed är vi inne på de svenska låtarna, för Reeperbahn är trots namnet ett svenskt band.

Till det lättaste att identifiera bland dem hör Sven Ingvars, som vi i dag hörde i ”Virus och bakterier”.

Och spelar Eldeman någon gång något svenskt som man inte genast känner igen, kan man alltid gissa på att det är något med Tommy Nilsson. Jo, det var han som lanserade ”Amelia”, som vi fick lyssna på i dag.

Östen med resten brukar också förekomma i krysset då och då. Men Östen & co har en viss charm, så även i dagens låt, ”Grilla, grilla”.

Lite melodifestival skulle vi förstås också få till livs, i dag Sanna Nielsens bidrag från 2007, ”Vågar du, vågar jag”.

Ytterligare en av dagens frågor hade viss knytning till Melodifestivalen: Helena Bergström har ju varit en av värdinnorna/ledarna i årets omgång. Hon är verkligen mångsidigt begåvad. Vi har mött henne som skådespelerska på scen och i filmer, och hon visade med sin insjungning av Jonas Gardells ”Aldrig ska jag sluta älska dig” (ur filmen ”Livet är en schlager”) att hon också kan sjunga. Och för att ytterligare illustrera hennes bredd och engagemang: Hon sitter i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

”Delilah” förknippar nog flera med Tom Jones än med Loa Falkman. Men Loa är, liksom till exempel Malena Ernman, exempel på att seriösa sångartister kan vara gränsöverskridande, och Loas ”Delilah” är faktiskt riktigt hörvärd.

Återstår då en annan gränsöverskridare, Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”. Till sitt ursprung är den en dikt av Robert Burns, ”A Red, Red Rose”.

Det kan man läsa, om man går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Min älskling du är som en ros”.

Äppelkaka à la estnisk rabarberkaka

I morgon ska vi ha gäster, forna medarbetare till Birgitta på Miljödepartementet och deras respektive. På min lott har fallit att stå för efterrätten, och jag har valt att laga en estnisk rabarberkaka men med äpplen i stället för rabarber.

Den gör man i två steg.

Först gör man en bottendeg, i princip en pajdeg:
250 g smör
1 dl socker
1 ägg
250-300 g vetemjöl
Några bittermandlar och det rivna skalet av en citron

Man rör smör och socker poröst och blandar sen i ägget och sist mjöl och riven mandel och rivet citronskal.

Det här brer man ut tunt i en smörad form. Pajbottnen gräddas i ugn, 175 grader, i 4-6 minuter eller mer – känn på pajskalet.

Man ska då ha skalat, kärnat ur och klyftat äpplen så att de med råge täcker pajskalet. Över äppelklyftorna strör man rikligt av en blandning av strösocker och kanel – kanelsmaken ska gå fram tydligt. Över detta häller man sen sockerkaksdeg:

Till sockerkaksdegen behöver man
4 ägg
4 matskedar socker
4 matskedar mjöl

Man startar med att röra ihop äggulor och socker poröst. Sen rör man i mjölet och sist de uppvispade äggvitorna

När man har hällt detta över äppelklyftorna, gräddar man i 175 grader, 15-20 minuter eller mer – känn efter med provsticka.

Serveras avsvalnad tillsammans med vispgrädde.

Själv gör jag oftast dubbel sats, och då behövs det här förstås stå längre i ugnen än om man följer grundreceptet.

Men sen är det den här jävla kroppen

Mentalt känner jag mig, vid snart 75 års ålder, fortfarande nyfiken och alert.

Men sen är det den här jävla kroppen.

I går var jag och hämtade barnbarnen, Viggo och Klara, efter skolan, och det var jätteroligt – men jag märkte, särskilt när de cyklade före, att min promenadtakt inte var vad den en gång var, ocb i den lilla uppförsbacken före Svartbäcksgatan blev jag genast lite andfådd.

I dag var jag på Konsum och handlade ovanligt mycket – vi ska ha gäster i helgen, och jag behövde bland annat ingredienser till en estnisk äppelkaka jag ska baka, och så behövde jag köpa hem vatten och lättöl. Dess förinnan hade jag burit två stora kassar med tidningar och ett par kassar förfarna öregrundsäpplen, som jag hämtade i matkällaren, till bostadsrättsföreningens lilla sopstation. När jag sen kom hem från Konsum, satte jag mig i en mjuk stol och läste det nyinköpta Aftonbladet, mest för att pusta ut.

Jag har de senaste åren haft hjärtproblem, som högst väsentligt har satt ner min fysiska kondition. Den är för all del bättre än Birgittas, men då och då får jag oväntade bakslag, ont i ryggen till exempel.

För en tid sen hände något ännu värre. Till problemen med åldrandet hör att man, oftare än när man var yngre, måste företa nattliga turer till toaletten för att kissa. Jag kan ju vägen från sängen och dit utan och innan och behöver därför aldrig tända någon lampa.

Men den här gången hade jag på kvällen använt grammofonen, vilket fordrar att man skjuter ut en sidoställd soffa en aning, och den snavade jag förstås över på väg till toaletten: föll fullständigt handlöst över soffryggen, voltade och landade med vänstra sidan av min egen rygg mot ett stabilt björkarmstöd. Det gjorde så jävla ont, men när den värsta smärtan hade lagt sig, kunde jag med fingrarna känna, att inga revben föreföll brutna.

Så jag gick åter till sängs, men dan efter och lång tid framåt har jag känt en inre smärta där jag fick den där stjärnsmällen. Först efter någon vecka började smärtan lägga sig, och även en tid därefter har jag varit tvungen att ligga och sova på rygg för att inte belasta det parti som ömmade.

Nu lider jag inte av de där krämporna längre, men rask och kry för min ålder – som det brukar heta – känner jag mig knappast. Det är den där jävla åldrande kroppens fel.

Eftermiddag med Viggo och Klara

Dottern, Kerstin, mejlar: hon skulle behöva hjälp med hämtning av Viggo och Klara efter skoldagens slut – hon ska själv på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet i Uppsala.

Självklart ställer vi upp. Eftersom Birgitta fortfarande väntar på sin hjärtoperation och i väntan på den inte kan gå så fort, faller det på min lott att gå till Domarringens skola och hämta barnen. Birgitta åtar sig att laga middag.

När jag kommer in på skolgården, kommer Klara, snart sju, rusande och säger att hon har längtat efter att få komma hem till morfar och mormor. Hon går och hämtar ryggsäcken och cykelhjälmen, men vi måste först vänta en kvart på att Viggos – han går i trean – skoldag ska ta slut. Vi står och pratar om allt möjligt medan vi väntar: simträningen, Mattis och Karins lilla baby som kommer snart, besöket för en tid sen i farmors och farfars vinterland, Sollefteå.

Sen kommer Viggo, som har varit på syslöjd, och vi påbörjar färden hem till morfar och mormor. Barnen har cyklar men väntar ordentligt på morfar vid övergångsställena. De hittar utan vidare hem till morfar och mormor, fastän deras eget hem ligger åt ett annat håll.

Hemma hos oss väntar mormor, och barnen måste förstås först berätta om allt möjligt också för henne. Sen försjunker Viggo i sjätte delen av Harry Potter, medan Klara plockar fram sina mest älskade leksaker hemma hos oss, små plastpjäser förvarade i en påse i Birgittas arbetsrum. Sen läser hon Smurf-tidning också.

Mormor gör i ordning våffelsmet och dukar för middag. De färdiga våfflorna försvinner sen, en efter en – Viggo, annars kräsen med maten, äter sex våfflor.

Mormor har sparat våffelsmet, så när Kerstin kommer från sitt sammanträde, får också hon nygräddade våfflor.

Men nu börjar det bli dags för hemfärd; Viggo tjatar lite, och Klara verkar sömnig efter våfflorna och behöver piggas upp med ett glas apelsinjuice för att orka cykla hem. Och så cyklar då barnbarnen och deras mamma hem till sitt.

Det är en fröjd att ha barnbarn, framför allt när man får chans att umgås med dem!