Men sen är det den här jävla kroppen

15 mars 2012 18:04 | Ur dagboken | 10 kommentarer

Mentalt känner jag mig, vid snart 75 års ålder, fortfarande nyfiken och alert.

Men sen är det den här jävla kroppen.

I går var jag och hämtade barnbarnen, Viggo och Klara, efter skolan, och det var jätteroligt – men jag märkte, särskilt när de cyklade före, att min promenadtakt inte var vad den en gång var, ocb i den lilla uppförsbacken före Svartbäcksgatan blev jag genast lite andfådd.

I dag var jag på Konsum och handlade ovanligt mycket – vi ska ha gäster i helgen, och jag behövde bland annat ingredienser till en estnisk äppelkaka jag ska baka, och så behövde jag köpa hem vatten och lättöl. Dess förinnan hade jag burit två stora kassar med tidningar och ett par kassar förfarna öregrundsäpplen, som jag hämtade i matkällaren, till bostadsrättsföreningens lilla sopstation. När jag sen kom hem från Konsum, satte jag mig i en mjuk stol och läste det nyinköpta Aftonbladet, mest för att pusta ut.

Jag har de senaste åren haft hjärtproblem, som högst väsentligt har satt ner min fysiska kondition. Den är för all del bättre än Birgittas, men då och då får jag oväntade bakslag, ont i ryggen till exempel.

För en tid sen hände något ännu värre. Till problemen med åldrandet hör att man, oftare än när man var yngre, måste företa nattliga turer till toaletten för att kissa. Jag kan ju vägen från sängen och dit utan och innan och behöver därför aldrig tända någon lampa.

Men den här gången hade jag på kvällen använt grammofonen, vilket fordrar att man skjuter ut en sidoställd soffa en aning, och den snavade jag förstås över på väg till toaletten: föll fullständigt handlöst över soffryggen, voltade och landade med vänstra sidan av min egen rygg mot ett stabilt björkarmstöd. Det gjorde så jävla ont, men när den värsta smärtan hade lagt sig, kunde jag med fingrarna känna, att inga revben föreföll brutna.

Så jag gick åter till sängs, men dan efter och lång tid framåt har jag känt en inre smärta där jag fick den där stjärnsmällen. Först efter någon vecka började smärtan lägga sig, och även en tid därefter har jag varit tvungen att ligga och sova på rygg för att inte belasta det parti som ömmade.

Nu lider jag inte av de där krämporna längre, men rask och kry för min ålder – som det brukar heta – känner jag mig knappast. Det är den där jävla åldrande kroppens fel.

10 kommentarer

  1. ”Ja du lille vän” som Farbror Sven sa så ofta på radio.
    Alldeles glasklar i huvet låg jag där på bänken och tittade på en maskerad kirurg som i detta glasklara ögonblick började införa sin stent genom min högra arm.
    Jag frågade just då artigt om jag kunde få ett glas rödvin och en cigarett medan han jobbade.
    Han skrek på bruten kinesiska: Shut up man.
    Trots allt kom jag hem 2 dagar senare, visserligen med en blåsvart arm.

    Så här nu någon månad före 75 kanske jag borde ta mig till närmaste sopstation för att hitta en slängd äppelkaka att dela med min gamle vän Moloy.

    Comment by Ture Sjölander — 2012 03 15 22:52 #

  2. Correction. Sorry mitt keyboard är slitet som mig. Skall var Molloy så klart! Med 2 st. ll.
    Det kan väl ändå farbror Sven fatta.
    mvh
    Samuel

    Comment by Ture Sjölander — 2012 03 16 0:22 #

  3. Till Enn: Jag har råkat ut för ett likartat fall. Läkaren konstaterade att inga revben brutits men troligen hade något ben fått en spricka och det nervtäta området skadats. Han spådde att den närmaste veckan efter smällen skulle smärtan tillta för att sedan börja klinga av. Det skulle ta ett bra tag innan smärtan var helt borta. Så blev det.

    Comment by jean — 2012 03 16 0:50 #

  4. Jag känner igen mig, trots att jag är betydligt yngre. Drabbas man av en kronisk sjukdom, som i mitt fall är artros, med ständiga smärtor, försämrad balans, försämrad nattsömn osv kan man vissa dagar känna sig urgammal. Risken att falla och bryta sig är ständigt där. Inte minst utomhus, där det nu är isgata överallt. Jag tror dock att själen alltid vinner över kroppen. Ha en skön vårhelg, det utlovas fint väder!

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2012 03 16 8:47 #

  5. Broder Enn. Vi är ganska jämngamla och tydligen båda lite skraltiga. Ungefär som en gammal bil som räds den årliga kontrollbesiktningen. Men betänk att den ”jävla kroppen” tjänat oss troget och väl i många år. Har flera handikapp men försöker ändå finna livet uthärdligt. /Din vän arne

    Comment by arne engkvist — 2012 03 16 14:10 #

  6. Själv har jag anslutit till en släkttradition. Min farbror Karl Elfred Kumm var nämligen med och bildade Svenska reumatikerförbundet. När jag tänker på hans knotiga fingrar, drabbad som han var av ledgångsreumatism, känner jag mig lindrigare angripen. Enbart knäna hittills. När jag klagar att jag inte längre kan jogga, säger min hustru hjärtlöst att det hade jag ändå inte gjort på tio år före 2005 då mina vader plötsligt såg ut som Karl Alfreds underarmar. Det visade sig att ledvätska svämmat över från mina drabbade knän. Sådant fixas med cortison och starka mediciner som ska upphäva mitt immunförsvar. Reumatism är nämligen en sjukdom som i grunden beror på en missuppfattning. Kroppen tror sig angripen och slår till med sitt mest radikala försvar, till exempel överproduktion av ledvätska, vilket tidigare kallades ”vatten i knät”. Jävla kropp!

    Comment by Björn Kumm — 2012 03 16 14:28 #

  7. Det är ju fredag, så jag måste bara sprida denna:

    Den tankspridde professorn kom via krogen hem och såg en okänd man i sängen jämte frun.
    “Å fan, har jag redan gått och lagt mig!”

    /Skvitt

    Comment by skvitt — 2012 03 16 14:56 #

  8. Min förra stent operation gjordes av en trevlig skotte. Han spelade Mick Jagger för full volym i salen medan han opererade mitt hjärta genom ljumsken.
    Jag frågade honom om detta var hans favoritmusik och han svarade; Don’t you like the music?
    Ja sa, spela hellre Heavy Metal och om det går snett, och lite Wagner på sluttampen.
    Vi skildes som vänner!

    Comment by Ture Sjolander — 2012 03 17 5:04 #

  9. Som trogen bloggläsare av den yngre generationen så gläds jag över att du alltjämt producerar en jämn ström av intressanta betraktelser och analyser, trots att kroppen inte alltid samarbetar. Hoppas du kryar på dig!

    Comment by Johan — 2012 03 17 23:17 #

  10. Vi Veteraner förtjänar Monument och Medaljer.
    Statens Konstråd har nu värvats av Kgl.Krigsmakten att gå dess ärenden för att framställa ett monument för veteraner.
    450.000 kronor är prissumman för de tävlande konstnärerna. Sjöhistoriska Museets framsida skall utgöra utställningsplatsen.
    Det framgår dock inte vilka veteranerna är.
    Kan det vara de hjältar som förhindrar krig att bryta ut, eller de som avlutar slakten.
    Catch 22.
    En obelisk på toppen av Kebnekajse skisserar jag på. Det skulle göra berget 2.300 meter.

    Comment by Ture Sjölander — 2012 03 18 2:08 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^