Hos Gunnar, 70

Vi är nu i den åldern, då folk omkring oss firar 70- och 75-årsdagar. I går var det 70-årskalas för Birgittas bror Gunnar hemma hos Gunnar och hans fru Annica i Täby.

Kontakten mellan syskonen i den här syskonskaran är god, men vi visste ändå inte förrän alldeles på slutet, om Birgitta med sina akuta hjärtproblem skulle kunna åka på det här kalaset. Fast Birgittas syster Karin och hennes man Hasse ställde upp och skjutsade oss i sin bil till och sen hem från Täby.

Lite illavarslande var det ändå att Birgitta, på väg hem från blomsterhandeln vid torget, föll utanför vår port – hon har på sista tiden drabbats av något som verkar vara hastigt uppdykande blodtrycksfall, och hittar hon då inte genast något att stödja sig på, faller hon omkull.

Men i väg kom vi ändå, med blomma och gemensam present från Gunnars syskon och deras respektive. Just innan vi kom fram, kom också den yngste i syskonskalan Dahl, Ragnar, i bil tillsammans med hustru Gunnel.

Så vi ställd upp oss tillsammans utanför Gunnars och Annicas hus och stämde upp dahlfamiljens speciella födelsedagssång ”Röda små smultron”.

Kalaset där inne var av trivsamt mänskliga proportioner: Gunnars och Annicas två vuxna barn, Elisabeth och Björn, skötte kök och annan markservice, och de övriga gästerna bestod av Annicas bror med hustru och så grannar och nära vänner. Det fina med kalas av den här hanterliga storleken är – förutom god mat – att man hinner prata med folk och under maten sitter runt mindre bord i ett par av husets rum.

Det här gör att samtalen i de olika grupperna kan vindla i väg dit det behagar, och det trivsamma pratet avbröts heller inte av några tal.

När vi sen bröt upp – vi gjorde det relativt tidigt för att Birgitta inte orkade så mycket – och höll på att klä på oss i hallen, kom en av de närvarande fram till mig och ville fråga mig en sak, som han tydligen hade grunnat länge på:

– Är det du som är Bo Balderson?

Det är faktiskt inte första gången jag har fått den frågan, och jag kan förstå logiken i den: jag är en person som inte bara har vistats i politikens centrum utan också har utmärkt mig för att ibland ha en ironisk distans till den politiska världen.

Men nej, det är inte jag som är Bo Balderson, säger jag – helt sanningsenligt – till den som frågar. Och så tillägger jag, att jag själv har läst Balderson och funnit honom bitvis rolig – men att hans berättelser också, för den som har varit inne i politikens centrum, ter sig lite för ytliga för att vara skrivna av någon som faktiskt själv har befunnit sig mitt inne i detta centrum.

Fast jag skulle nog kunna skriva något åt det där hållet. Risken är dock att det då skulle bli deckare som var mindre småputtriga och i stället med stänk av saltsyra.