De baltiska ryssarna och politiken

20 februari 2012 22:26 | Politik | 6 kommentarer

När det gäller integrationen av ryssarna i Estland respektive Lettland, går utvecklingen i lite olika riktning.

I båda länderna bildade ryssarna efter det att de baltiska staterna hade lämnat resterna av Sovjetunionen till att börja med egna politiska partier, som också trots att inte alla ryssar tilläts bli medborgare – man använde bland annat språkprov, och samtliga ryssar ville för övrigt inte heller ha estniskt respektive lettiskt medborgarskap – fick mandat i valen.

I fallet Estland fanns faktiskt redan i begynnelsen av den nya demokratiska vågen ett litet socialdemokratiskt ryskt parti, som förenade sig med några socialdemokratiskt orienterade estniska partigrupperingar till ett lite större socialdemokratiskt parti. Men den stora röstmagneten bland Estlands ryssar blev ganska snart Edgar Savisaars lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet).

Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik erakond, som framför allt under det senaste året har växt i styrka, har nu föresatt sig att på allvar ta upp kampen med Centern om de ryska väljarna. Samtidigt har ett litet ryskt parti, Vene erakond Eestis, som i förra årets val inte fick några mandat, kommit fram till att VEE är ett parti med socialdemokratisk grundsyn och att detta parti därför borde kunna uppgå i det estniska socialdemokratiska partiet.

De båda partierna upptog därför i slutet av förra året förhandlingar om fusion eller annat slag av nära samarbete, och båda partierna, först VEE, nu även SDE, har kommit fram till samma ståndpunkt: VEE ska gå upp i SDE men några av de ledande VEEarna, däribland partiledaren Stanislav Tšerepanov, ges plats i SDEs partiledning, Tšerepanov rent av som vice ordförande.

Jag har tidigare skrivit om att Tšerepanov i en intervju uttalde sig slarvigt och okänsligt om den sovjetiska ockupationen av Estland. Detta väckte förvisso oro bland de estniska socialdemokraterna, men det har inte hindrat dem från att nu i helgen välkomna VEE att bli en del av det stora estniska socialdemokratiska partiet.

SDEs partiråd – en stor, kongressliknande församling – har med mycket stor majoritet hälsat det lilla ryska partiets medlemmar välkomna som medlemmar i SDE. För detta röstade 383 delegater, fyra röstade emot och nio delegater ville inte ta ställning.

Därmed är väl också perioden med särskilda ryska partier över.

I grannlandet Lettland är det på flera punkter ganska annorlunda. Letterna utgör 59,2 procent av befolkningen; ryssarna utgör 28 procent, vitryssarna 3,7 procent och ukrainarna 2,5 procent. Liksom i Estland har alla dessa inte automatiskt fått lettiskt medborgarskap, och i Lettland är motsättningarna mellan letterna och övriga också mycket större än de är mellan ester och ryssar.

Ett mindre ryskt parti har där drivit en fråga, som många ryssar gillar: Ryssar med flera borde, utan att som nu hindras av språkprov i lettiska för medborgarskap, ges rösträtt. Den demografiska balansen i landet, där letternas relativa majoritet under rådande ekonomisk kris också hotar att försvagas genom arbetskraftsutvandring, plus gamla surdegar som de många ryssarna i huvudstaden Riga, har mobiliserat letterna, och när ryssarna hade lyckats samla ihop tillräckligt många namnunderskrifter för att tvinga fram en folkomröstning – en sådan genomfördes nu i helgen – blev valdeltagandet också mycket stort, 70,37 procent.

Mot förslaget röstade 74,76 procent, medan ja-sidan samlade 24,92 procent av de röstande.

För att få delta i omröstningen – liksom i valen – måste man alltså vara lettisk medborgare.

Det senaste valet i Lettland, 2011, är på en punkt, socialdemokratins ställning, intressant att jämföra med vad som händer i Estland.

Harmonicentern (Saskaņas Centrs) fick 259.923 röster, vilket är lika med 28,37 procent (+2,33) och gav 31 mandat (+2) av sammanlagt 100.
Detta är en valkoalition mellan
Socialdemokratiska partiet Harmoni (Sociāldemokrātiskā Partija Saskaņa),
Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija)
och Daugavpils’ stads parti.
Harmonipartiet fick sitt socialdemokratiska epitet 2009, då det gick samman med Lettlands socialdemokratiska parti, Sociāldemokrātiskā partija, en utbrytargrupp ur det med reformkommunisterna sammanslagna socialdemokratiska partiet – se nedan.

Socialdemokratiska partiet Harmoni är i det här sammanhanget intressant därför att det är de röstberättigade ryssarnas parti framför andra och för att många av dess parlamentsledamöter är etniska ryssar.

Det återuppståndna socialdemokratiska partiet, med rötter i mellankrigstidens självständiga Lettland, har tidigare, dock inte under senare år, varit representerat i saema, och resultatet blev även denna gång nedslående: Ansvar – Socialdemokratisk allians av politiska partier (ATBILDĪBA – sociāldemokrātiska politisko partiju apvienība) fick bara 2.531 röster, vilket omsatt i procentandelar blir 0,28 och naturligtvis inte gav något mandat. Det parti som återbildades i samband med Lettlands frigörelse från Sovjetunionen fick namn efter sitt mellankrigstida ursprung, Latvijas Sociāldemokrātiska Strādnieku Partija (Lettlands socialdemokratiska arbetareparti). LSDSP återbildades bland annat med stöd av exilletter i Sverige vilka hade upprätthållit ett socialdemokratiskt parti i exil – också jag gjorde, i egenskap av de svenska socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare, tillsammans med Palmecentret och Internationella slidaritetsfonden omfattande insatser i Lettland. Partiet splittrades i samband med att det gick samman med ett parti som också kallade sig socialdemokratiskt – dess kärna bestod av reformkommunister – under ledning av den mycket märklige Juris Bojārs. Den nuvarande ordföranden, Jānis Dinevičs, har dock sin bakgrund i Folkfronten, Tautas Fronts.

Under den återuppståndna lettiska socialdemokratins ännu någorlunda framgångsrika period besökte jag pariet tillsammans med vår dåvarande partiledare Ingvar Carlsson. Redan då uppvaktades vi av partiledaren för ett annat parti, den så kallade Harmonicentern – vi hade ett frukostmöte med partiets dåvarande ledare, Jānis Jurkāns, en helt uppenbart begåvad och intellektuellt rörlig man, vars syfte med att vilja träffa oss var att övertyga oss om att hans parti var socialdemokratiskt. Det här var nu en problematisk fråga inte bara för att vi redan hade förbindelser med ett socialdemokratiskt parti, som vi hade stöttat både i exil och efter Lettlands återvunna självständighet. Jurkāns var själv förvisso lett, men hans parti bestod till allra största delen av ryssar, och med tanke på vad letterna under den här perioden ansåg om sina forna ockupanter, skulle man kanske inte höja socialdemokratins aktier i Lettland genom att ta in det här ”rysspartiet” i Socialistiska internationalen.

Jag vet inte om frågan om inträde i SI nu åter är aktuell. Ett problem med detta kan dock fortsatt vara Harmonicenterns valsamarbete med ett föga reformerat kommunistiskt parti, Lettlands socialistiska parti (Latvijas Sociālistiskā Partija). I motsatt riktning talar det faktum att en väsentlig del av den lettiska socialdemokratin i dag tycks ha följt med till Socialdemokratiska partiet Harmoni. Bland annat har den socialdemokratiske partiledare, som Ingvar Carlsson på sin tid mötte, Egils Baldzēns, anslutit sig till och i riksdagen representerat Socialdemokratiska partiet Harmoni.