Melodikrysset nummer 6 2012

11 februari 2012 12:13 | Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Det förargar mig när jag lyckas knäcka ett svar men inte – vilket för all del inte heller fordras – kan placera det rätt. De där personerna som vistades på en gudomlig plats var förstås Adam och Eva – men vad var det här för klassisk musik med populärtitel? Jag kan det säkert, egentligen. Men i dag vill polletten inte trilla ner.

Också en del annat var svårt, på riktigt.

Jag har för all del inte lyssnat mycket på Roxette, men deras ”The Look” var extra svår att identifiera i det här utförandet.

Ledtråden ”sjungande kusin till sjungande kusin” vet jag inte om den hjälpte så värst många, men nog var det Erland Hagegård som sjöng ”Hjärtats saga”.

Fler släktingar: Vi hörde Mikael och Lotta Ramel i pappa Povels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Den är vid det här laget en klassiker, och mängder av sådana levererade också Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Tatuerarevalsen”, som skulle ge oss verbet för tatuerarens sysselsättning, tatuera.

Fred Åkerström gav oss 1972 ”Jag ger dig min morgon”, en fin svensk version av vännen Tom Paxtons ”I Give You a Morning”. Båda finns förresten representerade i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Varför Eldeman valde att spela Freds text med Carola (2005) förstår jag inte.

Med det sista vill jag inte säga att jag har något horn i sidan till populärmusiken eller dess stjärnor eller dess musikskapare.

Jules Sylvain var faktiskt, trots sin massproduktion, en fantastisk schlagermakare. Ett av hans många örhängen fick vi höra i dag, ”Anna, du kan väl stanna”.

Däremot har jag svårt för hela uppenbarelsen Bert Karlsson. Och inte blev jag vänligare stämd av att höra honom själv sjunga ”Hoppa hulle” (1988).

Kalle Moraeus är däremot en sån där person som det är svårt att inte tycka om vad han nu än gör. Hans försök med ”Underbart” i Melodifestivalen 2010 var till exempel lovvärt. Medmusikanterna, Orsa spelmän, och hans idiom gör det lätt att placera honom i rätt landskap, Dalarna.

Steget därifrån till Michael Jackson är ganska stort, detta apropå att vi i dag hörde Jackson i ”Billie Jean”. När det gäller Jackson kan jag förstå att han blev så stor – men ändå har han aldrig hört till mina egna musikaliska favoriter.

Elvis Presley, som i dag förekom i krysset med ”Return to Sender” (1962), som skulle ge oss ordet avsändare, var en annan amerikansk artist, som man väl kan säga också krossades under sin karriär. Mycket av det han har gjort håller inte måttet, men han gjorde också fantastiska inspelningar när han var som bäst.

För egen del ska jag nu återvända till hustrun, som efter en ny undersökning på Akademiska, föregången av ett dygns fasta, är hemma igen. För att kompensera ska jag försöka hitta något riktigt gott att laga till middag i kväll.