La Dolce Vita / Det ljuva livet

Federico Fellinis ”Det ljuva livet” (”La Dolce Vita”, 1960) är en mycket stor film, och då tänker jag verkligen inte på dess avsevärda längd.

Här i Sverige har den fått en särskild berömmelse genom Anita Ekbergs medverkan som den besökande filmstjärnan Sylvia. Och visst finns där detaljer att minnas, som badet i Fontana di Trevi och hennes möten med de italienska journalisterna, vars frågor hon bara till liten del tycks uppfatta och/eller förstå.

Men filmen är episodisk, och Ekbergs medverkan är begränsad till några av dessa. Filmens centralgestalt är i stället Marcello Rubini (spelad av Marcello Mastroianni), en journalist genom vars ögon vi ser en del av Roms halvvärld. Då och då har han som medhjälpare/fotograf en man som heter Paparazzo (Walter Santesso), en rollfigur som sedan har fått namnge en hel yrkeskår med inte alltför smickrande rykte, paparazzi.

”Det ljuva livet” är gjord i en brytningstid mellan olika faser i Fellinis filmiska skapande, och den innehåller fortfarande element som vi känner igen från Fellinis tidiga, neorealistiska arbetssätt. Här finns horor och sjaskiga miljöer – en sådan, med översvämning längst ner i huset, exponeras i den episod där Marcello ligger med Maddalena (Anouk Aimée). Och även om episoderna om blind katolsk tro närmar sig det groteska, är de här händelsernas sorgliga facit av det nog så realistiska slaget.

Marcellos roll i det hittills nämnda och även i övriga händelser är iakttagarens men också den alltför passivt medagerandes. Som redan har framgått, dras han av sitt yrke som skandaljournalist till spektakulära händelser och rör sig obehindrat i kretsar där han egentligen inte själv, åtminstone socialt, hör hemma.

Fellinis vilja att registrera olika fenomen och miljöer får honom att i den här filmen skildra människor och beteenden som alla, på lite olika sätt, är drabbade av sken och offer för verfremdung från den riktiga verkligheten. Sålunda möter vi en materialistiskt rik intellektuell, Steiner (Alain Cuny), som till slut tar livet både av sina barn och sig själv, och i en annan avgörnde scen hamnar Marcello på ett party med ett jetset av det slag som alltid samlas där det inte bara vankas gratis mat och sprit utan också händer spektakulära saker, som att värdinnan (Nadia Gray) i det här fallet gör ett stripteasenummer till tonerna av Perez Prados ”Patricia”. I den här episoden urartar det ljuva livet fullständigt, ett omdöme som också inkluderar Marcello.

Grotesk är också scenen där Marcellos far (Annibale Ninchi) kommer till Rom för att hälsa på sonen men också för att festa, dricka champagne och träffa kvinnor. Fadern får åtrå för Fanny (Magali Noël), som sonen nyligen har legat med – men innan han hinner komma till skott får han en lätt hjärtattack och ber sen sonen skjutsa honom till tåget hem.

Fellini tecknar ett porträtt av sin huvudperson, Marcello, men det sker i huvudsak genom hans sätt att hantera relationer till andra personer, till exempel dem som vi redan har mött ovan.

Marcello har också en kvinna, fästmö eller vad vi ska kalla henne, Emma (Yvonne Furneaux), som har svårt att klara alla inslag i hans ljuva liv och som därför, relativt tidigt i filmen, försöker ta sitt liv genom att ta en överdos. Marcello tar henne till sjukhus men försöker, medan han väntar – så typiskit för honom – ringa till Maddalena. Det här parets uppgörelser, bland annat under en nattlig bilfärd, återkommer sedan som ett av filmens temata.

Som ett det enkla livets alternativ till det ljuva livet figurerar den unga, lantliga och oskuldsfulla servitrisen Paola (Valeria Ciangottini), som arbetar på en restaurang vid havet. (Märk för övrigt att även hon på en jukebox spelar och hummar med i Perez Prados ”Patricia”!). När sedan det groteska partyt i filmens avslutning slutar med att gästerna går ner till havet, finns där en drömscen, där man ser Paola vinka och ropa något ohörbart till Marcello.

Han vinkar tillbaka, men ses sen vandra i väg med armen om en annan kvinna, en av dem som deltog i den groteska festen.

Slutligen, ett särskilt omnämnande måste man göra av den fantastiska musik Nino Rota skrev till den här filmen.