En lysande vacker film med en ogripbar kärna

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”, allt sedan premiären 1957. Den är en på många sätt lysande film: Gunnar Fischers foto fångar människorna, landskapet och miljöerna. Erik Nordgrens originalmusik med texter av Bergman har en medeltida prägel. Bergmans historia, baserad på hans egen pjäs ”Trämålning” från 1954, är en spegling av digerdödens tid, med hjälp av Albertus Pictor och Uppenbarelseboken, gycklare, korsriddare och flagellanter. Också en häxbränning (Maud Hansson spelar den unga häxan) genomförs för att blidka de makter som gisslar mänskligheten med digerdöden.

Allt detta är gripande och storslaget skönt, men ska jag vara ärlig, har jag svårt att hitta filmens bärande budskap.

I filmens centrum finns riddaren Antonius Block (Max von Sydow), som efter tio års korståg i det heliga landet har återvänt hem tillsammans med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand), den senare mer distanserad och cynisk än sin herre till allt som händer omkring dem.

Block möter Döden (Bengt Ekerot) och försöker undkomma sitt öde genom att med Döden inleda ett utdraget schackparti. Det här är dramatiskt intressant och bildmässigt genialt – men varför är det just Blocks tur nu (mer än att det ju förr eller senare är allas vår tur)?

Riddaren och hans väpnare stöter på ett litet teatersällskap av gycklare, som sjunger, spelar, förställer sig, roar publiken: Jof (Nils Poppe), hans hustru Mia (Bibi Andersson) och deras barn samt gycklartruppens ledare Jonas Skat (Erik Strandmark). Med i det här tåget genom landskapet plockar väpnaren också en stum flicka (Gunnel Lindblom), hittad i en av pesten tömd och sedan tjuvplundrad bosättning.

Skat förförs av Lisa (Inga Gill), hustru till smeden Plog (Åke Fridell) och kommer till att börja med undan smedens vrede – gycklaren Jof får i stället ta straffet som ett slags ställföreträdande lidande. Men lite senare i filmen hinner Döden ändå upp Skat, och han får ta sitt straff.

Döden hinner alltid upp dem han söker, så även riddaren Antonius Block.

De som i slutet av filmen rullar vidare i sin vagn är Jof och Mia och deras barn.

Kanske är det filmens budskap: de oskyldiga gycklarna, de lekande människorna, är de som överlever.

Men så nyckfull som Döden är i den här historien, kan man ändå inte låta bli att undra: varför just de och inte till exempel den unga flicka som pekades ut som häxa?