Mer scenshow än schlager

Tredje delfinalen i Melodifestivalen var ytterligare ett exempel på att den här tävlingen numera mer är en scenshow än en schlagertävling.

Det de flesta minns efteråt är knappast melodierna utan i stället dansnummer och spektakulär klädsel som den hos Love Generation.

Sen kan det knappast vara musikalisk kvalitet som får publiken att rösta på det ena eller det andra sättet. ”Youngblood” med pojkgruppen med samma namn är en pinsam kopia av ”Manboy” – men fick ändå en hord av förmodligen unga fans att rösta den vidare till andra chansen.

Andreas Johnson gick också vidare till andra chansen med ”Lovelight” – men inte skulle den kunna vinna Eurovisionsschlagerfinalen. ”Hygglig men ändå inte tillräckligt bra”, har jag antecknat i Aftonbladets schlagerbilaga.

Direkt till final gick ”Why Am I Crying” med Molly Sandén. Fast för egen del tror jag att det var Molly Sandén, inte balladen hon sjöng, som gick direkt till final – tolka det som ni vill.

Och så har vi då kvällens bomb, ”Mirakel”, som Aftonbladet gav – i betyg men som också gick direkt till final. Själv är jag inte överraskad. Inte så att Björn Ranelid är något för sångbranschen – fast där får han ju assistans av Sara Li – men jag tror att den här duon har fått många röster från folk som vill sparka dagens populärmusiketablissemang i häcken.

Jag gillar den protesten mot likriktning, även om jag inte tror att Björn och Sara skulle ha någon chans i Eurovisionsschlagertävlingen.

Tuba som soloinstrument

Också i torsdags fick jag gå ensam på konserten med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Birgitta ligger åter inlagd på Akademiska. Det gjorde att jag heller inte åt middag på restaurang – middagarna ute före konserterna är en gemenskapshandling.

Konserten blev en positiv överraskning framför allt i fråga om två för mig nya kompositörer. Britta Byströms (född 1977) ”Persuasion” (2004) har dock redan framförts flera tiotals gånger, och när jag nu själv har fått höra den, förstår jag genast varför: den här musiken har en ovanlig och överraskande klangfärg.

Ralph Vaughan Williams (1872-1958) ”Konsert för tuba och orkester” (1954) är ett originellt verk, bland annat för att det har tuba som soloinstrument, och det framfördes här medryckande skickligt av tubaisten Simon Frisk som solist.

Richard Wagner (1813-1883) förknippar vi med pampig operamusik, och mot den bakgrunden var det naturligtvis intressant att få höra ett stycke, som benämns ”Siegfried-Idyll” (1870 en privat present till hustrun, publicerad 1877). Romantisk musik – men den här idyllen kändes inte som kvällens mest angelägna verk.

Då fångades jag mer av elegansen i Francis Poulencs (1899-1963 ”Sinfonietta” från 1947. Det här är orkestermusik, och kammarorkestern under ledning av Paul Mägi tog till vara de olika möjligheter verket erbjuder. Själv gillade jag allra mest tredje satsen, Andante cantabile.