Denna ringen, den ska vandra…

29 februari 2012 14:29 | Film | 6 kommentarer

Först en utvikning: Allt sedan ungdomsåren har jag bland mina vänner haft en person, som kom att bli en av de stora svenska filmkritikerna, Jonas Sima. Han var ordförande i Studentfilmstudion på den tiden då jag var ordförande och aktiv i Laboremus. (Vi var också med i varandras föreningar.) Sen blev han en mycket skicklig filmkritiker, främst under många år i Expressen, och han varvade sitt skrivande om film med att själv göra film, så småningom bland annat – på mitt uppdrag – en film om Olof Palme. När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), knöt jag Jonas till tidskriften som media- och filmkrönikör.

Under den perioden köpte jag av en frilansare in en artikel om Hasse Ekman som filmskapare, och när jag publicerade den, minns jag att Jonas blev smått härsken på mig: Varför i all världen hade jag nu lyft fram Hasse Ekman, som ju inte var värd det?

Artikeln var inte illa skriven, och den erbjöd ett rikligt illustrationsmaterial – men naturligtvis var det lite av en slump, att jag hade fått erbjudande om att få publicera den.

När TV nu, då och då, visar gamla Hasse Ekman-filmer, och de är sammanlagt många, har jag ofta brukat se dem och kan då delvis ge Jonas rätt: Mycket få av dem är några mästerverk i den svenska filmhistorien. Men ett antal av dem är tillräckligt intressanta för att man ska ägna en och en halv timme av sitt liv för att se dem.

Ett exempel är ”Flickan från tredje raden” (1949) med Hasse Ekman och Eva Henning i ett par av huvudrollerna.

Huvudroller och huvudroller – de är de kring vilka filmens ganska komplicerade story tvinnas, men de är mer berättare än agerande: en ganska gåtfull flicka, en åskådare från tredje raden (Eva Henning), berättar för Sture Anker (Hasse Ekman), teaterdirektör vars senaste projekt är ett fiasko, en sällsam historia om en ring som ger sin ägare tur.

Ett både musikaliskt och berättartekniskt tema i den här filmen är den gamla visan ”Denna ringen, den ska vandra, från den ena till den andra”, och som man kan ana av detta, är filmens historia om en ring (med Ekman som manusförfattare) ganska rapsodisk: allt efter som ringen byter ägare, flyttas fokus på nya människor och deras problem.

Den här sagan om ringen startar med att ett ungt artistpar med ekonomiska problem allvarligt överväger att adoptera bort sin dotter, men som sagans goda fe ingriper före detta operadansösen fröken Vilma Andersson (Hilda Borgström), hos vilken de är inneboende: Hon går till en juvelerare med sin gamla förlovningsring för att kunna hjälpa det unga paret, och trots att juveleraren ser att ringen inte är äkta och knappt värd något, ger han henne 500 kronor.

Sedan vandrar den här ringen vidare till nya människor, och deras och ringens vidare öden bildar filmens som sagt ganska rapsodiska handling. Alla de här episoderna är inte värda att relateras, men det är värt att notera att det bland dem som agerar i dem finns en mängd skådespelare med namn värda att nämnas: Sigge Fürst, Gunnar Björnstrand, Barbro Hjort af Ornäs, Erik ”Bullen” Berglund, Hilding Gavle, Maj-Britt Nilsson, Sven Lindberg, Viktor ”Kulörten” Andersson, Stig Olin med flera.

Den vindlande handlingen ska jag som sagt var inte relatera, bara att fröken Vilma Andersson på slutet får tillbaka sin ring lagom inför ett möte med sin ungdoms trolovade.

Det sägs att Hasse Ekman gjorde den här filmen mot bakgrund av den växande utmaning den vid den här tiden fortfarande unge Ingmar Bergman utgjorde inom den svenska filmen.

Hasse Ekmans film har en lekfullhet och en elegans som också utmärkte en del av Bergmans filmer. Men Bergmans svärta och djup har den här filmen inte.

Därmed inte sagt att den inte skulle vara värd att se.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^