Adjö Nordea och farväl Föreningssparbanken

21 februari 2012 22:10 | Politik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Både praktiska omständigheter och grundvärderingar har gjort att jag har varit kund hos Nordea och Föreningssparbanken.

Som barn fick jag postsparbanksbok – Postsparbanken blev en av byggstenarna i Nordbanken, senare Nordea, en till stor del statlig bank – fortfarande har svenska staten en hyggligt stor ägarandel i Nordea.

Den här banken hade kontor i Socialdemokraternas huvudkontor på Sveavägen 68, och när jag började på partiexpeditionen, fick vi som var anställda där vår lön i banken bredvid entrén.

Sparbanksrörelsen, manifesterad i Sparbankerna runt om i landet, stod förstås också mitt hjärta nära. När den slogs samman med bondekooperativa Föreningsbanken och blev Föreningssparbanken, fick dess folkliga och kooperativa karaktär ytterligare en dimension.

Det var också praktiskt att vara kund där, eftersom Föreningssparbanken hade kontor både i Öregrund, där vi köpte sommarhus 1969, och vid Torbjörns torg alldeles intill vårt hus i Uppsala.

Länge levde jag i harmoni med mina båda banker. Men så började båda att konstra. Nu är det länge sedan man kunde gå in på Nordea i Öregrund och få ut sina pengar. Föreningssparbankens kontor där har slagits igen, och dess kontor vid Torbjöns torg har blivit kontantfritt – man tackar!

Eftersom jag själv är en inbiten kontantkund och känner solidaritet med de många till exempel äldre, som inte klarar att hantera bankkort, har jag envist vägrat att själv skaffa mig något plastkort. Så när jag har behövt tillskott av kontanter, har jag åkt in till Föreningssparbanken eller Nordea i Östhammar eller Uppsala centrum och då passat på att göra också utbetalningar manuellt genom kassan.

Nu har mina kära gamla banker båda gjort klart, att så här kommer man inte att få göra länge till. Snart kommer alla deras kontor att vara kontantlösa.

Men eftersom jag inte vill leva ett kontantlöst liv, har jag – inte utan sorg i hjärtat – gjort slut med båda mina gamla banker.

För en tid sen var jag på Nordeas kontor i centrala Uppsala, tog ut mina pengar och avslutade kontot.

I dag gjorde jag detsamma på Föreningssparbankens kontor vid Stora torget.

I båda fallen har jag för damen i kassan i vänliga ord berättat, varför jag gör så här. Opinionsbildare slutar jag aldrig att vara.

I stället har jag dirigerat mina båda pensioner till ett nyöppnat konto i Handelsbanken.

Handelsbanken är en privatkapitalistisk bank, till vilken jag inte har några känslomässiga band.

Men den har den fördelen, att dess ledning har deklaretat, att dess kontor – så småningom till och med fler än i dag – kommer att fortsätta med kontanthantering, och en bank som ser kunderna som människor, inte bara som konton knutna till bankomaten ute på väggen, är jag beredd att anförtro mina pengar.