Ett parti som söker sin själ

En kris så djup som den socialdemokratin sen länge befinner sig i måste rimligen, åtminstone till stora delar, vara självförvållad.

I går kväll, efter mitt sedvanliga besök hos Birgitta på Akademiska, gick jag på Uppsala arbetarekommuns representantskap, den här gången förlagt till Alfvénsalen i Orphei Drängars lokaler. Jag är inte ombud, men medlemmar har rätt att närvara.

På något sätt var det symtomatiskt för tillståndet i mitt parti att ingen i den lokala partiledningen förrän efter kaffepausen kom på att nämna den mest omvälvande händelsen på mycket länge i partiet, att vi, bara en kort tid in på mandatperioden, har bytt partiledare.

Över huvud taget spårar jag hos min lokala partiavdelning en viss osäkerhet om kursen.

Nå, i det stycket är mycket faktiskt också positivt. Den lyckade opinionbildnings- och namninsamlingskampanjen för att Upplands lokaltrafik ska fortsätta driva busslinje 801 till Arlanda är ett exempel på att vår rörelse fortfarande kan vara en gräsrots- eller folkrörelse i klassisk mening. Det välskrivna (av Lena Sommestad, som dock själv inte kunde delta i gårdagens möte) och positiva yttrandet över en motion om att snarast ta hem den svenska truppstyrkan i Afghanistan är ett annat exempel på att mitt parti nu rör sig i riktning mot mer kända banor. Vid gårdagens arbetarekommunmöte delade man också ut information om ett möte med Pierre Schori, ”Ska Sverige delta i kriget i Afghanistan?” i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket tisdagen den 28 februari klockan 18.00.

Motionen och motionsyttrandet ingick i behandlingen av sammanlagt 26 motioner till partidistriktets kongresss. De flesta av både motionerna och även yttrandena var långa, välskrivna och genomtänkta och kunde också tas utan debatt.

Men framför allt två motioner om vård och omsorg vållade i alla fall diskussion, även om styrelsens yttranden vann i den efterföljande voteringen. Framför allt kom debatten att handla om nyckelkravet i den långa, välskrivna och välartikulerade motionen från Eriksbergs socialdemokratiska förening, ”att all skattefinansierad vård och omsorg i kommuner och landsting utförs i egen regi och att vård och omsorg i privat regi avvecklas”.

För egen del har jag principiellt samma syn och inkluderar i principen även skolan.

I den efterföljande debatten anfördes både principiella och ekonomiska skäl mot att gå så långt, men det var helt uppenbart att den uppsaliensiska socialdemokratin liksom den i stora delar av landet i övrigt nu har dragit öronen åt sig, när det gäller vård och omsorg utförd av bolag, som medger vinstuttag. Kan man nå dit, är det naturligtvis ett stort framsteg – men jag skulle egentligen, även om det måste ta tid att nå ända fram, vilja gå ännu längre. Märk att vård och omsorg (och även skola) som utförs helt i offentlig regi också de kan erbjuda en variationsrikedom som tillgodoser olika önskemål från brukarnas sida. Kommunal drift måste inte vara liktydig med likformighet!

Också en annan aktuell debattfråga poppade upp på mötet – den måste läggas till på dagordningen. Jag talar om vad som ska ske med det gamla seminarieområdet, för övrigt beläget ganska nära det Svartbäcken där jag själv bor.

I den här frågan har det sent omsider, bland annat på nätet, uppstått en ny debatt också inom den uppsaliensiska socialdemokratin, som – tillsammans med bland annat Moderaterna – stöder en nu något mer varsam utbyggnadslinje. Seminarieområdet är både en grön lunga och en kulturhistoriskt värdefull miljö, värd att bevara och vårda, och jag har själv – på den tiden då jag satt i kulturnämnden – hört till dem som har gått på bevarandelinjen.

Problemet med den här frågans ärendegång är att de tongivnde krafterna finns på annat håll i den kommunala beslutsapparaten och att dessa tenderar att alltid sätta de i och för sig inte oviktigta byggintressena främst. Arbetarekommunens ledning har naturligtvis en poäng i att Uppsala kommun, om den hade velat något helt annat med den här tomten, på ett långt tidigare stadium i så fall borde ha köpt in seminarieområdet – nu ägs det av ett privat byggbolag. Men orkar man inte rulla tillbaka ärendet till starten igen – detta skulle naturligtvis bli mycket dyrare nu – kan väl vårt partis lokla ledning åtminstone dra slutsatser för framtiden av det idiotiska som har skett: att bygga fler bostäder är viktigt, men det finns också gröna frågor och kulturmiljöfrågor, som ibland måste få företräde.